Best bread dealers ever!

Regitze är borta och två nya Regitzisar är istället här. Anne och Line. Två nya stjärnor från just Danmark. Första veckan med de nya har gått fint och vi har från första dagen försett dem med Brownsbröd (i mängder). De har allra redan sina favoritbröd och tycker att brödsituationen är för jäkla bra. Efter att under en veckas tid ha introducerat de flesta brödsorter för dem så hittade vi en lapp på köksbordet med de väl valda orden: You guys are the best bread dealers ever. Jag sög åt mig med en gång. Nu har vi minsann gjort intryck.  

På tåget ibland så råkar jag ta upp fötterna på sätet mitt emot. På väg hem från jobbet med ben som känns som en elefants och inte mina, till exempel. Nu var det så att i söndags så vilade jag mina elefantben samtidigt som två kontrollanter/poliser tittade förbi, vilket med facit i hand visade sig vara en fruktansvärt dålig kombo. Poliserna hade uppenbarligen ingen som helst förståelse för elefantben (eller svenskar) men visade däremot en väldig förståelse för lagen om inga fötter på sätet mitt emot. Det slutade med att jag var en brottsling av värsta slag, inte fick lämna landet och att allt jag sade senare kunde användas emot mig i rätten. Med känslan av att jag var en mördare eller tjuv (och inte alls bara en simpel elefantbensvilare) så lunkade jag efter ett långt med gråten i halsen-samtal med tunga steg ifrån tågstationen. 1500 svenska kronor och ett glatt humör fattigare.

Livet rullar på. Juliana (vår rumskamrat från Taiwan) går med tofflor inomhus. Dessa tofflor liksom släpar hon efter sig, så att man riktigt hör när det är just hon som kommer. Kan uppfattas som lite kusligt om man inte vet, jag själv tycker enbart att det är hemtrevligt. Line äter sushitillbehör (seaweed) som snacks, Anne älskar olivbröd och A spelar ibland lite för högt på gitarren (så att grannarna över oss demonstrativt gör höga ljud tillbaka). Det rullar på som sagt. Mitt upp i vardagen. Jag vill ha tuffa dagar. Sköna dagar. Soliga dagar. Avslappnande dagar. Krävande dagar. Jag vill ha allt det där, här. Det är tjusningen med hela grejen. Att få ha det i Melbourne. Och när vi nästa gång bygger upp våra liv på ny ort så kommer det åter igen att kännas fascinerande. Att få dela glädje och sorg med olika städer, miljöer och människor är just fascinerande. Hur liten jag än känner mig i en ny stad så kommer staden hur eller hur, på ett eller annat sätt, få mig att växa. För ger man sin nya stad tid och tålamod så kommer den att bli som en vän. Någon som lär dig mycket. Både om sig själv och om dig själv. Melbourne och jag är efter två månader bättre bekanta. 

BÄSTA BRÖD-LEVERANTÖREN! (här med ett olivbröd i högsta hugg)

Små rätter. Stora tankar.

Senaste veckan har jag tillbringat på jobbet. Efter långa pass (11 timmars dag som längst) så har jag inte varit kaxig direkt. Snarare ynklig. Jag har svårt att hitta mig själv i alltsammans och stå stadigt i vad jag själv tycker, tänker och vill. När vi åkte till Melbourne så stod det klart för mig att hit åker vi för att uppleva staden, känna in miljön och pulsen och jobba ska vi göra för att kunna betala hyran och övrigt. Vi åkte inte hit med samma ambition som vi åkte till Oslo med (att tjäna stora pengar). Givetvis är det menat att vi ska spara en del här också, inför våra månader på resande fot till våren. Men inte som Oslo. Absolut inte i samma utsträckning eller på samma vis. Det här är ju Australien va fasen. Här är vi för att hinna med att leva livet och döda stress och måsten, inte tvärtom.

