TISDAG

Okej. Jag kommer inte dö. Jag ska bara ansvara för 50 människor i 9 dagar. Jag ska inte bara se till så att vi kommer fram till Kroatien, jag ska i tillägg guida dem genom hela jädrans Europa och se till så att de får en intressant och lärorik historisk resa på köpet - en upplevelse helt enkelt. Jag ska inte vara för kortfattad men inte heller långdragen och insnöad på obetydligheter när jag berättar om städer vi passerar. Jag ska inte prata monotont eller för korrekt, nej jag ska vara levande, personlig och bjuda på mig själv. Det ska kännas att det är Frida de åker med och inte någon trist lärartyp. Fast jag ska för den sakens skull inte verka oinsatt, nej, nej, på min resa ska alla få med sig kunskap. Det ingår. Men de ska få kunskapen genom relevanta och spännande berättelser, inte via en massa årtal och flummigt svammel. Och så har vi det där med tajmingen, att guida på rätt ställen och vid rätt tidpunkter. Om gubben längst fram sover men tanten lite längre bak mest ser otålig och rastlös ut så ska jag avgöra om det är läge för en historia eller om det kanske får halva bussen att sätta hörlurar i öronen. Jag ska få dem alla att i gemensamt samförstånd tänka att den där Frida, hon har minsann den rätta känslan för det där med tajming.

Sen vet ju alla att med en hungrig mage så är det svårt eller för att inte säga näst intill omöjligt att hålla humöret uppe. Därför ska jag se till att allihop hela tiden är mätta och belåtna. Jag ska avgöra precis hur långt tid de vill ha mellan lunch och fika, fika och middag, middag och kvällsmat, kvällsmat och frukost. Ja, som ni hör så ska jag fungera som Skalman. Jag ska ha en inbyggd mat- och sovklocka men som i det här fallet inte alls gäller mig själv, utan 50 personer som inget hellre vill än att ha den ultimata balansen mellan lugn och ro, guidning, mat och sömn. De har ju gett sig iväg på den perfekta semestern. Och på den perfekta semestern så behöver man aldrig sitta hungrig.  Det ska jag se till. Så har vi de med underliga allergier eller som helt enkelt bara har väldigt specifika, knasiga eller ibland orimliga önskemål när de gäller käk (som de givetvis uppgav när de bokade sin resa, och som säkerligen står i de papprena jag skulle fått men aldrig fick). Men ingen fara där heller, det fixar jag. Jag ringer den tyska lunchrestaurangen (där ingen förstår ett ord på något annat språk än just tyska) och ger besked om vilka rätter alla 50 vill ha. Och vad de ska dricka till. Då passar jag också på att meddela vilka som ska ha potatis istället för potatissallad, bara sallad istället för potatis eller en liten klick potatissallad bredvid potatisen. Potatisen som då givetvis inte får vara kokt utan stekt. Och ojdå, höll på att glömma. Chauffören ska ju ha mat, mitt jobb är att hålla honom också mätt såklart. Så undrar restaurangen när vi kommer. Ja, vänta lite, då ska jag bara se på gps:en/kartan. Eller fasen, jag ska bara göra en uträkning på hur länge kön som vi står i på Autobahn hade tänkt hålla i sig. Köer som är så beräkneliga. Och det är alltså tyska jag ska prata för att göra mig förstådd. Lätt som en plätt. Easy cake.

Så ska vi försöka få oss lite sömn på bussen också. Jag ska spela lugn och harmonisk musik för att få alla avslappnade. Alla utom mig själv då förstås. Jag ska ju faktiskt se till så att vi vaknar upp just i Kroatien och inte i något liknande grannland. Busschauffören kör ju givetvis, men kan man lita på honom till hundra procent? Han kanske aldrig har kört just den här resan tidigare. Bäst att jag håller mig hyfsat vaken under natten. Resvägen är ju ändå mitt ansvar.

På morgonen när ett dygn ombord passerat (och jag har sprungit som en skållad råtta hundra gånger fram och tillbaka i bussen, gjort ett första (och förhoppningsvis gott) intryck, lärt mig namnet på var och en av mina 50 och efter det knappt sovit en blund) ska jag vara pigg och alert. Det är ju nu vi närmar oss Kroatien och jag ska annonsera för allt kul som finns att göra under veckan. Ska också passa på att vara någon typ av vädergudinna när hälften av gästerna undrar om veckans solchanser. En del vill ju åka med på båtutflykten, men bara om det är sol givetvis.

