Svensk jul på bortaplan!

I år firade jag för första gången julafton två gånger. Den första var så svensk som det var möjligt att få till här borta och den andra var väldigt australiensisk. Kontrasterna var stora men att ha julafton två gånger betydde ju bara en extra dag av ni vet den där välkomna "nu är det en speciell dag-känslan". Vi jobbade hela julen (och fick massa julkänsla av alla glada och Merry Christmas-önskande kunder!) men trots det så hade vi jättesköna och avslappnade julkvällar och jag lyckades ju faktiskt få till någon typ av julkänsla till slut, inte den vanliga men en helt okej variant. Så här såg det ut när vi hade julafton nummer ett i Svenska Kyrkan! 

Julafton i Svenska Kyrkan 24/12

Klockan sex började den svenska julen. Efter att hungriga ha stressat till kyrkan direkt från jobbet så blev vi överlyckliga när julgröten och skinkmackorna var redo när vi kom. Och även om vi åt tomtegröt förra julen så känns det mycket mer när man får göra det såhär på bortaplan. Det känns som att det inte riktigt borde vara möjligt, men så är det ändå det. Då blir glädjen över att faktiskt kunna kasta sig över en tallrik tomtegröt ännu större än hemma vid jul. Det känns liksom lite för bra för att vara sant. 

Minuset med gröten var att den inte alls var varm nog.. Man kan väl
inte få allt antar jag. Det spelade inte så stor roll mitt i gröteuforin.

Det självklara givna julfikat efter julmaten. Obligatorisk lussekatt med tillhörande pepparkaka.

Såhär ser själva samlingslokalen ut i Svenska kyrkan. Här firade vi även lucia med mycket folk och
gofika.

Efter maten var det  dans kring julgranen som var placerad mitt ute i trädgården.Temperaturen var inte alltför hög denna svenska julafton. Svalt och behagligt, runt 25 grader! Perfekt julgransdansar-väder!

Kiosken i Svenska kyrkan som har alltifrån Wasas knäckebröd och Alhgrens bilar till Abbas sill
och hemmagjorda små mormorskakor. Och så svenskt kaffe då! Givet!

Sen var det paketöppnardags! Julklapparna från mamma Lena och pappa Ingvar tog oss på ett vis lite närmre vårt vanliga julfirande därhemma. Mycket uppskattat! 

Här var det minsann ingenting som saknades. Kalletajm, check!

Kvällen avslutades med en gudstjänst i kyrkan där A sjöng Helga Natt! 

Här sitter han innan sången sammanbiten och pirrig helt i onödan då alltihop gick strålande!

Jag var världens stoltaste flickvän i kyrkan.

Per och hans fru Anna är prästerna som jobbar i Svenska kyrkan i Melbourne och båda två har varit jättehärliga mot oss på alla sätt och vis!

Så var denna svenska julafton i Melbourne över och vi gick därifrån med nöjda känslor. Inte som hemma givetvis, men en svensk jul blev det minsann. Nu visste vi att imorgon väntade julafton nummer två, nämligen den i Aussie style. Fyllda av en någon slags ovanlig typ av julstämning så somnade vi gott för att dagen efter än en gång få vakna upp till en julaftonsmorgon. 

Nu är det jul igen, fast ändå inte..

Anne och jag julpysslar (eller rättare sagt vi försöker fläta julhjärtan!) till tonerna av A och hans gitarr!

Japp, vi har gran!

Vårt försök till att julpynta vardagsrummet. På kvällen när det är mörkt ute ser det åtminstone lite julmysigt ut. På dagen när solen strålar och hettar är det inte lika tilltalande!

Aussie christmas style. Julpyntad surfingbräda!

