En bild säger mer än tusen ord!

En söndagsmorgon på Malvern Road!

Såhär vackert har vi det vid diskhon klockan sex på morgonen i vårt kök.
Långt där borta skymtar man cityområdet (CBD) med sina stora skyskrapor.

Jag bara älskar vyn!


Såhär kan det se ut en söndagskväll när jag håller på att stänga Browns Bakery i Brighton och A fotograferar.

72:an mot Camberwell tar oss hem!

Känslan när vi för snart en månad sedan flög hit till Melbourne var näst intill obeskrivlig. Den var ny, obehaglig och konstig. För varje timme som gick så kändes det bara som om planet tog oss längre och längre bort och ifrån tryggheten, hemmet, vårt Sverige. Det var ju visserligen exakt vad det gjorde också, men att känslan i kroppen skulle vara så krypande påtagligt oangenäm var jag inte riktigt beredd på. Jag försökte stänga av, jag visste ju att omställningar och förändringar inte går smärtfritt och att det mest var en tidsfråga innan den olustiga känslan skulle ge med sig. Nu när jag vissa dagar känner mig vilsen och lite tyngre till mods så tänker jag tillbaka på flygplanskänslan. Då är det läskiga nu ingenting. En månad och vi har kommit lite grann i ordning känslomässigt. Lämnat buren, skaffat jobb och blivit aningens mer självsäkra när vi travar runt i vår nya stad.

Nu faller alltså bitarna på plats, en efter en, och det känns som om pusslet här sakta men säkert börjar få någorlunda struktur. Ifrån noll koll på allt och inget till att nu ha börjat finna sig lite mer tillrätta i tillvaron. Spårvagnsnumrena är inte längre främmande (72:an är pålitlig och kör precis utanför vårt hus), kakorna på jobbet inte längre obekanta (strawberry/rhubarb muffin och de andra) eller gatorna omkring labyrintliknande (Malvern Road, Mauthora Road, Chapel Street. Jag kan dem!). Nej, istället börjar det kännas åtminstone lite hemtamt. Vissa saker här fungerar annorlunda, andra är fruktansvärt lika. Att lära sig alltifrån att man här inte äter en muffin med händerna på café (så har jag serverat muffinsar på KB en miljon gånger!) till att alltid hälsa kunden välkommen med ett glatt ”Hi, how are you?” (om jag gjort det i Oslo skulle folk tyckt att jag vore påflugen, och om inte det åtminstone ovanligt intresserad och klämkäck). Vart man än går så frågar folk hur jag mår. Går jag in i enklaste matbutik så sitter där en undrande kassörska. Det spelar ingen roll vad jag svarar, det ska bara sägas. Det är en gest, en rutin, som vilken annan. Det är bara att hoppa på tåget och förstå att så gör man här. Precis lika självklart som att man i Norge äter brunost på våfflor eller att man i Sverige dansar kring en stor konstig grön stång på Midsommar, lika självklart är det här att fråga varenda själ hur de mår. Vad de sedan svarar spelar mindre roll.   

Senaste veckan har jag lärt mig en hel massa nya tårtor, kakor och bröd. Jag har sugit åt mig detaljer om råg, surdeg och flerkorn (på engelska) som om det vore världens mest självklara sak. Jag har ansträngt mig som en tok för att memorera vad folk beställer – “one flat white with skinny milk and one sugar, one weak big cappuccino with extra hot milk, one ham/cheese sandwich toasted and one beef and burgundy pie, please. And can we please have some extra butter and a glas of cold milk on the side?”. Ja, så där håller det på. Som om det fanns en enda liten chans att jag överhuvudtaget skulle ha uppfattat hälften av vad som just sades. Jag försöker verka förstående medan jag sakta men säkert försöker få dem att upprepa sin beställning. Ibland går det bra, ibland känner jag mig mest ny och dum. Vissa avslutar med att fråga vilken accent jag har och när jag svarar svensk så skiner de upp. Det verkar i alla fall som om australiensarna har ett gott öga för Sverige.

