Sommarglans

Sommar i all ära. Den liksom blomstrar och har sig. Sommarens briljans får människor att leva upp. Stugorna intas, grillarna går varma, omgivningen är levande och stämningen lyckosprudlar som aldrig förr. Det är ju sommar för tusan. Och mitt i allt det där så dyker vi upp, A och jag, från därifrån vi nu varit. Mitt i sommaryran ska vi glatt anpassa oss, slå oss ner för tillfällig ro (eller i alla fall ha resväskan lite halvt uppackad) med en förhoppningsvis hejdundrandes måbrakänsla i kroppen. Så svårt är det ju faktiskt inte att stämma in när alla andra hoppar och studsar av sommarentusiasm. För herregud vad sommar gör folk uppspelta.

Värre blir det ju nu framåt hösten, när folk inte längre är höga av sommarextas utan snarare tar sats och gör sig redo för vintern. När de köper värmeljus, nya gosiga soffkuddar, extra luddiga mystofflor och gör sig beredda för rutiner och vardag igen. Bygger sitt bo inför huttrande hemmakvällar. Precis som jag också skulle ha gjort om jag nu hade bott här i stan.

Men nu. Nu när jag inte bor utan bara spenderar glassig tid här så betyder dessa höstfasoner att min tid är ute för denna gång. Vardagskarusellen tar vid och där vill jag inte vara med. Jag kommer tillbaka när det blir dags igen. När utemöblerna åker ut istället för in, när folk än en gång diskuterar sillvarianter inför midsommar och när löpsedlarna inte innehåller annat än Allsångschockar och rekordvärmebesked. Det känner jag mig hemma i. Bekväm. Men nu. När ovanstående redan känns främmande och fokus istället snart ligger på hur många arbetsveckor det är kvar till julledigheten, då kastar jag in handduken. Jag passar inte in när sommaryran lagt sig och allt återgår till sin vanliga ordning. Så medan vardagen går sin gilla gång här, i väntan på nästa sommarrus, så tar jag mitt pick och pack iväg. Jag tänker att det blir lagom att återkomma en sväng när allt lever upp igen. När den där årstiden som människor lever för resten av året kommer tillbaka. När summer edition 2013 infinner sig. Under tiden tänker jag skaffa mig någon variant av vardag i Australien. Där ska vi kanske inte ladda upp med ljus och mysprylar precis, men däremot skaffa oss nya typer av rutiner och mönster. Alá Australia.

Jag frossar i hela alltet. I sommaren som varit och i att få spendera kommande året i Australien. Säger snart hejdå till Kalmar och hej till Melbourne. Jag hoppas att det blir med en varm och välkomnande omfamning som vi om bara ett par dagar möter vår nya stad.

Fabulusiskt

Sommar 2012. Du flyger iväg. Men gud så du levererar.

Jag ställer klockan på 07.30, alltså inte för tidigt men heller inte för sent. Jag tänker för allt i världen inte sova bort den alltid lika sköna morgonstunden. Jag ger mig ut i naturen. Jag springer av mig tankar och myror i benen. Jag springer. Jag ger järnet. Hemma klockan 08.30 så är jag skitnöjd. Sådär nästan lite oförskämt nöjd. Jag har frukost och hela dagen att se fram emot. Fabulusiskt.

Jag bloggar lite och jag gör det på verandan i Hossmo. Solen är för stark så jag får sätta mig nere i skuggan under björken. Därifrån har jag perfekt utsikt över det gröna gräset och på Oliver katt som rullar runt i det. Inspirationen flödar. Här mår jag bra. Själv i den härliga sommarskuggan hemma vid mitt barndomshus. Inget som stör mitt lugn, min ro och min skrivarstund. Maj-Britt i huset bredvid vinkar febrilt och skriker hej på det viset som hon alltid gör. Oliver spinner mer än någonsin. Jag hör mammas Lugna favoriter på låg volym inifrån. Allting andas harmoni och behaglighet. Cirkeln sluts på något vis och jag skriver så pennan glöder. Fabulusiskt.

