En stor skopa sommarkärlek

Jag är i Sverige igen. Jag får njuta av de (förhoppningsvis) fina sommarmånaderna här tillsammans med nära och kära. Det är lyx i stora lass. Jag älskar att vara på hemmaplan en stund och tar till vara på all tid jag får med familj och vänner. Men att landa i att vara här och försöka smälta och ta in allt som vi varit med om är också svårt. Att försöka förmedla känslor och upplevelser ifrån 2, 5 månads tid är ingen lätt match och kanske inte heller helt ett måste. A och jag pratar mycket kring allt som hänt och berättar mer än gärna till de som undrar och har tid och lust att lyssna. För att få ut så mycket som möjligt av resan tror jag att en viktig del är att bearbeta och tänka kring upplevelserna även efteråt, och det är där jag är just nu. Filosoferandes kring Asientiden i ett trivsamt sommarsverige. Nöjd och belåten. Lite grann mätt för stunden men väldigt hungrig på framtiden och det som komma skall. Tid för eftertanke och återhämtning på den bästa platsen just för uppgiften: nämligen hos mamma och pappa på lugna gatan i lugna Hossmo. Där är det lätt att bli lugnet själv. Där varvar jag ner och gör mig redo för nästa steg, nästa projekt eller nästa äventyr.

Vi har nu varit i Sverige i 3 veckor. 3 veckor som känns mer som det dubbla. Att ställa om från Asienstyle till semestervardag i Sverige var både lätt och svårt. Som sagt så tror jag på att diskutera och analysera mycket kring resans innehåll och vad den inneburit. På det viset så finns resan hela tiden med mig. Livet går sin gilla gång här på hemmaplan vilket också jag, snabbare än jag trodde, kom in i. Samtidigt som jag fortsätter smälta Asien så är sommarvädret och jordgubbarna nu också i fokus. Givetvis. Men för 3 veckor sen när vi lyfte ifrån Singapore så kändes det annorlunda. Då var sommarsverige och jordgubbar så ofattbart långt bort och livet i Kalmar avlägset och nästan lite overkligt. Livet i Asien och livet i Kalmar är som natt och dag, ett faktum som bidrar till att omställningen verkligen är en omställning som jag vill reflektera kring. Det är svårt att förmedla helheten av vad vi har varit med om, men att ställa om, komma tillbaka och in i livet bland våra familjer, släkt och vänner var kanske enklare än vad jag trott. Omställningen har varit lätt på det viset att det bara tog några dagar innan jag mentalt hade bytt jordklotshalva och helt och fullt befann mig i Sverige. Den svåra biten är att saker och ting här är som de brukar medan jag inte riktigt känner mig som jag brukar, vilket som sagt är svårt att få fram. Efter en sån här typ av resa går tankarna i lite andra banor än innan. Självklart är jag fortfarande samma Frida, skillnaden är att jag känner mig väldigt fylld utav intryck och nya erfarenheter som påverkat mig på olika vis. Jag vill alltså berätta, fortsätta tänka kring och ägna tid åt Asien. Svårigheten ligger i att Asien är Asien och Kalmar är Kalmar och att på ett rättvist sätt förmedla vår resa (både resan i sig och vår personliga resa) i vardagen här är med all rätt inte jättelätt. Asien har betytt mycket för mig, vilket jag nu till min omgivning på bästa sätt vill få fram.




                                   Sommarglädje, familjeglädje och en hel massa kärlek.

   

Med en brinnande passion

Ett intresse som har hängt med mig i många år nu är caféer och att fika. Jag är inget kakmonster alls, men har alltid älskat att fika te och macka. För snart två år sedan började jag jobba som barista på cafékedjan Kaffebrenneriet och sedan dess har jag successivt utvecklat min stora passion för kaffe. Jag har fastnat fullkomligt och jag älskar det fullkomligt. Lika mycket som jag alltid älskat caféer älskar jag numera även kaffe. Att på ett charmigt café sippa på en perfekt cappuccino är oslagbart. Stunden bara slukar mig och det är ofta där och då som jag sätter den där omtalade guldkanten på min tillvaro.   

Idén om att i framtiden driva ett eget café har funnits med länge men jag minns speciellt när A och jag på vårt hängcafé i Växjö började bolla tankar. Idag så har vi långa listor med idéer och planer för hur vårt café ska se ut och vara och vart vi än är, Singapore som Böda, så håller vi ögonen öppna för nya tips. Alltifrån variant av kaffekopp, sötma på cappuccinoskum och typ av mjölk till lampans eller bordets design. Även i Asien caféspanade vi. Som vi alltid gör. Den har blivit lite som en hobby, caféspaningen. Utan att tänka på det så jämför och bedömer vi ställen vi fikar på. Indirekt så sätter vi lite betyg utan att egentligen ha det som avsikt. I Melaka i Malaysia hade vi två kaffedagar då vi provade alla mysiga caféer vi såg. Gissa om jag var på topp. Plötsligt hade vi förvandlats från backpackers till cafékännare/kaffesmakare och jag stormtrivdes. Alldeles fullkomligt.