Julmaten stod uppdukad, julmusiken fanns i bakgrunden och där stod vi, rastlösa och hungriga, med varsitt glas glögg i handen. Ikea:s glögg som inte smakar Blossa precis med deras egna så kallade pepparkakor till (inga hemmapeppisar direkt). Nåväl. Den som väntar på något gott. Lina (min svenska vän från gymnasiet) hade bokat (!) bordet veckan innan och allt var betalat och klart. Nu kunde vi bara glida in och ta för oss. Trodde vi. Efter 45 minuters köande för att ens en gång komma fram till maten så hade upprymdheten lagt sig lite grann och ersatts av tomma, skrikande magar. Men nu kunde vi äntligen hugga in. Som vi hade väntat. Men hallå. Vänta lite, vart var de varma, kokta potatisarna? Och vart fanns julmusten?? Och vad var det där för konstig skinka? 

Sammanfattat så var Ikea:s julbord ett julbord med stort utbud. Det var lite småmissar här och där, men i det stora hela så var det klart godkänt. Jag satt ju inte och njöt som hemma i Hossmo, det vore en överdrift att säga, men jag uppskattade verkligen försöket till ett svenskt julbord såhär på andra sidan klotet. Här kan man inte ha alltför höga krav, det vore bara dumdristigt. Bara att få äta svensk julmat här känns som lyx, och även om den inte är precis som man vill ha den så är upplevelsen i sig ett minne. Att sitta på ett Ikea som är så långt ifrån Sverige man kan komma men som ändå är en nästan exakt kopia av Kalmars och mumsa köttbullar och sill är rätt coolt. Och det var det inte bara vi som tyckte. Hade jag inte vetat bättre så hade jag med tanke på alla andra svenskar som också begett sig till Ikea denna kväll, verkligen trott att vi befann oss på hemmaplan. 

Svensk julkänsla, julmat och ett uns av allt det där man brukar känna i Sverige vid juletid. När svenskar samlas utomlands så händer det något som man knappt kan uppleva i Sverige tror jag. Trots att man aldrig tidigare har mötts så finns där något slags band knutet och att man delar samma traditioner skapar direkt en samhörighetskänsla. Att såhär runt jul kunna diskutera julmust, julkalendern eller glöggsorter är tryggt. När svenskar möts, oavsett om det är på Ikea eller i Svenska kyrkan, så vilar det en bekant känsla över det hela. Vi känner igen oss. Och såhär vid jul känner vi igen oss ännu mera. Att möta en svensk på andra sidan jorden är inte alls som att möta någon hemma på Ica. Här finns ett osynligt band, något som inte riktigt går att ta på, men som faktiskt ganska direkt skapar en känsla av gemenskap. 

Jag insåg ganska snabbt när jag försökte förklara för Juliana (från Taiwan) vad den svenska traditionen lucia innebär att det var kört. Inget att hämta. Dött lopp. "Man går i grupp och har vita kläder på sig, typ klänningar. Tjejen längst fram har ljus i håret och killarna har långa hattar på huvudet med stjärnor på. Vi sjunger speciella sånger och dricker glögg. Glögg är förresten ett rött, kryddigt vin som är varmt. Så har vi speciella bullar som heter lussecats. Och så pepparkakor. Ibland finns det en pepparkaksgubbe i luciatåget också. Eller alltså, en liten pojke. Och lucian har ett rött band runt midjan som symobliserar blod. Eller aja." Jag hörde hur det lät. Killar med långa stjärnhattar, blodiga band och kattbullar. Och det där älskar jag. Juliana försökte förstå, men det var svårt för henne. Jag avslutade med att säga "det är väldigt mysigt i alla fall" och så fick det vara. När jag efter vårt lussefirande i Svenska kyrkan gav Juliana en lussebulle och en pepparkaka så blev hon studsande glad och avslutade kvällen med att uppdatera sin facebook: "Swedish ginger cookie and small bun for Xmas! Happy Xmas everyone. Thanks Frida."

A tillsammans med Callum, Linas vän. Callum kan inte ett ord svenska men har nu varit med oss på svensk julmarknad, svenskt luciafirande och svenskt julbord. Han är jätteintresserad - Go Callum!