Den här veckan, efter 6 dagar i rad bakom disken på Browns så kände jag något. Känslan är så bekant. Plötsligt har jobbet blivit prio ett och fritiden lidande. När jag tittade ut från jobbet i Brighton igår så var det bara konstigt att jag inte såg Olaf Ryes plass eller Skøyenområdet utanför. Jag gör kaffe på löpande band och liksom glömmer tid och rum. Jag tappar fotfästet lite och hittar inte riktigt hem. Och jag känner igen det. Så väl. Alltför väl. Jag är i Oslo igen. Även om jag inte är där fysiskt så är jag mentalt tillbaka. Jag går in i ett tillstånd där jag (nästan på) 24/7 är stingslig, spänd och jobbfokuserad. Jag tar helt enkelt med mig jobbet hem vilket gör att när jag väl är hemma så är jag ändå på jobbet. Jag lägger ner min själ och får ett rus av det. Det ruset jag alltid får när jag presterar på topp. Detta rus lurar mig big times.

Igår zoomade jag ut. Jag fick perspektiv. Jag fick lite ordning på vad och hur jag tänker, städade lite. Det var en välbehövlig genomgång bland alla bångstyriga och ostrukturerade tankar. Även om vi är i Melbourne så leker ju inte livet vareviga dag och det är väl det som är just livet. Att saker och ting är upp och ner, hit och dit. Jag inser hela tiden mer och mer vad jag vill med livet, vad som verkligen betyder något och vad som är värt att lägga ner tid och energi på. Vad jag mår bäst utav. Igår fick jag en aha-upplevelse och fann lugnet på en tapas restaurang.  Jag knepade och knåpade med mina tankar och tyckte till slut att jag fick lite mera styr på dem. Nästa gång knepar jag någon helt annanstans och med andra kluringar. Det jag vill komma till är att det gäller att pyssla och knåpa sig fram till sin egen lösning på saker och ting. Och man ska inte nöja sig. Snarare se till att få det precis som man själv vill. I mitt fall så vill jag fokusera mer på att ta till vara på vår utsikt ifrån köksfönstret än på att prestera (slita ut mig) på jobbet. Göra de små sakerna stora. Den där löpturen i parken nära oss. Den där kaffestunden på Café Rouge. Den där sushin i solen. Promenaden i Botanic Gardens. Allt det där berör och jag vill att det ska beröra. Jag vill låta de stunderna få ännu större utrymme. Ta in dem. Vara närvarande. Jag tänker fortsätta att knepa mig glad och medan insikterna fortsätter att trilla in så ska jag ta hand om mig själv på bästa vis. Här och nu.

Skithård vecka. Skitbra tankar som kom ur den. Sammanfattningsvis så ska jag sluta leva Oslo och helt ut börja agera Melbourne. A är klok som en uggla och utan honom hade jag inte knåpat lika bra. Vi är ett vinnande koncept. 

Berörd .

Igår tog vi avsked av underbara Regitze. Vår egna danska.Tårar föll när jag (x antal gånger) kramade henne hejdå. Tårar som talar för hur nära vi kommit varann på bara drygt en månad. Regitze passar så bra in i allt som jag och A brukar diskutera och vi klickar på ett plan man alltför sällan upplever. Mitt i Melbourne hittade vi varann och känner nu en stark samhörighet - Regitze är som en av oss. Det fantastiska är att vi fick äran att bo med henne en stund och att vi nu vet att när hon inte är ute och gör världen så hittar vi henne i Köpenhamn. Trots den vetskapen så var det en sorgens dag igår, när vår soulmate flängde iväg ifrån Melbourne och ut på nya äventyr.  