Vart vi än är så har caféer börjat ropa efter mig och jag bara måste in. Jag vill se, smaka, lukta och känna. Jag har ett begär. Jag älskar helt enkelt att ta in omgivningen på ett nytt café och suger åt mig minsta lilla detalj. Det är som en bra drog. Känslan av att bli inspirerad till något kreativt bubblar inom mig på samma sätt som när jag tänker kring ett blogginlägg. A och jag ska starta eget. Frågan är bara när, var och hur. Men att stället kommer att bli något alldeles unikt är vi och våra drömmar alldeles överens om. Att kunna leva i nuet är någonting jag strävar efter men att ha stora drömmar och mål inför framtiden hjälper mig att må bra i nuet. Det finns så många olika sätt att handskas med framtiden på men att få frossa, drömplanera och ha högt uppsatta mål gör mig sjukt sugen på livet. Min passion för caféer (och annat jag vill hålla på med) förstärker min passion för livet och gör så att jag kan sprudla precis så mycket som jag vill. Min gnista för caféer sprakar starkare för var dag som går och den gnistan tänker jag ta till vara på.

Igår sippade jag, A och A:s mor kaffe på Mormors Café i Byxelkrok på norra Öland. Fiket drivs denna sommar av en 18-årig tjej med ett par stycken anställda. Det tänds en glöd i mig när jag hör om människor med drivkraft och ambition. Sådana som satsar och tror på sina idéer och sig själva. Som vågar anta utmaningar och därigenom bli starkare. Eftersom jag har just en startaegetcafé-dröm så blev jag extra triggad utav 18-åringens fik och min inspiration flödade under stunden vi tillbringade där. Att min vän Jenny har en egen blomsterbutik eller att BlondinBella kan driva en egen fantastisk tidning gör mig också full av beundran och entusiasm. Deras kreativitet får mig bara att drömma och sikta ännu högre. Mitt café ska bli en succé. 

Mods Cafe

 

Traveller´s Lounge

Rain Forest Coffee Bean

Resan 13

När jag hoppade av planet i Stockholm så var det med precis samma känsla som när jag hoppade på det i Singapore. En pirrande känsla av att någonting stort är över, men att det bara var början. Att nu när jag sett en del av världen så vill jag se mer. Asienresan har öppnat ännu fler dörrar än de jag hade öppna innan, det finns så mycket där ute. Resan är inte slut bara för att just den här är över. Min livsresa, den har bara börjat. Och den har börjat bra.

Sammanfattningsvis så har vi varit ute i 77 dagar. 77 dagar i sju olika länder, fyllda av olikheter. 77 dagar är inte mycket i vardagsrutinerna hemma, men omkringresandes på backpackersätt så hinner man med mer än jag innan kunnat föreställa mig. Nu sitter jag på Silverlinjen mellan Stockholm och Kalmar och filosoferar, försöker redan få något slags perspektiv och överblick. Om än lite tidigt att säga så ser jag faktiskt tillbaka på resan. Jag känner, tänker och ser medgång och motgång. Så lite vi visste om backpackerlivet när vi landade i Hong Kong och så mycket vi vet nu. Givetvis så har vissa delar av detta liv även varit tuffa och jobbiga. Som att i timtal åka minibuss ihopträngd med (det kändes som) en flock indonesier på de sämsta vägar jag någonsin sett/känt eller att rädd för sitt liv färdas med nattbuss i Vietnams galet idiotiska trafik. Att ligga vrålsjuk i en indonesisk by i världens hetta utan ac eller ens en fläkt i sikte eller att flänga runt med en stor och tjock 13 kilos backerpackerväska och leta bästa billiga boende i stekande sol. Gråt, tårar, ilska, frustration. You name it. När tårarna rann som bäst var jag inte mitt favorit-jag precis, men det var nödvändigt och skönt och en del av resan. Som jag skrivit om tidigare så finns det många versioner av en själv och även på resan så måste man få lov att inte alltid vara på topp. Superwoman är jag aldrig, och heller inte superbackpacker. Jag tror att motgång stärker och gör en redo för att sedan kunna uppskatta och ta till vara på när det väl blir bra. Allt går verkligen inte alltid som på räls, och det är nog inte heller meningen. Resan gick verkligen inte alltid som på räls, men det gjorde ingenting. Det är det som hände, både motgång och medgång, som gjorde den till just vår och de lärdomarna och stunderna tar ingen ifrån oss.       

