Resan 8

Resa är kontraster. Dagen efter Killing Field så besökte vi en skola full av sprudlande, levande barn. Att hälsa på i en skola var ett mål som A och jag haft sedan länge och när jag hittade The Small Hotel och den svenske ägaren Henrik via ett forum på nätet så tvekade vi inte. Här kom vårt tillfälle. Henrik hade bott i Kambodja i tio år och under denna period startat både ett hotell och en skola där. En skola vi mer än gärna fick besöka. Bättre förutsättningar än så kunde vi inte få. En svensk som faktiskt driver en skola i Kambodja, too good to be true. Så istället för att försöka organisera något skolbesök alá Kambodjavis så hade vi nu Henrik till vår tjänst. Härliga Henrik. Det bådade gott inför vårt lilla skolbesök.

Schemat för The Goodwill Centre. Hit kommer barnen frivilligt när de själva vill. En del är med på engelskalektioner medan andra bara är med på lek och bus. Det finns givetvis statliga skolor med skolplikt också, men The Goodwill Centre är en frivillig typ av skola dit barnen dag efter dag kommer, just för att de själva har lust. Därför omfamnades vi av en positiv och glad stämning när vi anlände.  

Henrik. Vår svenska länk till Kambodja. Genom honom öppnades
en dörr som annars kanske skulle förblivit
stängd för oss. Att få ta del utav en kambodjansk skola med en svensk och
perfekt engelsktalande tyska som hjälp var verkligen guld värt. 

Såhär kunde det se ut när barnen hade "lektid"
i ett av klassrummen. Barnen var i blandade åldrar men
gemensamt för dem var att de alla hela tiden hade varsitt leende på läpparna.
Efter att ha sett mycket elände i Kambodja i övrigt så var det en fröjd att se.

Pojken längst fram var han som syntes och hördes mest. Han var den första som mötte oss när vi kom
och den som hela tiden fanns bredvid oss under timmarna på skolan. Vi fick berättat för oss att hans
mamma var sjuk och att han i princip var uppväxt på skolan. Han hade varit där nästan varje dag sen
han föddes. Pojken grep tag i oss alla med sin personlighet. Det hela var både rörande och tragiskt på en och samma gång.

Här är tyska Sabine som tillsammans med Henrik har startat upp skolan som jag öser beröm över.
Sabine har bott i Kambodja i tio år och helhjärtat ägnat sig åt att ta hand om alla dessa barn i nöd. Att som ensam kvinna klara av att bo i Kambodja är ett kraftprov bara det. Att sedan vika hela sin själ åt en kambodjansk skola är stort för att inte säga gigantiskt. Sabine var en riktig eldsjäl som jag är så glad att vi fick träffa. Hon berättade mer än gärna allt om skolan och om livet i Kambodja. Eftersom det är sådant som hon sällan får möjlighet att prata om där så tror jag även att hon uppskattade vårt möte. Kulturskillnaderna är ju enorma och att prata med andra västerlänningar om det är förmodligen bara skönt och väldigt välbehövligt gissar jag. Därför pratade vi länge och väl och fick reda på mycket mer än vi någonsin vågat hoppats på.    

Vad denna lille pojke bar på för tankar vet jag inte, men hans mörka ögon
fångade mig. Det var nästan som om hans intensiva blick ville
säga mig någonting.

Barnen var väldigt intresserade av att vara med på kort, men en sak som är genomgående i Asien är att asiaterna inte ler på foton. Om idealet hemma är att man ska le och se glad ut så är idealet tvärtemot här. Man ska se sammanbiten, nästan lite sur, ut. Vi försökte få dem att se åtminstone lite glada ut, utan större framgång dessvärre.

Glada Isak med en go liten tjej som faktiskt gärna log hon också.

En komisk syn var när Sabine kom körandes på sin moped och alla pojkarna med en gång sprang mot henne och efter henne. De märktes så tydligt hur älskad hon är där.

Bus, bus och ännu mer bus blev det under timmarna som vi besökte skolan.

