FRÄMLINGAR?

Varje morgon åker jag buss 20 till jobbet. Det är en bra buss. Där har jag personer som jag egentligen inte alls känner, men som jag har olika smeknamn på. Dessa personer är punktliga, går på där de ska, sätter sig alltid på samma plats och gör så att jag känner mig som hemma i min egen morgon. De är folk man kan lita på. Det är killen med träningsväskan, gubben med iphonen, hiphop-snubben och portföljmannen. Utan dem känns morgonen inte alls som den ska. Inte för att någon av oss säger ett ord till varandra (undantag är jag och hiphop-snubben. Vi pratar om vädret, juletider och annat smått och gott. Solklara samtalsämnen när man egentligen inte har ett skit att säga varann. Artighetssnack i all ära, men så tidigt på dagen är jag väl inget big-fan måste jag medge). Men de har inte med saken att göra. Bussfolket ska vara på plats när jag startar min resa mot arbetsdagen. För att jag behöver dem. 


När jag väl är på plats på jobbet så är det mina kära kaffekunder som tar över. Medium dagens-mannen, dubbel-cappuccino-snubben, mocca-John, enkel- och dubbel café au lait på lettmelk-tjejen, enkel au lait med extra melk-nissen. Ja, listan kan göras fruktligt lång. Dessa människor träffar jag varje dag och har en enda relation till. Jag känner dem nämligen genom deras kaffe. Jag har inte en aning om hur någon av dem lever sina liv och de vet ingenting om mig. För dem är jag kaffetjejen. Och inte mig emot. Vi beter oss som om vi nästan på känner varann, jag kan deras kaffebeställning i huvudet (vilket innebär att de inte behöver beställa. I själva verkar hälsar jag med ett "hej - dubbel cortado på lett?" vilket jag då redan vet svaret på), skojar lite och avslutar med ett "hade!". Jag vet inte vad en enda av dem heter vilket ju är en rätt väsentlig detalj när man träffar människor i de flesta sammanhang. Men inte här. Inte i mitt jobb. Här ler vi och känner oss båda bekväma i alla fall. Fast vi egentligen är främlingar för varann så möts vi varenda dag och förenas av en enda anledning- kaffet. Vad spelar då sådana petitesser som vad man heter för roll? Jag är en lika självklar del av deras vardag som de är i min. Och det är jag glad för.