Ingen dag är den andra lik!

Nelson. Parken vi övernattade bredvid, det svenska bageriet, stämningen. Nelson var bra helt enkelt och som gjort för oss och vår resestyle.

¨




I Abel Tasmans nationalpark vandrade vi en mil för att riktigt suuuga in naturen! Omgivningarna påminde mig om Kroatien, Indonesien och om Halong Bay i Vietnam. Det var bara så bekant på något vis.

On the road någonstans mellan Nelson och Queenstown. Det blev två långa och mysiga bildagar. Om morgnarna går eller springer vi nästan alltid en timme (oavsett vart vi befinner oss) innan vi lagar vår standardfrukost, gröt och ägg. Efter morgonmotionen är jag mycket mer redo att sätta mig i vanen igen. Full rulle, mot nästa stopp!

I Sagan om Ringens värld

Tongariro Alpine Crossing - halvdagsvandring den 20/3!

Dagen då vi befann oss i Sagan om Ringens värld råkade vara min födelsedag. Att kämpa sig fram i svinkalla vindar bredvid en vulkan var ingen dans på rosor, men att efter x antal timmars slit (nästan bara uppför) få sätta sig ner för att födelsedagsfika (mitt uppe vid vulkanen!) gjorde alltsammans till ett minne för livet.  Hela upplevelsen var jobbig, kul, konstig, overklig och underbar i en salig och unik blandning. Helt klart olikt någonting som jag tidigare gjort! 

Två mil gick vi och 6 timmar tog det. Det var värre än värsta träningspasset och gav definitivt en sliten kropp i ett par dagar efteråt. Riktig hårdträning.

Att få befinna sig mitt i en Sagan om Ringen-film var helt klart värt all ansträngning.

Högsta punkten vi nådde var ca 2000 meter över havet!

Målet för dagen var att nå ända fram till Blue Lake. Och här har vi den!

Jag önskade mig morotskaka som födelsedagsfika! Dagen före inhandlade A den här godbiten (plus de tuffa ljusen!) som han sedan bar med sig hela vägen upp till vulkanen. Jag var störtkär i min födelsedagskaka.

Skit i delfinerna!

I skrivande stund så sitter vi på The swedish Bakery and café i Nelson och har just mumsat i oss varsin kaffe med tillhörande fralla. Det känns Svenska kyrkan i Melbourne-likt samtidigt som helheten påminner mig om pensionärsfiket i Kalmar vilket bara kryddar min känsla lite extra.  Den härliga ägarinnan kom just till vårt bord med nybakade små mandelkakor och meddelande på svenska med charmig engelsk accent att: ”De just kom ur ugnen!”. Det vore fel att inte säga att det här är mysigt och passar mig alldeles ypperligt.

Den senaste tiden har varit intensiv och oj så mycket vi har både sett och lärt oss. Husbilslivet rullar på och känns mycket mer behagligt nu än första dagarna. Skrället och jag är numera vänner (puh). Det är däremot inte tiden och jag. Vi har snarare blivit mer åt fiendehållet.  A och jag hade en drömbild av husbilslivet innan vi åkte, en något förskönad och en smula orealistisk sådan. Efter en hektisk tid i Melbourne så såg vi fram emot att rulla omkring i en idyllisk värld, ha massor av tid för skrivande, musik och bloggande och bara ta dagen som den kom. På Nya Zeeland så skulle vi få tid för allt det där som vardagen i Melbourne inte tillät. Det visade sig dock ganska så kvickt att vardagen på Nya Zeeland inte heller innebar så där värst mycket strötid. Tvärtemot så flängde vi nord-ön runt i ett rasande tempo, upplevde mängder men hann knappt med att andas och ta in allt. Och något skrivande eller musicerande fanns det ingen tid alls för.

Att det tar så mycket tid att underhålla husbilsvardagen kom lite som en chock för oss. Att ta hand om hela resekarusellen med planering, matinköp, campingar, måste-se-grejer, tvätt osv. osv. tar upp hela vår vakna tid och det där idylliska livet som vi hade föreställt oss är inte så värst självklart att få till. Efter etapp ett (nord-ön) så bestämde vi oss för en nystart. Vi har på alla sätt och vis haft en kanontid på norra Nya Zeeland (bortsett från tiden då jag och husbilen var ovänner då) men vi har istället för att lyssna på vår egen magkänsla tagit till oss lite för mycket utav vad alla andra sagt. Det som folk pekat ut på kartan och pratat om att man bara inte får missa har gjort oss stressade. Livrädda för att inte få se det som alla andra har sett och som skulle vara så fantastiskt så har vi glömt bort att stanna upp ibland, glömt oss själva lite mitt i allt som bara ska ses. Nya Zeelands-hysterin har slukat oss och när vi faktiskt har hittat en by, strand eller ett café som är lite to die for, så har vi istället för att stanna där och njuta flängt vidare till nästa ställe. Det viktiga var ju som sagt att inte missa något.