Sabine visade oss när en svensk tandläkare hade kommit till skolan för att undersöka barnens tänder.
Vi blev allihop chockade över att se hur dålig tandhälsa de hade, trots att de är så unga. Innan resan trodde jag att asiaterna åt nyttigt, med tanke på deras naturliga möjligheter med mycket frukt osv. Efter 1, 5 månader i Asien vet jag att så är inte fallet. Grönsaker och frukt är inget de prioriterar och deras främsta missbruk är sockret. De äter mängder av socker och har ingen aning om hur skadligt det är för kroppen. De är helt enkelt inte är upplysta eller insatta det minsta och blir därför nästintill chockade när vi beställer fruktsmoothies helt utan socker. Det är för dem väldigt, väldigt obekant.
 

Här har vi det bra på The Small Hotell. I lobbyn trivdes vi ordentligt och en av de trevliga där var det
stora biblioteket med främst svenska böcker. På Henriks hotell serveras det även svensk husmanskost.
Allt ifrån fisk med kokt potatis och dillsås till köttfärslimpa med hemlagat potatismos och rårörda lingon. Känslan av att sitta längst ner i södra Kambodja och äta köttbullar med mos var speciell. Det var liksom en väldigt udda men underbar upplevelse.

I två nätter bodde vi i en liten strandby som hette Otres Beach (i närheten av Henrik och hans hotell). Här ska vi snart äta grillad bläckfisk på stranden.

En ung men väldigt påflugen försäljerska som hette Lida följde oss en en hel del under våran tid på Otres. I början var hon snäll och gullig, men när vi inte riktigt var henne till lags så var vi inte lika intressanta längre.

A skriver. En penna och ett block bär han med sig vart vi än går.

På stranden så blev man väldigt uppassad av allt och alla. Ibland lite för uppassad.

A:s benbränna efter en dag på stranden. 

 

Såhär vackert var det när vi umgicks på stranden på kvällen. Solnedgången gjorde  stämningen mysig.

Underbart sköna kvällar 

Resan 7

Denna vecka har jag gjort en resa tillbaka i tiden. Jag har hamnat i ett land som inte kan dölja sina brister, en stat där allting är så fruktansvärt tydligt. Fattigdomen känns i varje steg jag tar, den skiner igenom minsta lilla detalj. Den känns lika mycket i vägarnas alla ojämnheter som i stanken ifrån alla utspridda sopor. Vart jag än vänder mig så skriker landet ut sitt budskap, det går liksom inte att undvika. Vare sig jag är på Killing Field i Phnom Penh eller på en skola i Sihanoukville så tigger Kambodja om hjälp. Kambodja är ett land i nöd och jag praktiskt taget andas fattig luft här.

Tuk tuk - en moped som drar en liten vagn bakom sig. Kambodjafolkets försörjningsmojäng. Det är nämligen i tuk tukarna som Kambodjanerna transporterar i stort sett alla sina turister och de är inte sena med att erbjuda den tjänsten. Inte sena det allra, allra minsta. Det är i själva verket alldeles, alldeles för tidiga med att komma med sina tuk tuk-förfrågningar. Det kvittar vilken gata man väljer eller vilken stad man är i, överallt kryllar det. Tuk tuk-nissarna är som myror i en myrstack lika stor som landet själv. Det är helt enkelt oräkneligt många. På fem minuter har man ofta fått You need tuk tuk?-frågan tokigt många gånger, i många fall flera gånger av samma tuk tuk-förare. Och det är just det som bygger själva problemet, att de där nissarna inte lyssnar. Inte förstår. Inte bryr sig det minsta om vad vi svarar på deras tuk tuk-utrop. De maler på utan respons och att vi faktiskt inte vill åka tuk tuk är inte av något som helst intresse. De slutar aldrig. Trots att jag vet att de bara gör vad de måste på det sättet de känner till så tappar jag ibland tålamodet. Då kan jag sakna Sveriges stillsamma natur där jag istället för att sicksacka mig fram mellan tuk tuk-bud faktiskt får ägna mig åt min promenad.