Att jag är en perfektionist visste jag sedan innan, men det blir gång på gång så uppenbart för mig hur mycket det påverkar. Jag mår så bra när jag har allt under kontroll och när jag får känna mig duktig och kunnig på det jag gör. På Kaffebrenneriet så älskade jag när någon ny började, och jag fick glänsa både på själva arbetsuppgifterna och på att vara en pedagogisk lärare. Det får jag något slags rus utav. Att känna mig fullständigt säker på vad jag sysslar med ger mig en positiv känsla och en riktigt egoboost-kick. Ger jag mig in i något så ska jag vara bäst på det, även om jag tränar på att duga även när jag inte är på topp. Jag vet att jag är good enough och att jag inte ska bekräfta mig själv och må bra genom vad jag presterar. Trots det så älskar jag att göra saker och ting riktigt bra. Och att behöva vara ny och gå igenom alla ”ny-på-jobbet-känslor” är ingen lätt match alla gånger. Oavsett mina känslor inför det så vet jag att jag växer och lär mig så mycket, varje gång jag utsätter mig. Att vara duktig på Kaffebrenneriet var ingen oövervinnerligt svår match efter att ha jobbat där i 1, 5 år och att vara kunnig på Browns kommer inte heller vara en omöjlig prestation om ett par månader. Det tar tid att lära sig, att anpassa sig och att smälta in i en ny jobbmiljö och det är den tuffa tiden som jag tror utvecklar allra mest. Hur jävlig den än är.

Om kvällarna sitter jag och A och diskuterar våra jobb. Våra likadana baristajobb. Vi pluggar kakor, mackor, tårtor och bröd och känner en sådan glädje över att vi jobbar inom samma företag. Det är något helt nytt för oss och det är så förbannat kul. Browns och vi. Melbourne och vi. Det här bådar så gott.

BLT- (Bacon, lettuce, tomato) macka och en kaffe på en av mina allra första raster på Browns Bakery
i Brighton.

På Middle Brighton Station hoppar jag av för att ta mig till jobbet.

Alltid på språng! Här flyttar jag in i vårt nya rum så snabbt att jag knappt
fastnar på bild...

Tramarna är väldigt lika trikkarna i Oslo och det lär nog dröja en stund till
innan jag börjar kalla dem för något annat än just trikkar. Inbiten gammal
vana att få bort det där...

Den här tramen (72:an) går utanför vårt hus. Den går in mot CBD area som
är själva citycity-området. Swanston street är huvudgatan i CBD och där hänger vi mer än gärna på Starbucks!

Sötis utanför vårt hem, väntandes på tramen.

Ingången till vårt hus (637) är full av grönska och härliga dofter. Det är vår i Melbourne!

Vårt hem ligger mellan Toorak Village och Hawksburn village.

Ödet vill oss väl!

Hade jag inte mött Karen så skulle ingenting av det som har hänt faktiskt hänt. Karen är varm, innerlig och strålande. Hon sprider energi bara genom att vara och påminner lite grann om A:s härliga sånglärare Anna Brewitz, en av de där som sänder ut en massa glädje och kärlek till alla runt omkring sig. Och hon älskar folk från ”overseas”. Genom en lapp ifrån en hjälpsam tjej (som också jobbar på ett Browns), med telefonnummer till en Karen, så har både jag och A på två dagar fått jobb vi är lyckliga över. Och håll i hatten nu.  Jobbet för oss båda är barista. Helt utan tidigare erfarenhet så gav Karen A chansen, vilket de andra han mött (när han sökt lagerjobb, matbutiksjobb osv) inte gjort. Till saken hör att Karen är höggravid och ska gå på mammaledighet imorgon, och det lilla sistafixet hon gör innan hon slutar är att anställa oss, två lyckliga svenskar. Mig för min erfarenhet (och personlighet också hoppas jag), men A för hans jobbsökande utan framgång. Karen sa något i stil med att ”vi kan behöva lite fler killar” och sina två sista dagar på jobbet ägnar hon åt att lära upp mig och A. Och inte nog med det. Hon lägger tid och energi på att få ihop scheman och timmar för oss på andra Browns, eftersom vi inte behövs just på hennes. Detta är alltså vad hon donar med sådär precis innan sitt mammauppehåll. Snacka om energiknippe och eldsjäl. Utan henne hade det här aldrig hänt. Karen har gett oss chansen till att jobba och utvecklas inom samma firma, vilket är stort inför vårt framtida egna café.

