ONSDAG

Jag har verkligen alltid haft min familj vid min sida. De har trott på mig och alltid funnits där. De har egoboostat och fått mig att må bra. De har inte skämt bort mig men gett mig förutsättningar. Förutsättningar som jag själv fått jobba hårt för att utveckla och nå någonstans med. 

Hästar var mitt stora intresse och det enda jag ville hålla på med. Jag fick min första egna ponny när jag var 11 år. För mig var det ren lycka. Inglatorps Pling blev min guldklimp. Jag vet att mamma och pappa aldrig ångrat sin investering en enda sekund. Så mycket som den ponnyn gett mig på alla plan. Jag vigde mitt liv åt Pling och fick så mycket tillbaka. All tid jag tillbringade med det jag brann för har bidragit till att forma och göra mig till den jag är. Mamma och pappa gav mig förmånen att få ta ansvar, ansvar för någon som faktiskt var beroende av mig. Utan mig skulle Pling inte klara sig. Vilken dag på året det än var skulle jag cykla till stallet, rutiner göras, Pling bli mätt, boxen mockas. Det som kanske låter konstigt för utomstående är att detta inte var en uppoffring. Detta var något jag hade fått chansen till och som jag skulle vårda ömt. Jag kände aldrig att jag missade något annat, jag var ju redan där jag helst av allt ville vara. Hos någon jag älskade.

När jag och Pling skiljdes åt efter nästan 10 år så var det som att lämna en i familjen. Jag skulle säga hejdå till någon jag levt så nära och delat så mycket med. Utan Pling hade jag inte redan under mina tonår fått ta så mycket ansvar. Jag kunde inte prioritera mig själv först, och ville det inte heller. Utan mammas och pappas satsning hade jag aldrig fått chansen att så tidigt ägna mig åt något så viktigt. Något som verkligen betydde något för mig. Det jag vill komma till är att jag tror att en Pling under uppväxten skulle göra alla gott. I mitt tycke ägnade jag min tid åt något vettigt, något genuint och äkta. Något som jag kommer bära med mig hela livet. 


Jag fick förutsättningarna av mamma och pappa, men de gjorde verkligen inte jobbet åt mig. Jag fick chansen att ha en egen häst och tog verkligen vara på den. Jag gråter glädjetårar när jag skriver det här, just för att det berör mig så. Men för det var det absolut inte lätt alla gånger, långt ifrån. Ibland var det för jävligt. Alla gånger vi misslyckades på tävling, när Pling inte ville åka transport, när han var sjuk eller när han blev jagad av de andra hästarna i hagen. Så många tårar jag har fällt för denna häst. Självklart upplevde vi både framgång och motgång ihop. Pling gjorde mig stark. Han gjorde mig självständig. Han gjorde mig beslutsam. Han gjorde mig glad. Han gjorde mig ansvarsfull. Och det just tack vare både det tuffa och allt de positiva vi delade. Alla de här sakerna hade jag givetvis kunnat uppnå på andra sätt, men Pling hjälpte mig verkligen en bit på vägen. Han gav mig en knuff inför framtiden.