En konstig sak här i Kambodja är bussresor. Proceduren är alltid densamma. Vi kommer in på bussen som är utrustad med platsplaceringar. Det är bra. Men när vi som bäst slagit oss tillrätta och tänker att den här sjutimmars bussresan kommer bli bekväm och avslappnande så sätter det igång. Något inte alltför välgjort kambodjanskt tvprogram slås på och volymen skruvas upp. Högtalarna näst intill skorrar av programmets skrik eller gnälliga sång and there we go. Again. Rallyfärden som ofta är obehaglig redan som den är blir alltså ännu värre, ackompanjerad av Fridafientlig musik på högsta volym. Kambodjanerna tittar och lyssnar nöjt på det obegripliga, medan vi svenskar sitter störda, oförstående och mest bara försöker härda ut.

Något som vi gång efter gång förundras över här är system och kommunikation på matställen. Vi beställer och tjugo minuter senare kan de komma tillbaka och tala om att de inte hade råvaran till den maträtten hemma. Inte två minuter senare, nej snarare en halvtimme senare. De måste då ha letat köket runt efter den där ingefäran innan de gav upp. Maten kommer alltid, alltid i olika omgångar vilket innebär att den som fått maten först redan hunnit äta upp när sista man får sin. Matron och känslan kring måltiden får alltså bli lite som den blir om man inte vill äta kall mat. I Sverige hade vi klagat oss sönder och samman om vi hade gått till en restaurang där alla får maten vid helt olika tidpunkter. Här lagar de förmodligen en maträtt i taget och har inte möjlighet till annat. Igår beställde vi allihop varsin mangoshake och påpekade länge och väl att den skulle vara helt utan socker eller sötad mjölk. Att vi ville ha en shake med bara mango. Servitrisen nickade och förstod. Vi sa det flera gånger för att försäkra oss. Hon forsatte nicka. No sugar. Det vi faktiskt sedan fick in var en helt annan historia. Det var den sötaste shaken jag någonsin druckit. Den var megasötad. När vi konfronterade servitrisen så sa hon att mangon var inte tillräckligt söt och därför så hade hon haft i lite socker också. Lite socker. Problemet var bara att vi beställde helt utan socker. Oavsett hur söt mangon var. Och där brister ramarna för hela grejen. Hade jag velat att hon skulle bestämma så hade jag ju sagt det. Men nu hade vi allihop gjort en väldigt precis beställning som hon totalt gjorde om. Same same tyckte nog servitrisen. Det tycker de flesta asiater om allt och inget och använder därför uttrycket flitigt. Här nere kan man inte förvänta sig att saker och ting ska bli rätt. Det är snarare ett plus om det råkar bli det. Därför är det enklast att hålla frustrationsimpulserna i styr och agera nöjd med det man får.  

Igår lämnade vi Kambodja för att fortsätta in i Thailand. Jag tar med mig mycket därifrån. Jämfört med Vietnam så gjorde landet mig berörd på ett ibland jobbigt sätt. All fattigdom. Allt det uppenbara. Det är hårt och svårt att se, men att ha sett det har fått mig till många och stora insikter. Även om det är tuffa bilder att ta till sig så är de nyttiga att ha med sig. Tiden i Kambodja kommer att följa med mig och om inte annat påminna mig om att ännu mer ta till vara på och uppskatta allt, allt, allt det underbara som jag själv har. Det är min stora note to self härifrån. Och även om jag personligen inte kan hjälpa människorna här så kommer de att finnas kvar hos mig. Sådana starka bilder suddas inte ut. Och det vill jag inte heller att de ska. Jag vill bära Kambodja och dess folk med mig och på så sätt önska dem all lycka på vägen mot ett förhoppningsvis rikare och mer drägligt liv.

Här är vi infösta i en av de omtalade tuk tukarna. Trångt och gosigt. Den tuktuk-driver man väljer borde känna sig mer än nöjd med tanke på alla de andra nissarna han faktiskt konkurrerar med. Tuk tuk är lite mysigt tycker jag, om än säkerligen inte trafiksäkert det allra minsta. 