Har man turen att träffa en Karen så måste man nästan tro på ödet. Hade jag inte gått förbi Browns i Hawthorn, hade inte den rödhåriga tjejen hållit på att plocka in stolar precis när jag gick förbi, hade jag inte ägnat den där extra minuten åt att fråga henne om jobb, hade hon inte känt Karen, hade hon inte gett mig just hennes nummer. Då hade det här aldrig hänt. Jag hade aldrig mött Karen. Och då hade inte både A och jag nu haft varsitt baristajobb på kedjan Browns Bakery – Bakers of distinction. Som sagt Browns Bakery, den här veckan tror jag på ödet.

Bilder på oss iförda våra nya fina Brownströjor är på g! 

Buren vs lyckan

Buren är lämnad och vi har nu hittat hem. Mellan soptunnor och matrester på bakgatan i North Richmond fanns buren. Den ligger lite gömd bakom och mellan två thairestauranger och har sin port där alla sopor och all skit hamnar (passande nog så var det just en gallerdörr att ta sig igenom för att entra).  Utanför och runt buren så gör Melbournes svar på Bangkok sitt bästa för att bete sig just asiatiskt. Förutom de typiska tramarna som glider förbi på Victoria Street och dyra mangos (inga Asienpriser här inte) så går det knappt inte att lista ut att man faktiskt befinner sig i Australien. Det är fried rice och nudlar i vartenda jäkla hörn och dumplings vart man än vänder sig. Det är matbutiker med bara asiatiska varor och i varje fruktstånd kryllar det av ananas. När vi begav oss därifrån så kändes det precis som ett hostelbyte i Asien.

I buren bodde asiater och så Daisy, en tjej från Equador. A och jag lurade många gånger på vad de hade för sig. Thaipojken pluggade engelska, Daisy jobbade på hotell, men de andra. De åt aldrig, vi såg dem aldrig och ibland hade en av dem ett barn, ibland inte. På två veckor så var det bara vi och thaipojken som lagade mat (ris) i buren. Thaipojken var söt. Han tragglade på med sin engelska, glodde alltid väldigt förundrat på våra mackor till frukost och smörjde varje morgon in sina händer med väldoftande lotion. Han hade sina små rutiner och vi våra, men vad de andra hade för rutiner fick förbli ett mysterium.

En rosdoftande gång är numera det som leder oss till vår port. Vi har hittat hem till ett ljust och rymligt sharehouse. Vår närmsta rumskamrat är en bubblande danska, Regitze. Efter två dagar i lyckan så har vi redan lärt känna Regitze mer än vi lyckades med någon i buren. Vi pratar engelska med varandra (vilket är bra för att träna engelskan, men också för att det enda jag förstår på danska är pölse) och connectar strålande. Lyckan är ett bra ställe, det känns allra redan. Socialt, stor skön dubbelsäng och ett område som känns Melbourne. Jag känner mig glassig i lyckan. Jag gillar det. Här kan vi umgås med våra rumskompisar på det sättet vi vill (de i buren var liksom inte så tillgängliga) och gotta oss i att vi verkligen bor i Australien. Det var inget fel på North Richmond om vi hade varit i Asien och känt för det, men nu när vi är här för att vara just i Australien så kändes det inte rätt. Sen är det bara fakta att jag redan trivs mycket bättre i lyckan än i buren. Här om någonstans så har jag bästa förutsättningar för att skapa mig den Melbournevardag jag vill ha. 

North Richmond (buren)

Malvern Road, Toorak (lyckan)

Det skulle varit lätt att nöja sig..