Att ha balans i livet är något jag tänkt kring. Balansen ser givetvis olika ut för alla men jag finner en bra balans i att varva resande och flyttande med att vara hemma hos familjen. Jag behöver lite av varje för att uppfylla mig själv och känna mig nöjd. Jag är inte komplett utan de olika delarna och skulle aldrig kunna ge upp varken det ena eller det andra - min familj, det käraste jag har eller min nyfikenhet och lust att resa, flytta, utvecklas och upptäcka. Det är helt enkelt en avvägning av vad man prioriterar och det är därför jag kallar det för just balans. Det känns som om jag nu för tiden har börjat hitta min Fridabalans, som jag åtminstone just nu känner mig nöjd med att vara i. Jag kände mig lika nöjd med att påbörja vår resa som med att avsluta den och det faktum glädjer mig. Att få känna mig lik exalterad över att lyfta mot Hong Kong som över att komma hem till mamma och pappa i Kalmar är lycka. Av renaste, skäraste slag.   

Nu är det över för den här gången. De gigantiska väskorna är inte längre ute i världen utan placerade hos mamma och pappa i Hossmo. Medan vi tänker njuta av sommarsverige så ligger de där, tomma på kläder och annat innehåll men fyllda utav tokmånga minnen, erfarenheter och upplevelser. Nu ska vi i två månader smälta allt vi varit med om innan vi åter igen tar med väskorna på tur. En mellanlandning i Kalmar, tid för eftertanke och återhämtning, innan planet mot Australien lyfter och jag är redo att fortsätta min livsresa.

   

Resan 12

Jag har de senaste dagarna funderat kring hur man skapar sin vardag på hemmaplan och hur man gör det på resande fot. Hur man hemma i allmänhet trivs bäst med trygghet (på jobbet, i sina relationer, i hemmet), rutiner och en viss vardagsstruktur och hur man i backpackerlivet dras till samma typ av känslor och beteenden. Att man lika mycket som hemma är vanemänniska och gillar saker man känner till och är bekväm med. Igenkänning ger trygghet. Att vi noggrannt väljer och vrakar när det gäller boenden är självklart men en av faktorerna till det är att vi tycker om hur det ser ut hemma. Och det känns ju (omedvetet?) ändå rätt skönt om det liknar något man är van vid. Att vi håller fast vid att äta bröd och ägg till frukost istället för nudlar och ris känns ju också safe. Att bli glad över att se sitt Starbucks är ju givetvis för att kaffet där är fantastiskt men också för att man vet vad man får. Också jäkligt safe. Som sagt så tror jag att igenkänning ger en slags trygghetskänsla och plötsligt infinner sig den där lilla bubblan man tycker om. Den där bubblan man glatt hoppar in i, där man trots vart man är i världen känner sig bekväm. Lite som hemma. Som en plattform varifrån man sedan ger sig ut i allt det där okända och äventyrliga. En trygg och riskfri grund att stå på. Därifrån kan man med en skön och bekant känsla i kroppen kasta sig ut för att upptäcka, redo för världens alla hörn och allt vad det innebär. 

Nu menar jag inte att man som backpacker egentligen vill ha det som hemma, då kunde man lika gärna ha skippat resan. Herregud så mycket lokala godsaker vi ätit, speciella ställen vi övernattat på och konstiga/tokiga saker vi upplevt. Allt det har jag uppskattat till tusen och det är ju sådant resan är till för. Leva sig in i kulturer och glömma sitt vanliga liv för en stund. Det jag menar är att omedvetet eller inte så finns det där med igenkänning i många av oss, att vi ofta tycker om det som vi har någon slags relation till. I backpackervärlden så är beviset på detta en tjock och tung bok som i princip alla backpackers bär omkring på. Den ovärdeliga Lonely Planet, en bok med gott rykte. Ser man en backpacker så ser man en Lonely Planet. I dessa mycket informativa böcker så finns tips om allt ifrån boenden och restauranger till aktiviteter och bussförbindelser. Lonely Planet listar och raddar upp. Säkra tips. Backpackers läser och tar in. Mycket säkert. Författarna väljer ut hostels och restauranger som de kallar för our pick där man inte ska förvänta sig någonting annat än flockar av just backpackers. Lonely Planet är vår bibel och varför är det så? Jag tror att svaret ligger i tryggheten. Resan blir på inget sätt tristare med hjälp av boken, snarare ofta smidigare och lite enklare på olika sätt. Denna slags manual har underlättat och sparat oss både tid, oro och reskassa. Boktiteln ger lika mycket igenkänning (känt världen över) och trygghet som Starbucks, 7eleven eller Subway gör och även om vi egentligen inte vill stå för att vi följer strömmen så gör vi det. Rekommenderat i Lonely Planet är nästan 100 % safe.  Många väljer utan att tänka på det stigen som redan är trampad och vem vet, kanske är det just den trygga, beprövade vägen som ger den bästa känslan. 

Här sitter vi med en trygg och behändig svensk variant av en Singapore-Lonely Planet. En guidebok som vilken som helst med enda skillnaden att den har Lonely Planet-loggan i ena hörnet. Som jag skrev om innan så är backpackers och Lonely Planet som gjorda för varann och detta faktum utnyttjas väldigt flitigt. A och jag byggde under resan även vi upp en relation till denna trygghet. En ny bekantskap som blev till en nära vän under vår period i Asien.

Att hitta Starbucks där man inte tror att det finns är lycka. Genuin sådan.