Att ta till vara på nuet är vår nya melodi. Ska man göra allt på Nya Zeeland så blir det ingen njutbar resa, det är nu (vecka tre) konstaterat. Vi har som jag skrev haft en oförglömlig tid på nord-ön och vi ångrar ingenting alls. Att det inte blev så mycket utav den där harmoniska, lugna, ta-stunden-som-den-är-tiden innebar å andra sidan att vi faktiskt såg och gjorde i princip allt vi ville, om än med andan i halsen. Det passar säkert vissa att klämma in så mycket som möjligt hela tiden och sedan kunna säga att man varit där och där, men för oss så var det inte värt det. Så när vi i fredags kom till Wellington så bestämde vi oss för att börja resa VÅR resa, istället för att fortsätta någon annans. Nu var det slut med att följa med på en redan gjord och förutbestämd resa. Nu började resan alá oss.

Wellington kryllade av marknader, second hand-butiker, hippa caféer och stämningen var så befriande avslappnad. Där hittade vi ett lugn som inte funnits med oss de första två veckorna och när vi insåg hur mycket vi njöt av att bara vara, släppa tidspress och måste-se-stress så blev det så tydligt. Det var ju så Nya Zeeland skulle vara. Det var som om vi plötsligt kom ihåg hur vi tänkt oss resan. Vi älskar att leta coola, söta caféer att sitta länge, skriva och dricka gott kaffe på och även om det knappt får sägas så prioriterar och uppskattar vi många gånger de stunderna mer än att åka till alla de där bergen, glaciärerna, vulkanerna och vandringslederna som det är så självskrivet att man måste vilja till. Vill vi ägna mycket tid åt caféerna i Wellington och skippa något som många pratar om så är det inget fel. Det är inte självklart att alla vill glaciärvandra, göra 4-dagars hikar eller simma med delfiner även om det på något vis i folkmun ibland kan kännas så givet att ”sådant där vill väl alla”.

Man skapar sin egen resa utifrån vad man själv är intresserad av och om jag faktiskt inte är det minsta sugen på att simma med delfiner (sant) men att jag gärna ägnar tid åt en av mina stora passioner, nämligen caféer, så är det inget konstigt. I början lyssnade vi på allas tips och råd (som var toppen att ha!) men glömde bort oss själva i virrvarret av vad andra människor ville göra. Nu sitter vi lugnt och fridfullt på The swedish bakery and café, A med sin musik och jag med min blogg, och inser att det är inget fel alls med att sitta här precis så länge vi vill. Hela dagen om vi känner för det. Vi väljer att sitta här framför att simma med delfiner (t ex) för att det här får oss att må så jäkla bra. Att göra sin egen resa precis på det sättet man själv vill och blir lycklig utav är ju grejen. Inte att göra det som alla andra gör. Det tog ett tag att få den insikten men nu är vi där. Redo att göra slutet utav Nya Zeeland precis som vi vill. Vi reser nu vidare med mottot ”gör dig själv lycklig” och med ett helt annat lugn i våra resekroppar så tror jag definitivt att södra ön kommer att leva upp till våra drömmar och mål.

Så, hur ser vårt husbilsliv ut?

På det här bordet låg Arnes borttappade ringar (läs berättelsen i mitt förra inlägg). 

Jag älskade att träna på den här vackra platsen. Njutning!

Andra kvällen och vi gör oss redo för vår andra middag i vår nya husbil.

Första gången på camping, vid Orewa Beach. Jag försöker strukturera upp oss och få lite ordning i vart fasen vi ska ta vägen. Kartor, broshyrer och turistinfo i massor!

Uppe i norr på väg mot Bay of Islands och den lilla pärlan Russell. Istället för att ta färjan till Russell som de flesta andra gör så körde vi runt alltsammans (ett par timmar extra tog det) vilket resulterade i den här utsikten. Slående vackert!

Vingårdsbesök.