Såhär ser det väldigt ofta ut; A med kameran i högsta hugg vart vi än går. 

Sista dagen i Saigon, Ho Chi Min City, besökte vi ett tempel (ett par timmar
därifrån) där vi var med på en av deras en av deras dagliga bönestunder.
Hela proceduren tog långt tid och vi var med i ungefär en halvtimme utav
sessionen. Jag blev fascinerad över att se allihop be tillsammans i sina vita
dräkter. Jag gillade stämningen därinne, det låg ett stort lugn över hela miljön.

Samma dag så var vi i Chu Chi tunnlarna, kanske den allra största minnesplatsen
ifrån kriget i Vietnam. Det var kusligt och spöklikt men så enormtsvårt att tänka
sig, så surrealistiskt. De hade en hel underjordisk värld där under våra fötter,
där de faktiskt levde och skyddade sig mot kriget. Jag hade svårt att ta in det
faktumet men trots det så gav besöket självklart en tankeställare. Att kriget
där inte är ett gammalt, falnat minne utan något i nutid som fortfarande känns-
Det är så lätt att glömma. Här skjuter A med en AK47:a som lät något
fruktansvärt.

Här ser ni  den tunneln de har öppen för besökarna. De har anpassat den och gjort den
större för turisterna eftersom originaltunnlarna är så små så att det bara är
asiaterna själva som har en chans att ta sig igenom.  Det var dock svårt att
tänka sig att de kunde vara så mycket smalare och mindre. Klaustrofobi-
känslan infann sig definitivt och vi alla tog en av de första utgångarna,
Chicken Way. Det var då en lättnad att komma ut, trots att vi bara varit
under jord i ett par minuter. 

Här sitter jag på Highlands Coffee i Saigon. Här tillbringade jag en hel eftermiddag/kväll med att skriva.
Överlycklig över min Spaghetti Bolognese så laddade jag upp med ännu mera skrivarglöd och skrivarenergi. 

Här sitter vi på Madam Cuc, vårt hotell i Saigon, och äter frukost innan avfärd mot Phnom Penh och Kambodja,
Vi älskade Madame Cuc som var ett magnifikt litet ställe där de verkligen månade om sina gäster. Det är det
enda hotell där vi bott som erbjudit både frukost och enkel middag. På toppen av det så fick vi kaffe och frukt
när vi kom och hade det sedan tillgängligt när vi än ville under vår vistelse där. Det kallar jag service.

Vi har anlänt till Phnom Penh och tar vår första kambodjanska tuk tuk-tur. Här är vi fortfarande vid gott mod
och på väg mot Killing Field. Resten av dagen blev allt annat än glad.

När jag tog mina första steg in på Killing Field-området utanför Phnom Penh visste jag

så lite. Att vandra omkring ibland massgravar och benpipor i marken var gripande för att inte säga direkt smärtsamt. Med lurar i öronen fick vi höra röster berätta om Pol Pots idioti och om allt det fruktansvärda som hänt där. Ännu mera smärtsamt. Nuet på Killing Field vittnar så förbannat mycket om dået och de kalla kårarna ville inte försvinna. Ilska och hat blandades med sorg och ledsamhet; känslorna svallade men ändå ville jag stanna en stund till. Inte för att jag var tvungen utan för att jag ville. Jag ville plågas mer, utsätta mig lite till. Där och då kändes det som en fin tanke och ett genuint sätt att hedra offren på. Jag kände mig skyldig. Runt två miljoner människor mördades i Kambodja för bara drygt 30 år sedan och jag hade knappt hört om det. Jag skämdes. Jag ville därför ta in allt, det var min skyldighet. Jag ville lida.

Att stå och se offrens egna tänder är en märkligt kuslig känsla. Även om man vet att massmorden har hänt
så blir det så äkta när man får se alla bevis. Obarmhärtigt äkta. 