Jag åker till mormor och morfar i Smedby för lite lunch och lite kvalitetstid. Givetvis så tar vi oss ett parti poker och en omgång plump när jag ändå är på besök. Det doftar snart av mormors underbara revbensspjäll på spisen. Hon rör snabbt och vant ihop brunsåsen, sådär som hon alltid gör. Och så smakar den också precis sådär som den alltid gör. Vi äter, skrattar och umgås. Vi riktigt trivs. Vi trivs lika bra som alltid ihop och det känns precis som alla de gånger under åren som vi suttit vid köksbordet hemma på Askvägen. Hemtrevligt och känslan i bröstet innerligt bekant. Fabulusiskt.

Jag väntar på mamma vid hörnet där Storgatan och Stortorget möts. Vi ses alltid där. Det givna stället för fika ligger nämligen precis där. Pensionärsfiket som vi kallar det. Det är där vi sitter och har våra stunder. Mamma och jag. Eller A och jag. Eller vi tre ihop. Ett minus med stället är att de i sommar bytt ut världens godaste korvmacka mot en skinkvariant istället. Vanlig och tråkig. Besvikelsen var total när jag i början på juli travade in och gjorde den fasansfulla upptäckten. I vilket fall så har de utsökt cappuccino och jag har numera övergått till ostfrallor (vilka också är tokgoda). De som jobbar hejar bekant när mamma och jag kliver in och nickar igenkännande när jag beställer det jag alltid gör. Vi slår oss ner i hörnet borta vid fönstret, bästa bordet förstås. Medan vi myser med vår fika så kan vi inte undvika att höra vad skrikande Greta och Lily vid bordet bredvid pratar om och vi kan heller inte missa Maggan med rullatorn som bättrar på läppstiftet vid bordet mitt emot. Då och då stannar färdtjänsten till utanför vårt fik för att lämna och hämta fikasugna pensionärer. Det är så personligt, så innerligt och så hjärtligt. Mer äkta blir det inte och stället går inte annat än att älska. Innan vi går därifrån så passar vi på att köpa med oss av hasselnötsbrödet de säljer. Det är nämligen det ultimata brödet och det vill mamma och jag ha till nästa hemmafika. Vi vinkar hejdå till de söta tjejerna bakom disken, de som lika väl som vi vet att vi snart ses igen. Fabulusiskt. 

Tanken är att spendera kvällen i sommarstugan. Vädret är på ett strålande humör och så länge det inte blåser fel vind så kommer kvällen på altanen i Ragnabo att bli en skön och behaglig en. Vi packar lite övernattningsgrejer och ger oss av. Mamma, pappa, jag och A. När vi anländer så är det precis sådär vindstilla som vi hoppats på. Eftersom Allsång på Skansen börjar strax så är det lite bråttom med att tända grillen. Den grillade maten smakar sådär som den bara kan göra när man sitter på altanen i Ragnabo med sjön i blickfånget. Vi diskuterar vilken melon det är vi äter. Jag gissar på Cantaloupe men kan inte säga med säkerhet. Har bara för mig det ifrån min sommarjobbstid på Ica. I vilket fall så flyter kvällen på sådär med samma lugna gung som den brukar göra där nere vid havet. Ett rofyllt sådant. Efter en smula gnäll på Måns Zelmerlövs skägg och klädsel så halvsomnar vi allihop till någon halvtaskig film på ettan. Jag med min Egoboost Magazine-tidning i handen och A med mig i famnen. Snart beger vi oss istället mot våningssängen. Jag sover nere som alltid. Efter incidenten för ett antal år sedan när jag ramlade ur övervåningen av sängen så sover jag alltid nere. Det är aldrig något tal om annat, fast jag kanske sover säkrare nu för tiden. Det är så det är bara. Vi öppnar fönstret men drar ner persiennen. Mamma ropar att det kommer in mygg annars. Precis som hon alltid gör. Mamma Lena vet bäst. Det gör hon alltid. Vi somnar i varsin säng, A uppe och jag nere såklart. Ragnabolugnet fyller oss båda och det är så lätt att somna. Jag somnar med A:s hand i min och jag somnar med ett leende. Det känns precis som det gör varje år. Fabulusiskt. 

