Resan 11

Idag är det exakt två månader sen vi vinkade av mamma och pappa på Kalmar flygplats. Exakt två månader sen vi gav oss iväg. Ut på öppet hav. På resan som skulle ge oss nya perspektiv och vidga våra vyer. Och gett oss en ny syn på saker och ting har den sannerligen gjort. På tusentals olika sätt.

Att skapa sig en vardag på resan gick fort. Att flytta ifrån plats till plats, ifrån hostel till hostel blir en rutin som vi gjorde till vardag ögonaböj. Att inspektera hostelrum och jämföra priser, att bo tätt inpå varann, bli överlycklig om det finns toapapper, hoppas på att det finns en så kallad western (vanlig) toilet (och inte en asiatisk toalett, dvs toastolen direkt "i golvet"), älska rum som faktiskt har fönster, bli löjligt glad över en god riktig cappuccino, uppskatta och värdesätta Subwaymackor högt (som ett avbrott till allt ris och alla nudlar är riktiga mackor himmelriket), hoppa av glädje om man råkar se något som liknar grovt bröd, pruta ner till halva priset innan man köper någonting överhuvudtaget på marknad, titta på A och säga "Nu är kackerlackan i sängen igen", gå i samma härliga kläder dag ut och dag in och tycka att man är riktigt fräsch om man någon gång unnar sig ett sprut parfym. Listan är redan lång och kan göras mycket, mycket längre. Att prova detta fantastiska typ av liv är annorlunda och jag känner mig soft. Om jag aldrig varit soft innan så är jag ta mig tusan soft nu. Att inte sminka mig, inte välja kläder och att bara svänga upp håret i en tofs varje dag var främmande men det tog inte lång tid innan jag ändrat bedömningen på vad för slags vardagslook som känns okej. Är man backpacker så är man och utan att tänka på det så var jag anpassad. Simsalabim. Så när jag och gänget gjorde oss fina i Bangkok blev vi sjukt snygga. I våra backpackerögon var vi läckra. Hemma hade vi förmodligen känt oss festfina men inget mer. Här var vi som sagt heta. Jag älskar att bry mig om mode och utseende hemma men att ha haft en period av softhet gör mig förmodligen bara gott. Hela grejen känns skön, nyttig och förbaskat lärorik. 

Under den här resan har jag samlat mängder med intryck och material som jag kommer att ha nytta av vilka vägar jag än väljer att gå framöver. Om två veckor står vi åter på Arlanda med alla intryck och minnen tryggt nerpackade i våra stora backpackerryggsäckar. Om två veckor ska jag njuta av riktiga toaletter, ordning och reda och typiska svenska saker. Och jag ska frossa i hemmamat. Så ska jag med glädje se tillbaka på det fantastiska vi har varit med om och samtidigt försöka smälta och ta in. När jag sitter där vid grillen i sommarsverige kommer jag att vara oändligt tacksam för allt Asien har gett oss. Jag kommer skåla med A och familjen och vara sjukt lycklig.

Även om det är semester vi är på så är det inte som 
en chartervecka precis. Att vara en backpacker 
tar på krafterna ibland. 

Såhär bor vi just nu, i Kuala Lumpur. Fönsterlöst vilket är ett minus, annars okej med 
tanke på hur mycket vi betalar (5, 5 USdollar = strax under 40 sek / natten).

Kuala Lumpurs största sevärdhet, Petrona Towers med sin Skybridge.

Resan 10

I tre dagar har jag legat död. I tre dagar har jag tänkt på mamma och pappa, på Hossmo, på raggmunkar, Rockenbylimpan, Kalmarkorv och cashewnötter med yoghurt. En tredagars magsjuka har fått mig att bli Sverigesvag. Egentligen är jag inte Sverigesvag alls, men de här dagarna har jag fått ge vika. Kasta in handduken. Min sjukdom har plockat fram helt nya känslor och mina svagheter har plötsligt blottats. Ge mig tillfrisknande eller ge mig Sverige. That's it.

Jag hade hellre legat störtsjuk på hemmaplan än i en minipiniliten by i Indonesien. Det positiva i det hela är att vi åtminstone valt rätt by och guesthouse (för sjukdomens skull). Byn är nämligen det vackraste vi hittills skådat, och att bli sjuk i paradiset är ju ändå inte fy skam (om man nu ändå ska bli sjuk någonstans). Och för det andra så är de som driver detta guesthouse helt fantastiska. Jag har blivit medicinerad alá djungelstyle, med örter och växter av olika slag. Igår kom den gamla tanten in till mig (där jag låg utslagen på sängen) och viftade med händerna vilket jag tolkade som ”sätt dig upp”. Därefter tog hon in några konstiga, illaluktande, blad i sin mun, tuggade och spottade ut på min mage occh runt hela midjan. Jag kommer aldrig att glömma A:s min vid sidan. Den var obetalbar. Han stod där med de största ögonen någonsin och bara gapade. Själv orkade jag inte bli chockad, knappt skratta till. Hon kunde spotta på mig hur mycket hon ville. Bara jag fick bli frisk.

Resan 9

Jag sitter just nu i byn Bukit Lawang, i norra Indonesien, och blickar ut över floden alldeles intill. Den porlar, brusar och har sig. Den är full av energi och verkar precis lika levande som jag känner mig. Jag ägnar den tanken en hel del tid för tillfället, tanken om hur full av livslust jag är. Jag suger åt mig och känner hur äkta allt hela tiden är. Människor, kulturer, platser, vanor, traditioner. Att resa är som att hoppa in i folks liv. Det är inte som att se en dokumentär på tv eller titta på nyheterna, det är här och nu. På riktigt. Vi lever och andas andra livsstilar och det får mig att känna mig så galet levande. Istället för att gå till Kaffebrenneriet varje dag så sover jag nu i djupaste djungeln i Indonesien, går på traditionellt bröllop eller bor och lever som en thailändska hos en thaifamilj. Jag strålar ikapp med den asiatiska solen och känner mig mer levande än någonsin innan.

Efter att tidigare ha bott med olika människor så är jag van vid att dela vardagen och komma folk inpå livet. Men att resa tillsammans och dela allting är något helt annat. Under 1, 5 månad så har jag haft en familj. En familj som jag har delat precis allt med. Att resa ihop är speciellt och knyter starka band som jag tror är svåra att få på så kort tid i andra sammanhang. Man är utelämnad till att faktiskt inte bara ha möjlighet att visa upp sitt bästa jag, utan även sina dåliga sidor. Det skapar en väldig familjekänsla. Jag har en familj hemma i Sverige som jag älskar mer än allt annat. A är min älskade familj och själsfrände vart jag än är. Och nu har jag ytterligare en familj. Min älskade backpackerfamilj. Jag kommer aldrig att glömma vår familjetid och de band som vi knöt. Det banden kommer ingen någonsin att ta ifrån oss. Efter resan kommer jag inte bara att ha mängder av upplevelser och erfarenheter i bagaget utan även vänner för livet. Nu är A och jag på vift alldeles själva och ute på resans del två, vilket är en helt ny typ av resa. Nu har vi bara varann. På gott och på ont.