Pol Pot hade även makten över ett fängelse, S21, som vi också besökte. Efter att ha varit både på Killing Field
och S21 så fick vi en helhetsbild av proceduren som Pot ägnade sig åt. Det var i fängelset han torterade sina
fångar och lät dem lida. Ofta anklagade han diplomater och andra med fina titlar för att ha förrått honom.
De kunde bli tillfångatagna utan att egentligen ha den minsta aning om varför. Pot hade all makt.
 Han torterade dem till näradöden. På S21 dödade man i allmänhet ingen, man plågade. Efter en tid på S21 skickades fångarna sedan till Killing Field där de gick en säker död till mötes.  Jag som aldrig varit på något av Hitlers koncentrationsläger har nu sett Kambodjas och Pol Pots motsvarighet. En ren och skär mardröm som jag helst fortfarande vill tro var just bara en mardröm.

Som jag nämnt så många gånger nu, illa till mods-känslan var extrem och efter dagen hade jag många
tankar snurrandes. Jag fick i alla fall för tillfället ett väldigt annorlunda perspektiv på allt. Att se så mycket död påverkade mig något alldeles ofantligt. 

Det var totalt bara sju stycken som överlevde S21. Här ser man ett av alla de rum där fotografier dokumenterar vilka personer som befunnit sig och blivit torterade på fängelset. Att de kom dit, blev fotograferade och fick ett nummer för att sedan dödas är så sjukt så att det inte ens går att ta in tycker jag. Överallt hängde bilder på alla möjliga sorters människor och ingen av dem hade en enda liten chans att överleva. Tur var väl ändå kanske att de inte hade en aning om det själva. 

Ond bråd död. 

Det här trädet användes till att slå ihjäl barn emot. Vi allihop fastnade länge vid
detta träd som mitt i allt det sjukt osannolika var så osannolikt gripande.
Att man inte mådde bra någonstans när man stod vid trädet behöver jag
väl inte ens tillägga. Man led något fruktansvärt. Att människor kan vara så
brutalt grymma och hjärtlösa förvånar mig gång på gång. 

Benrester. Överallt fanns det rester. Allt talade sitt tydliga språk och det är omänskligt att inte bli illa till
mods på Killing Field. När vi lämnade så kände jag mig inte riktigt som den vanliga Fridan. Jag kände mig givetvis sorgsen och illa berörd men också fylld utav den historien jag fått berättad för mig och berikad med massvis av nya insikter.

Bilderna är som de brukar tagna av min bästa Louise. 

Kontrasterna är stora och vi besökte även en skola under vår Kambodjatid. Ett inlägg om det kommer så fort jag bara hinner.  

Resan 6

Fortsättning på Halong Bay-utflykten

Efter vår natt på båten så hade vi absolut ingen aning om hur kommande dag skulle se ut. Något schemaliknande eller annan typ av information om planeringen (den obefintliga) fanns inte tillgängligt överhuvudtaget. Den enda i personalen på båten som pratade mer än ett halvt ord engelska var Leo (guiden) och han svarade i vilket fall inte på det man frågade om. Han slingrade sig undan allt egentligen, men speciellt när det kom till att ge besked av något slag. Därför var det bäst att bara ta allt som det kom och verkligen inte ha några förutbestämda förväntingar. Det sista som Leo sa på morgonen (detta efter att vi nästan på tjatat ihjäl oss om vår bokade bungalow) var ”There is a hotel called Bungalow” och med de orden klingande så var det inget annat att göra än att sätta ribban för dagen jädrigt lågt.

När vi gick iland på Cat Ba Island (största ön i Halong Bay) så blev det komiska i alltihop ännu tydligare då både A och jag kom ihåg att tjejen som vi bokat resan av hade sagt att bungalowstranden låg på en helt annan ö. Gilla läget eller tjura ihop? Vi försökte se det hela ur ett större perspektiv än bara i stunden där och då och hittade många intressanta tankar och aspekter kring allt som hände. Därför var det inte svårt att gilla läget och ta allt med en lärorik klackspark.