Under resan kommer vissa incidenter att inträffa och när det väl uppstår en situation så finns ju jag där för att lösa den. När toaletten blir full och hälften av alla på bussen håller på att kissa på sig (samtidigt som vi befinner oss i bilkön från helvetet), när någon blir överförfriskad, högljudd och nekas inträde till lunchstället vi allihop ska äta på eller när någon kanske glömmer sin plånbok på restaurangen som vi lämnade för en timme sen. Vilken tur att jag finns där i dessa problematiska lägen. Ingen av mina gäster ska behöva oroa sig. Jag fixar biffen.  

När vi väl anlänt till Opatija ska jag bara se till så att allas önskemål gällande boendet tillgodoses. De som vill ha havsutsikt, balkong eller bo i rummet bredvid paret de reser tillsammans med trots att de inte sagt ifrån innan och hotellet är fullbelagt. Eller de som måste bo i rum nummer 7 för att de gör det varje år. De gästerna måste jag ha ett förhoppningsvis givande samtal med innan jag själv kan checka in på mitt rum. Då, när jag har arbetat utan uppehåll ifrån Malmö till Opatija, gäller det att tänka jäkligt problemlösningsfokuserat.

Under veckan ska jag bara se till så att alla 50 mår bra, att de äter gott och att de är nöjda  med destinationen, bussen, rummen, vädret, utflykterna. Det är ingen match. Det är ju jag som är superwoman. Jag ska även stå till svars för brister som finns på exempelvis hotell eller buss. Hur man kan anlita ett sådant sunkigt hotell eller varför bussen håller sämre standard än ett gammal stadsbuss. Även fast jag är "oskyldig" så är det jag som ansvarar. Jag ska stå där med ett leende på läpparna när hotellet är mögligt eller när bussen får punktering. För att det är mitt jobb. Ett sjutusan till sådant. 

Okej. Jag dog inte. Jag fick däremot känna av att jag levde. Jag tog mig an rollen som reseledare och jag klarade mig fint. Faktiskt så fint så att jag gjorde om det, 7 gånger. Alltså har jag sammanlagt tillbringat 63 dagar som reseledare, 63 dagar fyllda av utveckling. Det jag har beskrivit är sant men givetvis skrivet med glimten i ögat. En reseledare bär otroligt mycket ansvar och det har varit resor fyllda av ofattbart mycket jobb, men wow vad mina resenärer, chaufförer och dagar där nere har bekräftat för mig att det var värt precis allt. Allt tid jag lade ner och all press jag satte på mig själv och på min prestation. Ska man ge resenärerna sin drömresa så måste man satsa och ge av sig själv också. Jag gav allt. Allt ansvar och hårt arbete har gett mig så mycket tillbaka i form av utveckling, glädje, erfarenhet och kunskap. Att ha bevisat för mig själv och omvärlden att lilla jag kan bära allt ansvar som detta yrket kräver har gett mig en egokick. Att jag har guidat en buss full med resenärer fram genom Europa. Det har verkligen byggt upp mig inför framtiden. Den uppskattning, värme och alla de fina ord som jag har fått ifrån mina underbara gäster, chaufförer och kollegor kommer jag alltid att bära med mig. Jag är tacksam som fasen för att jag fick chansen att anta rollen som superwoman. Den har härdat, stärkt och fyllt mig av självtillit. Att vara superwoman i 9 dagar fungerar och för mig har det varit en morot att ge gästerna ett reseminne för livet. Men efter dessa 9 dagar behövde jag minst lika länge för att återhämta mig igen. Just för att jag satsade och gav så mycket kraft och energi så blev jag helt slutkörd. Om jag skulle gjort detta under en ännu längre period så skulle jag behövt sänka mina krav och min press på mig själv för att orka med. Superwoman en liten stund kan jag vara, det har jag bevisat. Men superwoman på heltid är ingenting att sträva efter. Det är helt enkelt varken nyttigt eller mänskligt. Jag får i det sammanhanget upp en tanke kring 2000-talets så kallade supermammor med ansvar över sina perfekta barn, sitt skinande hem och sin strålande karriär. När kraven är så många och så höga så är det inte konstigt att stress och utbrändhet kommer som ett brev på posten. Som sagt så klarar jag av att vara super-Frida i 9 dagars tid, men efter det behöver jag vara bara Frida igen. Annars tappar jag bort mig själv och blir en slav under allt jag måste prestera och vara för att duga och må bra.

Den Frida som klev ombord på bussen sin sista resa var redan lite världsvan. Det var den livrädda Frida som klev ombord första resan som hade modet. Hon som egentligen bara ville hoppa på en buss därifrån. Det var hon som var modig. Hon som vågade kasta sig ut på sitt livs (buss)resa. 

En bild ifrån Ölvemarks katalog. Här står jag i staden Rijeka dit vi varje fredag hade en shoppingutflykt. 

Min underbara reseledarkollega Linda som körde destinationen Krk (nära Opatija). Alla minnen vi delar och allt vi har lärt varandra är för mig guld värt.