Jag kan flyga, jag är inte rädd!

Det är svårt att blogga när jag inte riktigt känner att jag har något intressant att dela med mig av. Jag har massvis av tankar men ibland är de lite svåra att strukturera upp och när jag skriver så känns de inte så viktiga för omvärlden att veta. Idag gör jag ett försök i vilket fall, oavsett hur viktiga eller oviktiga mina funderingar är så tänker jag nu sätta ord på mina tankar. 

En tanke som slog mig i förrgår som jag och A ägnade en stund åt är att de senaste åren har vi inte behövt känns någon större rädsla för att hamna fel, eftersom vi hela tiden har vetat att det vi gör är så tillfälligt. Flyktigt liksom och därför inte hela världen om vi inte stormtrivs. Rädslan av att vara fast har inte kunnat infinna sig och jag har hela tiden känt mig så fri. Så otroligt obunden. Efter att för ett par år sedan ha sagt upp vårt liv i Växjö så har känslan varit frihet. När jag hoppade av Växjötåget och förstod att det var mitt bästa val någonsin så insåg jag ett och annat. Känslorna och uppenbarelserna kom till mig, en efter en. Det är inte hela världen om det blir fel och att låta sig själv misslyckas kan leda till ett nytt liv. Det kan öppna vägar du bara drömt om att få gå och det var också precis vad som hände. Efter Växjö blev jag modigare. Om det inte var ett stort och brutalt misslyckande att hoppa av skolan (vilket jag trodde) utan istället min största vinst så långt i livet så behövde jag inte vara rädd. När rädslan för att ge upp och vara den misslyckade försvann så infann sig istället  lättnad. All stolthet jag gått och burit på släppte. Nu kunde jag leva livet. 

Skulle vår kommande stad inte vara staden för oss eller utbildningen/jobbet inte vad vi hoppats på så är jag förberedd på ett annat sätt nu, jämfört med för ett par år sedan. Jag vet att vi inte behöver stanna någonstans om vi inte vill. I Växjö trodde jag att jag var fast, men sedan dagen jag slet mig ur den känslan så har min eget frihet känts så närvarande. Det finns ingenting som man måste stanna i om man inte vill och det finns alltid ett hav av alternativ till sådant som inte känns rätt. Min frihet tar jag med mig vart vi än tar vägen. Då kvittar det om vi är i Oslo, Asien, Australien eller bor på riktigt någonstans. Att känna mig fri gör mig så mycket modigare och ger mig större potential att prova på precis det jag känner för. Nu för tiden kan jag flyga, för jag är ju inte rädd!  

Jag vill dela med mig utav ett starkt minne, ett specifikt tillfälle under det året som jag och A bodde i Växjö. Denna händelse och stund talar så extremt tydligt för hur fast och fel jag kände mig i situationen som vi levde i där och då. 

A hade gett mig en weekend i Köpenhamn i födelsedagspresent och för mig var det verkligen en flykt ifrån allt det gråa och trista. Vi mötte våren. Vi mötte storstadspulsen. Vi mötte livet. Jag hade många gånger förr varit i Köpenhamn och i stora städer också för den delen, men den här helgen kände jag storstaden tala till mig. På ett helt annat sätt än någonsin innan. Jag minns hur vi strosade längs med Ströget, drack gott nere vid Nyhavn och åkte båt på ett skimrande vårhav. Jag minns hur jag levde upp. Vi tittade på allt liv och rörelse. Alla var på väg någonstans. Alla utom jag. Allting kändes så på riktigt, så som livet skulle kännas. Varför var jag i Växjö när det var i något i stil med det där jag ville vara i? 

Vi stannade upp för att lyssna på gatumusikanter. De hade förmodligen stått där i timtal. Olika människor passerade hela tiden. En del lade märkte till dessa musiker, andra inte. Men det spelade ingen roll. Det befann sig i ett levande sammanhang. En miljö som glödde av någonting. Om Växjö saknade låga så var det här den totala motsatsen, den här stan brann för tusan och där och då blev allt så tydligt. Jag ville också ha den där glöden som Köpenhamn hade. Jag ville också brinna. Om min låga vanligtvis småglödde lite halvhjärtat så slog det nu istället gnistor om mig. Jag hade hamnat där jag var menad att vara och jag kände mig så hemma. I en levande stad blev jag också levande. I Växjö kände jag mig död.

När vi sedan på söndagskvällen hoppade av tåget på Växjö station så välkomnades vi av en grå, stendöd och snöblaskig småstad. Givetvis så visade sig Köpenhamn ifrån sin bästa sida den där helgen och Växjö från sin sämsta den där kvällen, men plötsligt såg jag allt så glasklart. Givetvis så var det inte bara Växjö som stad som vi var missnöjda med, våra utbildningar var inte heller vad vi ville att de skulle vara, men kontrasten mellan Växjö och Köpenhamn som vi just hade upplevt blev symbolisk. För oss var Växjö helvetet och Köpenhamn himlen. Köpenhamn var rätt och Växjö var fel. Vi var inte helt enkelt inte det minsta lyckliga i Växjö så vad gjorde vi där? 