När vi gick av båten så skulle alla slussas vidare med bussar in till den största staden på Cat Ba. Där uppstod ett problem som hade varit hyfsat enkelt att förutse om det hade funnits någon som helst fungerande organisation. Minibussen var nämligen för liten i förhållande till antalet gäster och väskor. Jag och A mosar oss in i bussen i tid och möts av en konversation mellan busschauffören och en gammal gubbe som sitter längst fram (hörapparat och hela kittet). Chauffören frågar gubben om han har körkort eftersom han själv inte har något. Chauffören skrattar och rycker på axlarna och jag skrattar så jag ligger dubbelvikt. Ingenting är som det ska i den här tragikomiken och jag kan inte annat än skratta åt eländet. Efter en stund är hela mittgången fullproppad av stora backpackerryggsäckar (bagageutrymmet räckte inte till hälften av allas packning) och slutklämmen kommer när Leo bär in den blåa plaststolen. Denna stol var till för den stackarn som inte satt på någon eller inklämd mellan någon annan, han som faktiskt fortfarande stod upp. I väskkaoset i mittgången kunde han inte röra sig varken framåt eller bakåt och därför var det helt enkelt smidigast att placera honom precis där han var. Så den blåa stolen baxades in, vietnameserna tyckte att de hade skött det hela snyggt och alla vi västerlänningar i bussen hade redan slutat förvånas. Bekvämlighet och valuta för pengarna är ingenting som existerar här. Här löser man saker i sista sekund, ofta på märkliga sätt och verkar sedan tycka att agerandet är helt normalt. Medan vi ifrån andra sidan jordklotet gör stora ögon så lunkar livet som det brukar här. Det är en värld som vi börjat skrapa ytan på nu. En värld där ovanligheter efter en stund blir till självklarheter. Även om mycket är galenskap för oss så tar man seden dit man kommer fortare än man tror. Man slutar som jag nämnde helt enkelt att förvånas eller bry sig så värst, det är liksom ingen idé.

Efter tjugo minuters guppande stannar bussen. Vi lyckas urskilja ordet nationalpark i det Leo fick fram till kanske en femtedel av alla som befann sig på bussen. En promenad i en fin nationalpark, perfekt tänkte jag som älskar fin natur och motion. För A och mig innebar det som komma skulle inget problem eftersom vi var utrustade med gympaskor. Men för resten som gick i flip flops blev det lite värre. Promenaden visade sig nämligen vara en bergsbestigning. Vi vandrade och riktigt klättrade i säkert 45 minuter för att komma upp till högsta punkten, en underbar utkiksplats. Svetten rann och flip flopsen flög. Det blev ett riktigt träningspass i hettan och jag njöt. Det gjorde inte alla. Eftersom Leo inte hade nämnt ett ord om att det var brant och bitvis till och med svårt att ta sig upp så följde så gott som alla med på den så kallade promenaden (man fick vara glad om man ens förstod att vi befann oss i en nationalpark). Så att vi efter dryga timmen hade bestigit en bergstopp var därför jäkligt otippat. På skakiga ben och med genomvåta kläder åkte vi sedan vidare, mer eller mindre förtjusta över den oannonserade ansträngningen. Hade vi varit på en informativ utflykt så hade detta stopp hetat någonting i stil med bergsklättring.

De två sista dagarna hade Leo förnekat att bungalowstranden överhuvudtaget existerande och nu stod vi där. På vår drömstrand. En Robinsonstrand. Tom på folk och alldeles breathtaking. Men för att komma hit så krävdes två dagars övertalningsarbete vilket innebar höjda röster och massvis av tjat. Fastän vi visste exakt vad vi bokat och betalt för. Jag tänker på hur mycket folk klagar på hotell i alla lägen, fastän de då faktiskt ofta fått vad de bokat och betalt för. Här fick vi kämpa för att ens komma så långt.