Och i helgen var underbara mamma och pappa och strosade omkring i vårt Oslo. Igår när jag tittade på bilder från i somras så trillade ett par tårar nerför min kind, inte av sorg eller ledsamhet, utan av ren och skär kärlek. Jag önskar givetvis att jag kunde infunnit mig i Oslo för att dela helgen med mina nära, men jag lever livet i långt-borta-Melbourne och vet att när vi ses om x antal månader så kommer det att bli himmelskt. Sen att jag gråter en skvätt när jag ser fina bilder på familjen är för att banden oss emellan är så starka. Trots att jag är här så vet jag när mamma fikar på vårt favvis-ställe, att mormor inte vann på bingon i onsdags, när Bisse tar trikken till jobbet eller när pappa är i skogen och jagar. Vi har så fin kontakt så att ett futtigt på andra sidan jorden-avstånd minsann inte rör oss i ryggen. Jag tänker med värme på dem i Oslo (och vet givetvis vad som stod på schemat i helgen), sänder dem kärlek på mobilen och fortsätter min (var)dag här. Tack vare vår starka relation så kan jag utan problem leva mina (våra) drömmar och samtidigt vara (så gott det går-) närvarande med min familj. Just det gör mig stark och beslutsam i att våga och verkligen förverkliga det jag vill. Som att leva i Aussie ett tag. Utan det fantastiska stödet från de där hemma så är jag säker på att det inte alls hade varit lika enkelt, lika självklart. Att jag alltid har min familj med mig i vad jag än tar mig för gör mig stark, modig och bergsäker på att det är helt rätt att följa de visioner jag har. Mycket tack vare dem så vågar jag satsa fullt ut och faktiskt leva det liv jag vill (för stunden). Jag vet att de är stolta över mig och jag är så galet stolt över dem. Bättre förebilder finns inte och både när livet är som hårdast och när det leker som bäst, oavsett vart på jorden jag än befinner mig, så finns de med mig. No matter what. Det är genuint, starkt och innerligt. Det är Kärlek. På riktigt. 



Att härliga Regitze nu inte längre ska vara en del av vår vardag berör. Jag kommer sakna hennes höga, innerliga skratt och hennes hjärtliga fnissande. Jag känner en stor glädje över att vi fick chansen att lära känna denna varma Regitze - sprudlande, bubblande och med ett enormt stort hjärta. 

Två likasinnade busisar!

Jag, Regitze och Taka. Det var kramkalas och fotosession strax innan Regitze gav sig av! 

Oslo, Asien, Melbourne eller på vift någon annanstans, det kvittar. Jag tänker på er jämt och bär er med mig vart jag än håller till. Att få göra det är lycka för mig. 

Tagga ner lite, bruden!

Sannerligen. Det är mycket sant och riktigt att det tar på krafterna att ligga på topp. På jobbet idag så gav jag ut fel produkter till kunder, glömde saker och startade en halv eldsvåda i microvågsugnen. Ju mer som gick fel desto mer kände jag mig fullständigt oduglig, otillräcklig och därmed fullständigt usel. Jag ansåg alltså inte att det var mina handlingar som var dåliga, snarare att hela jag var en katastrof. Hur mycket jag än tränar på och vill sluta med att bedöma mig själv efter mina prestationer så gör jag det gång på gång. Det är en ond cirkel som jag är insnirklad i. När jag blir belönad och får bekräftelse så växer jag flera centimeter och när jag gör något fel så faller jag platt och hårt. Fy tusan så fruktansvärt tids- och energikrävande det är. När jag istället borde njuta av att jag faktiskt har ett jobb och en jäkligt bra fungerande vardag i Australien så gräver jag ner mig i hur jag presterar på jobbet. När chefen är där är det ännu värre. Då får jag absolut inte missa någonting. Då ska borden glänsa, kundservicen vara oförskämt bra och jag fullkomligt stråla i alla mina arbetsuppgifter. Och stå still när chefen ser kommer ju inte på fråga. Hallå DuracellFrida! som i julklapp (gärna tidigare) önskar sig en mer avslappnad sida av sig själv. 