Detta är en av de få morgnar som vi har kunnat äta frukost utomhus. Oftast sitter vi inne i vanen helt enkelt på grund av att det är för jädra kallt utanför. Om nätterna sover jag med mycket kläder, för att inte frysa till döds. Igår hade jag två par byxor, tre par tröjor, stumpor och två tjocka täcken på mig. Lite lagom sådär för att hålla frusna mig varm.

Campingliv! Campingstyle!

Väldigt charmig och stillsam camping i Matakana, en mil norr om Auckland. Det kändes som om vi tagit en tidsmaskin en stund tillbaka i tiden.. Allting var bevarat i gammal stil. Udda och mysigt.

Marknader gör mig lyrisk!!! Den här levde upp till allt jag drömt om!

På västkusten på väg mot minibyn Kawhia stannade vi till för att titta lite på utsikten. Den var helt okej!

På maori-show i Tamaki Village strax utanför Rotorua. En helkväll där vi fick
ta del av maorifolkets liv med hantverk, sång, dans och massa, massa mat!!

Vid Orakei Orako, ett område fullt av gejsrar. Älskade att vandra omkring i detta hav av bubbel och rök. Kändes lite som en sagovärld.

Skrället och vi

Jag börjar med att sammanfatta med att jag inte vet vart jag ska börja. Så mycket har hänt på så kort tid att jag nog har tappat tidsuppfattningen. Men det ska visst vara måndag idag säger de. Eller min mobil sa det. Så jag litar på den. I min värld kunde det ha varit onsdag eller söndag, påsk eller midsommar. I camparbubblan så känns veckodagarna oväsentliga, det som räknas här är allt vi tar in. Allt vi fångar, upplever och tar med oss. Jag lever just nu inte efter klockans visare eller almanackans datum och dagar, jag lever för det jag är med om för stunden.   

Efter en vecka i campingbilen så känns uttrycket living the dream faktiskt relevant. Men så var det inte när vi först började, gud nej. Galet långt ifrån. För en vecka sedan så började kampen för att vi skulle få till någon typ av vardag med tillhörande rutiner i den här bilhus-saken. Då tyckte vi att bilhus-saken var ett skrälle, att det var så mycket att lära sig och förbereda (kyl, toa, vatten, el, regler, vänstertrafik) och att allting tog så förbannat långt tid när allt vi egentligen ville var att sticka ut på vägarna och segla direkt in i vår dröm. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att det skulle krävas så mycket tålamod och energi för att ens kunna komma igång. Att sätta sig in bilens funktioner, att förstå sig på campingregler (vart får man övernatta utan att bli bötfälld tex), att inse att i NZ finns det en hel del att utforska och att vi (omgående) måste välja bort ett antal platser gjorde oss frustrerade. Det i kombination med en gnutta otur gjorde våra första dagar här till en enda lång startsträcka. Dessa irriterande dagar så var det vi och Skrället som gjorde vägarna osäkra.

Första eftermiddagen/kvällen så kruisade vi Auckland runt i timtal för att hitta en plats att övernatta på. Inga sura miner men med sjunkande energi så beslutade vi oss istället för att åka över Aucklands stora Harbour Bridge och parkera på andra sidan, dit storstadspulsen inte når. På kvällen insåg vi att en utav stolarna som vi fått med oss ifrån firman vi hyr bilen utav var trasig och att kylen inte heller var på topphumör. Vi bestämde oss då för att dagen efter åka tillbaka till Aucklands flygplats (ca 40 min) för att byta ut stolen och fråga om kylens beteende. Dagen efter susade vi alltså tillbaka exakt samma väg som vi åkt dagen innan och med en utbytt stol och förklaringen att kylen helt enkelt behöver el oftare än vad vi trodde så susade vi iväg igen. Än en gång på samma väg, den enda väg som vi hittills hade åkt. Med mitt drömscenario i bakhuvudet, att vi redan då skulle ha varit långt ifrån Auckland sittandes på någon naturskön rastplats uppe i bergen, så kändes alltsammans lite misslyckat.

Väl iväg igen så var nästa sak att bocka av på listan att vi skulle skaffa kontantkort till våra mobiler.  Vi kände oss nämligen redan irriterat begränsade av att inte ha internet med oss i vanen. Visst kan man köra på måfå, endast följa turistbroschyrernas råd och på så vis inte vara så satans modern och beroende, men grejen just där och då var bara den att vi inte ens hittade till turistinformationen. För att hitta dit behövde vi (komiskt nog) googla. Kontantkorten inhandlades snabbt och smidigt utav en kille som samtidigt tipsade oss om en plats som vi inte fick missa (byn Russell) och informerade oss om att efter halv fyra om eftermiddagarna så skulle vi undvika motorvägen och Harbour Bridge, annars skulle vi få ägna timmar åt att bilköa. Så med vad som kändes som ett uns medvind i segeln så gav vi oss av ifrån Vodafonekillen och Auckland, än en gång.