Jissus vad dagarna här flyger. Göra intryck tar på krafterna. Att vara kräsen tar också på krafterna. Jag flänger runt. Jag tar in omgivningar, ger av mig själv och letar efter en känsla. Om kvällarna så stupar jag i säng i buren. När jag sover så drömmer jag om konstiga chefer, australiensiska kaffevarianter och vilken tram som ska ta mig till morgondagens intervju. Jag vill inget hellre än att hitta ett jobb där jag trivs och därför så hoppar jag inte på första (andra eller tredje) bästa. Nej, detta får uppenbarligen ta sin lilla tid. Ena stunden är jag kalasstolt över mig själv, jag håvar för tusan in jobb på löpande band. Nästa känner jag mig girig. Varför kan jag inte tacka ja, känna frid och fröjd och precis som alla andra sätta igång med det som kallas vardag. Saken är den att jag vet vad jag söker, och innan jag hittar det så kan jag inte lägga ner. Det vore ett nederlag. Förbannat dumt nu när jag bestämt hur mitt race ska köras. Jag ska inte svika mig själv. Jag vet att jag kan få jobb, det har jag bevisat tre gånger redan, på bara 1,5 vecka. Nu gäller det bara att hålla ut. Den rätta känslan dyker snart upp. Och gör den det inte, så har jag åtminstone försökt fullt ut. Det kommer jag ge mig själv cred för. Men jag vet att mitt jobb finns där ute någonstans och sökandet fortsätter. 

Jag serverade idag. Jag som aldrig någonsin serverat förr. Med ett leende på läpparna så serverade jag mat med namn jag aldrig hört talas om, livrädd att bli avslöjad för att inte ha den blekaste om vad som låg på tallrikarna (som jag själv serverade). Jag var helt körd. Som tur var så dansade jag runt med tallrikarna som om allt var i sin ordning utan att bli påkommen, hela tiden med känslan av att jag var en stor, fet bluff. Mest av allt ville jag fly. Inte nödvändigtvis därifrån, men åtminstone upp bakom kaffemaskinen. Men eftersom kaffegörandet var upptaget så fick jag istället snällt fortsätta svassandet. Jag svassade hit och dit med fin mat på detta chica brunchställe som om det vore helt självklart. Efter denna ansträngning så bar det av mot nästa. På nästa ställe visade jag mina kaffekunskaper och kände mig långt ifrån lika obekväm som på det fancy första. Och såhär håller jag på. Dagarna i ända. Fram och tillbaka. Tram 72 hit och tram 109 dit. Jag gör intryck på löpande band och vet knappt själv vad jag tycker förrän dagen efteråt. Om kvällarna så försöker jag få perspektiv på alltsammans. I buren så kommer jag fram till att söka jobb är ett heltidsjobb i sig och att om och om igen visa upp sig och sina bästa sidor och förmågor är utvecklande, om än väldigt utelämnande och påfrestande. Jag bryter ihop lite ibland då jag känner att tankarna blir för många och ostrukturerade. När jag blir trött på alla mina högt ställda krav. Men sedan reser jag mig igen, med ännu ett möte i bagaget. Ännu mer redo för nästa. Och framför allt ännu lite säkrare på vad jag faktiskt söker, vilka jobb jag ska satsa på och vilka omständigheter som ger mig den rätta känslan.


Jag vet att i det långa loppet så kommer min insats nu att löna sig. Jag tar den långa vägen, vilket jag är väl medveten om. En del saker tar lite tid. En del saker får man kämpa lite för att uppnå. Jag drivs av en kraft som säger till mig att inte nöja mig förrän jag känner mig just helt nöjd. Än så länge så har Melbournes jobberbjudanden inte gjort mig nöjd, alltså fortsätter jakten. Under tiden jag jagar så lär jag mig saker. Jag snappar upp lite allt möjligt. Är jag inte hos härliga Kendall, delägare i Rhimini´s  så är jag hos tystlåtna Dean på hans grekiska café. Inga av dessa bekantskaper blev av det längre slaget, men med olika typer av känslor och lärdomar så tar jag med mig mötena. Jag tänker fortsätta leta, flänga runt, vara stark i vad jag tycker och tänker och inte ge mig. I´m gonna make it. Förr eller senare så jobbar jag på ett ställe som är inom mina ramar och då kommer jag att tacka de ramarna. Det är inte dumt att vara kräsen, snarare onödigt att inte utnyttja sin möjlighet till att få det man faktiskt strävar efter.