Jag vill göra mitt jobb bra, men jag vill inte göra det på det pressade viset jag gör nu. Jag ska lära mig att jag duger som jag är och att jag faktiskt gör mitt jobb på bästa sätt. För mitt bästa, det gör jag ju alltid. Hur mycket jag än längtar efter att få öppna ett café där jag placerar kakorna hur jag vill, serverar kaffet i mina koppar och har de rutiner jag anser är bäst så ska jag även avslappnat kunna jobba med en chef över mig. Jag hatar att tassa på tå runt någon och vara livrädd för att personen ska komma på mig med ett misstag av något slag. Misstag är nämligen förbjudna i min perfekta jobbvärld, misstag innebär en negativ känslostorm. När känslorna av misslyckande sköljer över mig så vill jag bara kunna zooma ut och där och då kunna ta till mig att jag faktiskt är på jobbet. Vad sjutton spelar det för roll om jag tappar en kaka på golvet eller om en kund klagar över värmen på sin paj. Jag lever ju ett bra liv där sådana världsligheter inte borde kunna rubba mig och min person. Så fram tills dagen då jag startar mitt eget och slipper ha någon över mig (då kommer jag givetvis tampas med andra känslor och problem) så tänker jag försöka se jobbsituationer ur ett större perspektiv. Gör jag det så borde jag också förr eller senare kunna känna att det inte spelar minsta roll med ett misstag eller två och istället kunna fokusera på att det faktiskt bara är ett jobb. Se allt som är viktigt och meningsfullt på riktigt (utanför jobbet, i riktiga livet) och ta jobbet för vad det är. 

Jobba fem månader till i Melbourne innan vi börjar vårt rundresande känns superbt. Dessa fem månader tänker jag jobba fyra dagar i veckan och ha tre avslappnande fria dagar i veckan. Jag ska verkligen gå all in för att försöka göra vistelsen här avslappnad och i största möjliga mån kravlös. Jag gillar mitt jobb och jag (mer än) gillar Melbourne. Min överenskommelse med mig själv är att jobba på stressen och pressen som hela tiden gnager inom mig. Prestationsångesten ska lägga sig. Jag ska tagga ner för att kunna njuta, digga och riktigt uppskatta min Melbournevardag. Då kommer både mina fyra jobbdagar och mina tre lediga dagar varje vecka att bli sköna och oslagbara. Det gäller bara att inse att jag faktiskt är jäkligt cool som jag är oavsett vad jag gör eller inte gör på jobbet. Livet leker ju för tusan!



I söndags var vi turister i Melbourne och åkte på floden Yarra River som går genom stan. Solen sommarstrålade och sådana dagar ska vi ha många av framöver. Gyllene tid, gyllene sol, gyllene oss!

Vid vår tågstation Toorak station står jag och väntar på tåget som ska ta oss in
till city och båtturen.

Hollywoodfruar och himmelskt japanskt alá Melbourne!

De sista dagarna har jag tragglat kakor, försökt att inte påverkas negativt när jag gör någonting mindre bra och mött min nya chef Kristina. Jag ska från och med nu jobba på ett Browns (efter att ha flängt runt på fyra olika runtom i stan) som ligger tio minuters promenad ifrån vårt hem. Området heter Toorak och i Toorak bor den finare typen av Melbournebor. Här är tanterna spacklade, överklass och lite småsnåla. Här travar de antingen runt riktigt påtagligt välklädda och snygga eller i träningskläder. Självklart oavsett med läppstift till. Och en latte i handen. Det är standard. Så fungerar det här. Det svassar runt lite som hollywoodfruar många av dem och mitt i alltihop står jag där bakom Brownsdisken. Redo att åtminstone försöka tillfredsställa dem med en välgjord kaffe. Jag känner mig bekväm, hemma. Jag bytte bara ut fina kontorsområdet Skøyen i Oslo mot snoffsiga Toorak i Melbourne. Inga konstigheter här inte. Jag vet precis vad som krävs.   

Tant som vill lära sig svenska, julbasar mitt i sommaren och japansk middag alá lyxvariant.  