Sommaren flög. Den var fylld utav lite av varje. Det fanns några stora händelser och det fanns många, många små. Allt det där som jag just beskrev bär jag med mig. De små stunderna i vardagen. Att få njuta utav Olivers kurrande eller mammas röst ifrån köket. Att få sitta i trädgården och filosofera. För mig själv. Att lära mig laga husmanskost med mormor eller att bli lycklig över att mamma har köpt hem bregott att ha på mackan. Allt det där somriga, fina. Det lilla. Det är det jag uppskattar allra mest. Det lilla i min sommaridyll är det mest värdefulla.

Jag sitter nu nerbäddad under den sköna svarta fleecefilten i soffan. Jag skriver på bloggen, mamma har satt på tevattnet och A sitter tätt intill. Påsen med cashewnötter står på bordet framför mig precis där jag vill ha den. Det är inget avancerat alls, men det är så bra. Små detaljer som gör hela stunden. Precis som sommaren i sig. Jag säger nattis till mamma och pappa och beger mig uppför trappan. Jag kommer somna gott mellan A och min gamla gosedjurskompis Nine och tänka på allt det fina och lilla i dagen som varit. Det här är sommar för mig. Sommar när den är som bäst. Är det inte fabulusiskt så säg

Sådana där små Stunder sommaren 2012

Böda Sands sandstrand

Härliga och gästvänliga prästgården i Böda

Stensö

Kläckeberga Lantcafé

Olivers kurrande

Sommarstugan

Bingo

Eufori

Egentligen så gick det väldigt fort. Vila vid nästa lyktstolpe utvecklades till vila om ett par kilometer. Pest och pinan försvann och ersattes utav ren och skär glädje. Jag snörade inte längre dojorna i motstånd utan i själslig medvind.  Att flåsa tills jag når mål och eventuellt dör blev mera en slutspurt där jag sedan visste att en stor våg av välmående väntade. Det var inte längre en obarmhärtig kamp från start till mål utan mer en kämpig men behaglig tur mot en tokigt bra känsla.

Jag är inte så tokig märkte jag när jag började träna inför Kalmarmilen. Medan jag travade på till Veronica Maggios dunk så kände jag mig skitskön till mods. Förbannat bra. Till skillnad mot innan så har vi nu börjat arbeta ihop, löpningen och jag.  Jag ger av min energi och tillbaka får jag ännu mer energi och kraft. Utan att jag liksom dör på kuppen.  Det är vad jag kallar samarbete.  Jag tror att vi har utvecklat något slags team, typ.  Jag ger min käre vän av mig själv, kämpar tills svetten sprutar och benen värker, och han levererar tillbaka. Han taggar mig. Han peppar mig. Han liksom vill mig väl. Och efter han har motiverat och hjälpt mig med rundan så ger han mig ett lugn. Han placerar mig i ett chilligt tillstånd där jag mår som allra bäst. Röd som en tomat står jag där. Hjärtat bultar fort. Pulsen är hög. Jag känner mig stark och oövervinnerlig. Lycka över att få känna så blandas med hög-på-livet- känslor och alltihop resulterar i en tacksamhet. En stor eloge till mig själv som kämpar tills jag nästan på stupar och ett bamsetack till löpningen för allt flås, all svett och all ansträngning du utsätter mig för. Min hälsosamma drog. Jag gillar oss.

I två dagar har jag haft sådana moments. Efter löprundan fylls jag av glädjefnatt . Lycka väller över mig. Flåsig, matt och behaglig har jag stått där utanför prästgården i Böda, tittat på Kaffestugan en bit bort, på mysiga-hagen rakt över gatan och på den vackra kyrkan intill och tänkt att fy tusan så bra det blev. Att inte alla vet om det här. Då skulle varenda människa flänga runt med hög puls. Om de bara visste.