Såhär ser A ut efter att vi vimsat till det lite med tågen. Här är vi vid Flinders Street, en av de större stationerna i centrala Melbourne. Härifrån skulle vi hitta rätt spår, hemåt (lättare sagt än gjort). Efter en stund var vi "hemma" i North Richmond igen, även om det tog lite längre tid än beräknat!

En baristas funderingar

Både igår och idag så har jag inte glänst så mycket. Jag har mest vimsat runt i mina egna tankar. Vimsat lite hit, vimsat lite dit och så vimsat tillbaka igen. Det var inte förrän jag gav mig ut (rekommenderat av A) på mina kilometers löpning som jag åter igen fann mitt lugn. Det är inte klokt vad träning kan ge. Efter min tur längs Yarra River så var huvudet klart igen, rensat och fyllt med nytt fräscht. Och nytt, fräscht var precis det jag behövde. Jag var nämligen helt fast. Fast i tankar om heltid, deltid, antal jobbtimmar, intervjuer och olika cafeér i olika delar av Melbourne. Alltsammans i ett enda virrvarr. Jag ställer mig själv frågan gång på gång, frågan om jag vill ha ett utmanande baristajobb eller ett bekvämt ett. Ett som ställer höga krav och förmodligen kommer att utveckla mig eller ett som har lägre nivå och som känns mer soft och harmoniskt. Ett där det räcker med att kunna göra bra kaffe, inte exeptionellt bra. Jag vill utvecklas och lära mig massa mer om kaffe, men jag vill inte känna mig pressad att hela tiden prestera på högsta nivå. Den pressen känns övermäktig. Samtidigt så vill jag ju bli bättre. Jag vill bli en barista att räkna med. Just nu famlar jag tankemässigt.

Jag har ältat, gråtit en skvätt, varit tjatig och känt att jag redan vill vara trygg på ett jobb (Ja, jag kan alltså tänka mig att skippa den där första "ny-på-jobbet-perioden"). Det tar ett tag att bli trygg och bekväm i en ny stad. Det är ingen skrattfest direkt, att flytta och skaffa sig en ny, trivsam omgivning. Det är snarare som när jag sprang Kalmarmilen, jävligt tufft längs med vägen men sjukt vad nöjd och belåten jag kommer vara efter målgång. 

Jag ser oftast alltihop (nya jobb) som möjligheter. Att söka och börja nytt är kalaskul, när jag är på det humöret. Men när jag tappar självförtroendet en smula så blir jag istället ur balans. Som jag skrev om sist så försöker jag att må bra i mig själv som person på jobbet och inte hitta välmåendet genom (att bedöma) mina prestationer. Sådana här dagar så prestationsångesttänker jag i alla fall, fast jag vet att det inte är rätt. När jag grät mina prestationsångesttårar så visste jag att det går över snart, även om jag inte trodde mig kunna åstadkomma en ynka liten cappuccino ens, just då. När jag sprungit min runda så föll tankarna tillbaka i egoboostbanor igen. Laddad med energi och friska (mina egentliga) tankar så vet jag åter igen att jag kan göra ett helt gäng perfekta cappuccinos nu på studs, om det skulle vara så. Men i ett par timmar i eftermiddags så visste jag inte, jag hade inte en aning.  

Provdagen på Rhimini´s gick som den skulle och jag fick fint beröm. Jag glänste hela jag. Problemet var att det inte varit tydliga nog om hur många timmar de sökte personal för och vad arbetsuppgifterna skulle innebära. Istället för att glänsa på kaffemaskinen så glänste jag mestadels på disken. Har inget emot disk i allmänhet, men känner väl inte riktigt för att ägna min största uppmärksamhet på jobbet åt just den. Imorgon är det nya tag med två nya jobbmöten. Jag ska ge dem så mycket jag kan av mig själv, bjuda Melbournes caféansvariga på möten med Frida. Krångligare än så är det egentligen inte. Det är ju faktiskt helt och hållet precis vad jag har att erbjuda. 