Det är en lite kortfattad men väldigt rättvis sammanfattning av saker som dykt upp i min vardag de senaste tre dagarna. Det började med att en fin dam vid namn Selma (med rötter i Sverige) kom in på jobbet. Selma ville lära sig svenska och vips så hade jag blivit the one för uppdraget (som jag ännu varken tackat ja eller nej till). Det fortsatte med julbasaren, denna julbasar som ska hållas i Svenska Kyrkan här i december. Mitt i bästa högsommaren ska vi glida runt bland granar och julgodis som om det vore hur givet som helst. Under julbasaren kommer man även kunna passa på att ta ett dopp i poolen de har där, också det helt självklart sådär ett par veckor innan julafton. Har också fått höra att det är tradition med grillning och poolhäng på självaste julafton. Herre jisses. Jag må vara en smula traditionell när det kommer till julen, men poolhäng. Hjälp. Här gäller det att på en gång bojkotta den vanliga julen i år och inse att här blir det barbecue istället för mammas köttbullar, någon popdänga istället för Rudolf med röda mulen och 35 graders hetta istället för en vit jul. Även om min vanliga julordning bryts så ser jag fram emot en annorlunda variant av min favorithögtid. Julen 2012 kommer inte att bli vit, men den kommer att bli så mycket annat. Medan våra älskade familjer firar den hederliga svenska julen så kommer vi att fira en härlig och ovanlig Aussiejul. Mäktigt.

Som avslutning var vi igårkväll bjudna på middag till vår japanska jobbarkompis Yuko och hennes aussiekille Lucas. Vi gick dit i tron om att vi var bjudna på en vanlig, simpel middag hos ett väldigt härligt och öppensinnat par. Det slutade med att vi helt otippat istället befann oss i ett hav av japanska läckerheter hos föredetta kocken Lucas och sushiexperten Yuko. Fler och fler vackra kreationer av japanska smårätter dukades fram så exklusivt att en dyr skaldjursrestaurang inte hade gjort det bättre. Ostron, lax, pilgrimsmusslor. You name it. Och allting på ett underbart japanskt vis. Kvällen var nästintill för perfekt. Nästa gång är det vår tur att bjuda och frågan är hur svenska köttbullar, potatis, brunsås och lingon någonsin ska kunna toppa det vi var med om igår. Och det är inte direkt som att en toast skagen som förrätt och lite kladdkaka som efterrätt kommer att räcka till det heller. Här behövs definitivt något mer. Men med typisk svensk husmanskost blir det liksom svårt att närma sig det japanska. Raggmunkar med fläsk känns inte riktigt lika fancy som ostron och rom. Äh, vi kommer göra vårt bästa och Yuko och Lucas kommer att vara nöjda hur som. Mer underbara och varma människor får man leta efter.

Efter alla mina jobbdagar så tog jag sedan helg. Efter allt intensivt lärande och göraintryck-grejen senaste tiden så är jag slutkörd. Gillar eftertanke och reflektion och tänkte därför ägna min lediga helg åt just det. Nu vet jag vilket café jag främst ska jobba på, jag hittar bättre och bättre när jag är ute och flänger och vi umgås med människor från flera olika delar av världen. Dels våra rumisar (Japan, Taiwan och Danmark), Yuko och Lucas (Japan och Australien) och så härliga jobbarkompisar (från Mauritius bland annat). Alltihop ger mycket på olika sätt. Saker och ting utvecklas hela tiden här och vi växer och utvecklas med dem. Trygghet på jobbet, hemmakänsla i vår del av Melbourne och lärorika, inspirerande möten och relationer. Frida i Melbourne börjar hitta sig själv och kan nu pussla på ytterligare några pusselbitar i sitt stora Melbournepussel.

Som ni förstår så var vi efter vår japanska helkväll oförskämt nöjda och belåtna...
Kvällen rusade iväg och mitt i natten så lunkade vi hemåt både med nya smakupplevelser och
nya bekantskaper i bagaget.

Most photos are taken by Yuko!