Med en euforisk känsla i kroppen fortsatte jag sedan dagarna i Böda. Lycklig över att jag är en av de som vet.

OsLove

Kära Oslo, i helgen vandrade vi än en gång på dina gator.  Vi tog trikken hit och dit, strosade i Majorstuen, Kaffebrennerihängde en hel massa, löptränade i Vigelandsparken, solbadade på Aker Brygge och njöt helt enkelt av allt vi älskar med dig. Precis som min bror Bisse och hans tjej Emma gör nu och som många andra gör och har gjort tidigare. Det är något visst med dig, Oslo. Du har hela paketet, alltifrån jobb- och bostadsmöjligheter till charmighet och trevlighetsfaktor och du passar förbannat bra att mellanlanda i. Vi mellanlandade hos dig i 1, 5 år och skaffade oss en massa härliga minnen och livserfarenhet. Vi var hos dig en tid för att sedan kunna ge oss ut i vida Världen. Du hjälpte oss. Precis som du nu hjälper Bisse och Emma. Nu är Asienresan över och vi tillbaka för att tacka. Vi klappar oss själva på axeln för vår arbetsinsats här men även dig för din gästvänlighet och positivitet. OsLo(ve), vår kärlek till dig är stor.

När jag drack mitt vanliga kaffe på Kaffebrenneriet i helgen så kände jag verkligen att Oslo är ett avslutat kapitel. Det har jag ju vetat ett tag, men där och då kändes det så tydligt. Att vi är klara med Oslo och inte har någon längtan tillbaka. Precis samma känsla är jag helt säker på att Bisse och Emma också kommer att få framöver. När de efter ungefär lika lång tidsperiod som vi hade lämnar Oslo för att ge sig ut i Världen. När de efter sina månader i Sydamerika åter igen är på hemmaplan så kommer de också att känna den där tacksamheten och glädjen över vad de fått uppleva.

Kanske kommer vi att besöka Oslo ihop om några år. Njuta i parken vid Olaf Ryes plass, frukostlyxa müslibröd med brunost, strosa längs Bogstadveien, äta tapas på San Leandro eller italienskt på Olivia. Vi kommer då att ha varit med om mängder av olika upplevelser men ändå gjort samma typ av resa. Vi har allihop slitit järnet i Oslo just för möjligheten att upptäcka olika delar av stora Världen. Och där någonstans möts vi. Mitt i helt olika upptäckter och erfarenheter så är jag säker på att vi kommer att känna en samhörighet. Och jag vet att Oslo kommer att ha en bricka med i spelet. Vi kommer att skåla dyrt Vinmonopolet-vin hos någon bekant som precis påbörjat sin Oslotid och må bra över att vi faktiskt valde att hoppa på tåget. Göra Oslogrejen. Hur slitigt den än var att gå upp 04.40 om mornarna, servera kaffe till en miljon Oslobor på Olaf Ryes plass eller att vareviga dag plocka in och ut den där förbannade uteserveringen så var det värt det. Alltihop. Och jag skulle gjort det igen, utan tvekan. Det var lätt som en plätt att vara svensk i Oslo. Jag vet att jag har sagt det innan men det tål ta mig tusan att sägas igen: Länge leve Oslo och länge leve möjligheterna som Oslo ger.

Bisse och Emma.
Vi började en resa ihop i Oslo. Framöver så kommer våra historier att gå skilda vägar och berättas på olika vis. Hur det än blir och vilka världsdelar vi än besöker i framtiden så kommer jag aldrig att glömma vår start i Oslo. Lycka till i Sydamerika och visa världen att Oslopower is the shit. Någon gång kanske vi åter igen står utanför Johannes Bruns Gate och minns att det var där vi började. Och att det faktiskt var starten på något stort.