Finaste A!
Vi strosar på bilderna runt i norra delarna av Melbourne. Där upptäckte vi
mysiga, personliga caféer och väldigt mycket konst och kultur. Vi själva ska
bo i östra delarna av Melbourne som vi har fått lära oss faktiskt tillhör stans
lite finare kvarter. Vi ska med andra ord bli lite glassiga vi.

Såhär liten är jag i garderoben i buren. Det är ungefär utrymmet där jag står
som finns. Dubbelsängen tar upp nästan hela burområdet (rummet). Längtar
tills vi flyttar till finkvarteren och vårt stora rum!

Alltid glänsande

Jag ägnar tid åt läsning. Och åt Starbucks. Jag flyr vårt tillfälliga sharehouse och njuter av att i timtal sitta i en av de där sköna, snygga fåtöljerna som Starbucks på Swanston Street har. Medan jag läser boken Hungrig av Crystal Renn (numera plussize-modell, tidigare anorektiker) så sippar jag på den excellenta cappuccinon. Jag pluggar kaffetyper och varianter inför min provjobbsdag imorgon (på café Rhimini´s) och lär mig nya ord för de kaffedrinkar jag serverat till Osloborna miljoner med gånger. Att en flat white är ungefär som en latte eller att en long black är precis det jag kallar för americano kommer snart att fastna. Att Kaffebrenneriet är strikta och tuffa med kvaliten på sitt kaffe ligger mig nu till stor fördel och jag ska göra mitt bästa för att glänsa bakom kaffemaskinen på Rhimini´s imorgon.

Glänsa, jag gillar det ordet. Men tanken om att jag inte alltid kan göra allting perfekt behöver ibland upprepas hos mig. Liksom präntas in. När jag nu ska börja nytt caféjobb så vill jag givetvis göra allt perfekt. Jag vill inget hellre än att vara fröken perfekt som de öser beröm över efter varenda arbetspass. Jag vill göra kaffe med största möjliga engagemang och noggrannhet (perfekt kaffe!) och fort som tusan få deras system att bli mitt system. Jag vill inte att det ska ta ett par veckor att komma in i allt det nya, jag vill snarare att det ska gå över en natt. Där i mitten någonstans måste jag hejda mig själv, tänka till en smula. Jag hatar att köra över mitt eget välmående med höga prestationskrav, samtidigt som jag tror på mig själv och vet att jag kan. När det gäller kaffe så vet jag definitivt. Jag vet att jag är en jävel på just kaffe. Men jag vet också att det inte är hela världen att misslyckas med en espressoshot eller två och att mjölken inte kan bli tjock och utan de där irriterande bubblorna varje gång jag skummar den. Och att det är helt okej. De vet mina (förhoppningsvis) nya arbetskollegor på Rhimini´s också. Jag kommer att glänsa och jag kommer att göra misstag, men det betyder inte att jag är dålig eller att jag kommer sluta sprudla och stråla. Jag är inte en prestation utan en personlighet och så ska jag tänka när jag tappar den där himlans kaffekoppen i golvet. För varje kopp jag tappar så kommer jag att resa mig upp starkare och med det tänket så kommer jag att stråla och glänsa som aldrig förr.

I min fåtölj här på Starbucks tänker jag bra. Jag känner mig levande. När omgivningen håller på med sitt kan jag hålla på med mitt. När personalen ropar ut cappuccino efter cappuccino till ett hav av väntande kunder så känner jag mig lugn men samtidigt full av skrivarlust och energi. Omgivningen talar till mig med sitt fartfyllda uttryck och jag fylls av livet. Där vi bor just nu är det tvärtom och stället är som en bur där jag inte känner någon energi för fem öre. Rummet är mörkt, utan fönster och det finns tusan inte ens en soffa att slå sig ner i. Enda platsen att sitta på förutom i sängen är i köket, och där fungerar givetvis inte wifi-uppkopplingen. Så där ska jag sitta i sängen mitt på dagen, som en eller annan slöfock eller energilös tonåring. Jag har ingen glöd där. Jag är nollställd och menlös. Det mest givande i buren idag var när vi mötte thaikillen som bor i rummet bredvid. Vi pratade lite bebisengelska (hans ordförråd är än så länge väldigt begränsat) med varann och fick flashbacks ifrån vår Asientur. Vid första anblick så var han bara en osäker, språkhandikappad thaipojke utan personlighet, men efter bara tjugo minuters inblick i hans liv så växte han ur ramen vi placerat honom inom. Helt plötsligt så var han den mest ambitiösa av fem syskon och väldigt duktig på att bygga motorcyklar (hans iphone visade oss). Självklart så kan man inte ge alla på jorden tjugo minuter, men efter sådana här möten så inser man att alla människor är så mycket mer än det man ser. Den lilla stunden så levde jag upp lite grann åtminstone. Lyckligtvis är det bara tio dagar kvar där innan vi entrar vårt nya, mer ljusare och levande hem. Där hoppas jag hitta mitt energiska och piggare jag igen.