Storhandling nästa! Vi skulle köpa på oss ett basförråd med mat att ha i skrället. Vi kollade upp namnet på en billig stormarknad och begav oss dit och efter det så skulle vi åka vidare norrut mot en camping som vi spanat in. En liten stund rullade det tusan på oförskämt bra, men mitt inne på Pak n´ Save utbrister A att hans händer är tomma. Hans händer som annars alltid, alltid pryds av ringar och då speciellt utav en ring, nämligen vår förlovningsring. Så mitt i allt matkaos, campingkaos och resvägsplaneringskaos så hade A nu glömt vår förlovningsring någonstans. Efter en stunds funderande så inser vi att den ligger vid Harbour Bridge, på en bänk där vi övernattade och åt frukost samma morgon.  Vid den bänken smörjde A nämligen in mina axlar med solskyddsfaktor och tog i och med det av sig sina ringar (vilket han aldrig gör annars). Så istället för att komma igång med resan, ut och iväg till vår första camping så tvingades vi nu åka tillbaka till punkt 1 (eller om vi ska kalla det punkt 2). I vilket fall så åkte vi åter igen samma väg tillbaka istället för att komma någon vart. Frustrationen steg i samma andetag som energin och motivationen sjönk. Nu i efterhand låter det väl inte alltför illa, men just där och då kändes det som om allting gått emot oss dessa första skitdagar och inne i mataffären förvandlades jag till en uppgiven, negativ och ledsen tjej som plötsligt utbrast att hon saknade sitt rum i Melbourne. Detta insåg jag dock snabbt var ett falskt uttalande. Det var känslorna som talade, inte jag.

I praktiken så innebar detta att vi nu hamnade i bilköerna som vi blivit varnade för och att vi mer eller mindre tvingades att stanna i samma område ännu en natt. I tillägg till detta så sov jag otroligt dåligt första nätterna. Eftersom ingen av oss någonsin tidigare husbilat så tänkte vi inte riktigt på det här med markens lutning när man parkerar för natten. Detta gjorde att jag blev lite halvt ihjälmosad utan att förstå att det var lutningens (och A:s) fel, inte bredden på sängen.  

Nästa dag så skulle det bara vända. Vi skulle komma iväg på vår resa och när vi hittade till en sån där liten by med både själ och hjärta så kände vi båda att det var ett tecken. Efter att ha beställt varsin kaffe på ett café som borde ha hetat A little peace of heaven (är helt säker på att det är sådär som det ser ut i himlen) så skulle vi bara starta upp våra nya mobilkort. Fixa med mobilerna och njuta av en kaffe i himmelriket kunde ju inte gå mer än rätt. Trodde vi. En timme och ett megalångt Vodafone-kundtjänstsamtal senare så var känslan annorlunda. När vi insåg att mobilkillen felinformerat oss om vad vi köpt för avtal och att vi istället för att kunna ta till vara på stunden på drömcafét varit tvungna att ägna tiden åt samtal, avbrutna samtal och frustration över Vodafone blev vi uppgivna. Igen. Innan vi gick därifrån så slängde jag ett litet öga åt den vackra floden som rann precis brevid cafét och önskade att jag kunde ägnat den mer tid. Att inte kunna vara närvarande, i nuet, när vi hittat paradiset på jorden gjorde mig tokig.

Jag visste att det bara var en tidsfråga. Jag visste det egentligen. Att campinglivet var nytt och för oss outforskat och att nya saker tar tid att komma in i. Men där och då, mitt i det där paradiset, så kändes allt så omständigt. Och att det var så jäkla vackert gjorde bara saken ännu värre. Småsaker hade klumpat ihop sig och bildat en väg av hinder och istället för att fortsätta vara lättsam så bröt jag ihop lite. Jag ville komma ut på den där raksträckan som jag drömt om och det var bums. Dag 3 så var Skrällen fortfarande ett skrälle och A och jag fortfarande två förvirrade camping-oskulder, fortfarande i närheten av Auckland. I den stunden kändes det helt befogat att fälla en tår eller två.