Sconesfighten

Jag är trött på att vara mitt emellan, så lagom, så anpassad och så slätstruken. Nej, jag vill ta mer plats, inte bara för att, utan för att det jag gör faktiskt engagerar mig och är av betydelse (vilket det inte riktigt är på Browns). Jag vill komma med idéer, påverka och istället för att lyssna, nicka och placera muffinsen där alla andra säger att de ska vara så vill jag själv kunna välja exakt vilka muffins som ska stå vart. Jag är trött på att vara så förbannat medgörlig, på att inte ta någons parti och på att nicka och göra som alla runt omkring mig säger. Jag behöver ett eget café eller vara manager över ett. Det är vad jag behöver. Att vara en i mängden av alla anställda på Browns gör mig inte gott, snarare hämmad. Jag vill inte vara mellanmjölk längre, jag har större planer än så.

På mitt jobb pågår en sconesfight. Den här fejden utspelar sig mellan tant Toni och italienska, temperamentsfulla Giada och är någonting jag inte alls orkar lägga energi på. Just för att Browns bara är tillfälligt så tänds det ingen glöd hos mig. Jag går inte igång för fem öre. Toni säger till mig att spara scones från dagen innan medan Giada säger till mig att slänga dem. Giada slänger dem, gömmer dem och Toni letar efter dem och ägnar sedan större delen av dagen åt att muttra över dem. Den här sconesstriden är alltså på seriöst, blodigt allvar och det tjafsas hej vilt, hit och dit om dessa (för mig obetydliga) små scones. Någonstans mitt i alltihop står jag och är så fruktansvärt lojal så jag vill spy på mig själv. Jag sparar sconesen om jag är med Toni och slänger dem om jag är med Giada och håller helt enkelt med den jag är med för stunden. Det finns en enda anledning till varför jag beter mig så och det är att jag helt enkelt inte bryr mig ett skvatt om de där jäkla sconesen, jag kunde nog inte bry mig mindre. Med tanke på att jag inte har någon åsikt så kan jag heller inte ta någons parti och de där gör mig så slätstruken, så menlös. Nu accepterar jag att vara mellanmjölk en stund till, just för att jag inte direkt har något personligt engagemang här och vet att om tre månader tuffar vi vidare. Då är det ingen big deal. Muffinsen kan stå i vilken ordning och på vilken hylla de vill, kaffen göras efter Browns kriterier och rutinerna vara dåliga om de så vill. Det är inget som berör mig, inget som ger mig en gnista. Snart är jag långt ifrån Browns i vilket fall.

Jag tänker på en dag i framtiden när jag faktiskt bryr mig om vilka scones vi ska spara, vilka muffinsar vi säljer och vilken hylla vi har dem på. En dag när jag gärna diskuterar allt som rör cafét, just för att det faktiskt betyder något. En dag när jag går till jobbet och är personligt engagerad, jag går dit och cafét som jag går till är en del av mig. Jag har inget emot Browns, men har tröttnat på själva grejen. Efter så här långt tid som barista så är det nog. Jag längtar till den dagen då jag också med stort engagemang går in i en kakfight. Inte för att höras eller för att ha rätt. Utan för att det faktiskt spelar roll. 

http://www.brownsbakery.com.au/

http://kaffebrenneriet.no/ 

Redo för annat. Redo att bli nördigt insnöad i cafévärlden. På riktigt.

SÄLAR, SOL & VIN!

Tjejutflykt! Jag och mina danskor Line och Anne åkte till Mornington Peninsula på heldagstur. Vi var på vinprovning på Tuck´s Ridge, på jordgubbsodlingen Sunny Ridge Farm, på restaurangen och vingården Green Olive och på säl/delfinjakt. Dagen flög iväg och vips så var vi tillbaka i Melbourne igen, med många vackra vyer och minnen rikare.