Min poäng är att jag älskar att bli ett med miljön runt omkring mig. Att fyllas utav energi ifrån en omgivning i rörelse eller ett fridfullt och levande  hem påverkar mig. Ett instängt rum i Melbournes motsvarighet till ett skitigt Bangkok gör mig inget gott. Just nu är Starbucks min räddare och jag riktigt livsnjuter här. Med mina starta eget café-drömmar i bakhuvudet så passar det fint att sitta här och iaktta personalen, bedöma kaffen, plugga in australiensiska kaffevarianter på google och blogga. Här fylls jag av visioner och drömmar. Precis som jag brukar. Så egoboostad av mina timmar på Starbucks så tar jag imorgonbitti tram 109 till 308 Whitehorse Road för att möta min eventuellt nya arbetsplats. Wish me luck.

Fråga mig gärna efteråt hur många kaffekoppar som flög i marken och hur mycket jag glänste. Jag är inställd på att göra lite av varje och att ha jäkligt kul på vägen. Klantiga/glänsande Frida är redo och hon är perfekt precis som hon är.

Trampandes i stora M

Dagarna här går i ett rasande tempo. Vi trampar runt, runt, runt i stora Melbourne. Vi trampar hit, vi trampar dit, vi trampar lite fel men kommer snart på rätt spår igen (ofta med hjälp av Melbournes tram/spårvagn). Vi trampar in på banker, lägenhetsvisningar, caféer, restauranger, turistinformationer och provjobb. Och även rakt in i Melbournebornas händelserika och intressanta liv som de mer än gärna delar med sig av. Alltifrån ryska hippies, kökschefer från Ecuador och engelsmän till vanliga hederliga Australiensare. När dagarna tar slut så trampar vi hem till vårt tillfälliga boende fyllda av intryck och nyheter. Varje dag skiljer sig ifrån den andra och varje dag trampar vi på ny mark. Melbourne har denna första vecka visat upp en massa olika sidor och vi har tacksamt tagit till oss varenda liten detalj av dem.

Känslorna svallar. De stormar och har sig. De är lika ostadiga som vädret här i Melbourne är känt för att vara. Är jag ena sekunden sprudlande glad så kan jag nästa känna mig lika osäker. Jag kan inte styra känslorna, men jag lär mig hantera och förhandla med dem. Panikar jag inte när jag går på min första engelska jobbintervju (café Rhimini´s) någonsin så låter jag inte rädslan ta över. Den finns givetvis där men får då inte lika stort utrymme. Flippar jag inte ur när jag inte förstår mig på lägenhetskontraktets (637/10 Malvern Road, du är vår) alla formella uttryck så lär jag mig utav det istället. Jag kämpar på och tycker miljön omkring mig sprudlar. I´ve got a good vibe.

Jag ser möjligheter av alla dess slag. Jag ser parker jag kan springa i. Jag ser intressanta människor som jag vill prata med. Jag ser caféer jag vill jobba/mysa på. Jag ser höghus som jag vill upp i. Så långt ögat når så ser jag saker, olika saker och nya saker. Nytt är spännande och alltid givande, men också ibland skrämmande. Vissa stunder vill jag bara titta ut från köket i North Richmond och se Bollkalles Gränd utanför fönstret. Det hade just då varit så skönt. Nästa stund gillar jag det jag ser. Jag famlar lite. Är i mitten av en känslomässig storm. En storm som flyttar mig hit och dit, där jag ibland lyckas hålla balansen men när vindarna är för starka så dras jag med. Då blir jag lite svag för en stund.