Vi tog givetvis inga direkta beslut på perrongen den där kvällen, men vi började definitivt att prata mer intensivt om vad vi egentligen gjorde där. Hela helgen hade vi ägnat åt att hylla pulsen och alla nyanser i Köpenhamn och när vi sedan steg av i vad som kändes som en kolsvart grotta så kom skrattet. Ett lättnadens skratt. För tydligare kunde det inte bli. Det låg en tragikomisk stämning över hela situationen och inte alltför länge efter dessa uppenbarelser så bestämde vi oss för det vi egentligen redan visste. Vi skulle flytta ifrån grottan till något mer färgglatt. Vi skulle göra oss själva lyckliga.

Guldkant på vardagen

När jag inte skriver om mina funderingar i livet så ägnar jag mig bland annat åt sådant här trevligt.

Yuko tog i måndags kväll med mig till en asiatisk restaurang medan våra pojkvänner tillbringade kvällen på en cricket-match (i största sport-arenan i Melbourne).

I tisdags bestämde vi oss för att åka runt och inandas nya stadsdelar. Vi vandrade i parker, hade picknick, drack kaffe och avslutade dagen med sushi på den japanska restaurangen som Taka jobbar på.

Jag uppskattade avslutningen allra bäst. Glass gjord av bland annat svarta sesamfrön. Höjdare!

Länge leve att man kan göra precis hur fan man vill!

Jag vill denna veckan slå ett slag för att man själv väljer hur, när och vart man lever sitt liv och att det banne mig inte finns några rätt eller fel, bara miljontals olika vägar att gå. Efter en diskussion (för ett tag sen) gällande pluggande (när? var? vad?) och om att det skulle vara mer rätt att plugga tidigt än sent så fann jag mig själv upprörd. Frustrerad. Trampad på. Efter att på ett dömande sätt ha blivit ifrågasatt om varför vi inte pluggar nu och kanske inte inom närmsta framtid heller så tog jag illa upp. Jag tror inte en sekund på att börja plugga bara för pluggandets skull. Hellre pluggar jag lite äldre och lite visare än att kasta mig in i något bara för att jag annars skulle bli för gammal. Jag tycker heller inte att plugga nödvändigtvis är den enda vägen att gå när det finns så oändligt många sätt att lyckas på. Starta eget, jobba sig uppåt, klättra, kämpa, skaffa kontakter, gå kortare kurser. Man kan skapa sin egen framgång och lycka utan att behöva plugga mellan 20-25 och nu när A och jag snart är 25 så har vi hunnit skaffa oss en hel massa erfarenheter som istället gör oss redo för pluggvärlden (om/när vi vill kasta oss in i den). Redo på ett sådant vis som vi inte hade kunnat vara vid 20. 

Jag tycker det är häftigt med olika val av väg att gå i livet och jag fick i diskussionen rätt och slätt försvara vårt sätt att leva på. Att vi inte pluggar när vi är 25 är för den här personen helt sanslöst, otänkbart och ren idioti. För henne är studier den enda rätta vägen att gå, det enda som räknas. Det mesta annat är ploj, obetydligt tjafs man gör i tillägg till studier eller innan man sätter sig i skolbänken. Helst ska man kunna flasha med en riktigt fin titel, typ magister, kanditat och allt vad det heter. Då är man riktigt lyckad. Att A satsar på sin musik anser hon också vara rätt så bortkastat. Frågan hon ställde var mer eller mindre hur länge han ska hålla på med det där innan han inser att han måste ge upp. För att hoppa på skoltåget istället. Hur många år till han tänker tro att han kan bli något. Ordet trångsynt ekar. När jag analyserar vad hon egentligen vill få fram och gång på gång tolkar det likadant (A ska alltså sluta med sin musik för att göra något ordentligt istället. Skaffa sig en utbildning) så inser jag hur starkt det påverkar mig. Hur känslomässigt berörd jag blir av hennes trångsynthet. Jag är stolt och nöjd över vad jag har gjort de senaste åren och har inga som helst problem med att förklara hur jag tänker kring mina val, men när hon hoppade på, nedvärderade och trampade på A:s största dröm så var gränsen definitivt nådd. Trångsynthet är ingen vacker egenskap och att inte kunna se längre än till sina egna åsikter  klär ingen. Att höra henne förringa och vifta bort det som min kära pojkvän brinner för allra mest till förmån för sina egna bestämda åsikter var näst intill skrattretande. Jag ville skratta och slå till henne på samma gång. 

Kanske att jag nu lät negativt inställd till skolan och studier, vilket inte alls är sant. Tvärtom. Jag har alltid älskat skolan, alltid trivts med att plugga och ha den typ av vardag som det ger.  Jag tror på skolan, men det jag vill få fram är att jag tror på fler saker än skolan. Jag tror på kreativitet och vilja och på att det kan ta människor hur långt som helst. Då kan det kvitta om man har en lång universitetsutbildning, en kortare yrkesutbildningsvariant eller ingen vidareutbildning alls. Det viktiga är att man tänkt till och kommit fram till att den väg man väljer passar en själv för det är då jag tror att man i slutändan blir som nöjdast. Som mest framgångsrik inom det man väljer att satsa på. Jag tänker fortsätta att följa min intuition och att vara öppen inför människors påhittighet och olika typer av livsidéer. Är det något jag går igång på så är det just folk med gnista för vad de gör. Vad det än må vara. Och väljer de en udda väg att leva ut sina drömmar på så är det ju bara extra spännande.