Sippandes på mitt te om kvällarna så analyserar jag. Jag gillar att jag är äventyrslysten och jag gillar även att jag har min trygghet därhemma. Det är liksom en winwin-grej alltihop. För mig är resande, träning, möten och nya erfarenheter saker som stimulerar. Det i kombination med att veta att jag alltid har en trygg plats att återvända till när jag än vill får mig att vara lugn och må bra. Då har jag min inre glöd brinnande vart jag än är.

Glad över slutsatsen som jag gång på gång kommer fram till så kan jag sova gott, för att sedan kunna vakna upp till ännu en ny dag i stora Melbourne. Redo för ännu mera trampande.

Såhär nöjd ser man ut om man trampat runt i Melbourne hela dagen och sen lagat sig och sin Mumsan
en middag i sitt tillfälliga sharehouse.

Precis, exakt här ska vi bo de kommande X-antal månaderna. På Malvern Road!

Och det var inte för att vi skulle äta köttbullar eller fika kanelbullar som vi var på Ikea. Nej, vi hade ett ärende. Vi skulle faktiskt köpa ett täcke. That´s true.

Det snurrar i Melbourne

Känslorna svallar, tiden är knäpp och jag omtumlad. Melbourne har sagt hej till oss. Melbourne har välkomnat oss. Melbourne har till och med hjärtligt omfamnat oss och redan gjort ett intryck. Ett bra sådant. Jag ser det redan. Jag ser att vår nya stad har potential. Vi kommer att tacka, ta emot och ge tillbaka med så mycket av oss själva som vi bara kan. Här är det all in som gäller. 

Det kanske låter lätt men lätt är just vad det inte är. Från att ena sekunden tycka att allt går som en dans på rosor till att nästa undra vad tusan man egentligen gör på andra sidan jordklotet. Men, det är också det som är charmen. För varje steg vi tar, varje minut som går, så lär vi oss mer och mer om varann och om oss själva, blir starkare både individuellt och ihop. Första dagen (jetlaggad och dundersnorig) så kände jag mig minst i världen. Det gör jag nu, tredje dagen också. Däremot så har jag nu också många stunder där jag känner mig stolt. Stolt och galet nöjd. Vi klappar varann på axeln, A och jag, för det vi satsar på möjligheten att starta ett liv och en vardag här. På andra sidan jorden. 8 timmar före Sverige. I en tid där jag säger godnatt till mamma när hon fortfarande är på jobbet. Lätt är det som sagt inte, men det är väl också det som är poängen. Att inte känna någon, inte hitta någonstans, inte ha något boende och inte ha en aning om vad man ska jobba med.  Det är när man väl har byggt upp sin lilla bubbla och börjat leva i den som man inser att det var värt det. För sjutton, vad mycket man får med sig på vägen. Det kräver mod, det här, och just nu känner jag mig modigare än någonsin.

Livet snurrar och har sig och att det gör det i Melbourne känns häftigt. På tre dagar har det hänt mycket och alla intryck jag fått gör att dagarna känns som många fler än de är. Från att ha snorat mig igenom den 30 timmar långa resan bredvid en lika snorig A, legat död på hostelrummet en hel dag och undrat varför vi lämnade Sverige till att ha varit på tre lägenhetsvisningar på en och samma dag, ätit världens godaste thaimat hos en söt asiat (som visade oss en av lägenheterna) i ett område likt Singapore, blivit bjuden på te hos ett gulligt hippipar och slutligen faktiskt ha skaffat ett boende här. Så många möten och så många miljöer på så lite tid. Från att ha känt mig minst så känner jag mig nu lite större. Jag har redan börjat bygga på min bubbla och växer lite hela tiden. Hippisar och söta asiater har fått mig på banan igen. Jag tackar och känner att modet åter igen är funnet. 

På en tram mitt i Melbourne. Lite modigare än igår.