Morgonen därpå åkte vi tillbaka med båten mot Halong City-hamnen. Väl i hamn skulle vi äta lunch på en restaurang som enligt Leo låg 25 minuters promenad (några killar gick i 45 minuter utan att nå fram och kom tillbaka med en taxi) från där vi var. Två alternativ gavs, vi kunde antingen gå med all packning eller vänta en timme på en buss som skulle köra oss till matstället. Alla var eniga, vi skulle vänta. Vi lade vår packning på en plats Leo lovade vara vid, för att vakta våra väskor. När A och jag tillsammans med många andra kom tillbaka till väskorna en timme senare så var varken Leo eller bussen där. Leo, som dyrt och heligt lovat att vara där, var spårlöst försvunnen vilket innebar att väskorna var obevakade. Sammanlagt så väntade vi i säkert två timmar innan både bussen och Leo var på plats. Leo förklarade sitt försvinnande med ”I had to eat”. Detta uttalande var helt ologiskt eftersom vi strax skulle åka och äta och gick därför inte hem hos någon. Ett stort bråk utbröt. Skrik blandades med vilda gester och kanske skulle de nu slå Leo blodig. Med tanke på vad folk vid det här laget tyckte om honom så var mina farhågor inte helt obefogade. Men hal som en ål-Leo slingrade sig mer än någonsin och kom oskadd ur situationen. Frågan är om han var så van vid liknande situationer så att han faktiskt inte blev speciellt påverkad. Men oberörda Leo berörde mig. Att vara kapabel att ljuga och slingra sig igenom en tre dagar lång utflykt är på många sätt förundrande.

Det sista vi hörde innan Leo skickade iväg oss i en minibuss tillbaka mot Hanoi var att vi skulle bli avsläppta vid vårt hostel (vi skulle vidare med en annan buss och var därför stressade). Det som sedan hände var att vi hamnade utanför teatern i Hanoi, långt ifrån den plats vi blivit lovade att komma till. Återigen så hade Leo hittat på för att slippa anstränga sig. Man kan säga mycket om våra dagar med Leo och utflykten i sig, men något liknande har jag aldrig varit med om. Att jag som planeringsfreak kunde hantera denna totalt olpanerade utflykt var oväntat och fyllt av lärdom. Det bär jag med mig.

En av dessa båtar gjorde vi vår Halong bay-tripp med. I bakgrunden syns de typiska Halong Bay-bergen. De som kännetecknar detta kända område och som gjort det världsberömt. Jag tyckte de var stora och vackra och att det låg en på något sätt magisk och lite mystisk stämning vilandes över dem.

Den här gubben hade alltså inte körkort. Däremot hade han både svårt att gå och hörapparat.  

Här kommer en av Leos kompanjoner inbärandes med den blåa plaststolen. En syn jag fortfarande fnissar till av när jag tänker på. Att det var så givet med den blåa stolen tycker jag fortfarande är förbaskat kul.  

Den blåa stolen i egen hög person.

Såhär smockat var det. Därför tog det en stund när alla skulle ut och in ur
bussen. Då skulle ju alla väskorna också ut och in. Leo lovade
en av bussgångerna att stå upp hela bussresan eftersom det
 faktiskt då var en kille som stod upp. Och guiden kunde ju inte sitta ner
när inte alla gästerna hade en plats. Leo stod upp i två minuter innan han
bröt sitt löfte och satte sig ner i trappan längst fram.
En kille att lita på det. 

Här klättrar jag för fullt under det oväntade klättringsstoppet. Det var väldigt,
väldigt mycket uppåt och mer än brant. Här fick benmusklerna kämpa minsann.
Naturen där vi besteg berget var lite djungellik och djurvärlden
spelade en härlig musik i takt till våra vandrande steg.

Väl uppe var det vila, vatten och solkräm som gällde. En välförtjänt paus innan
vi återigen skulle neråt.

Här står vi, på utkiksplatsens topp. Jag försökte ett par gånger att få mannen vid sidan om oss att förstå vinken om att han kanske skulle flytta lite på sig. Till synes utan resultat. 

Svettig och matt efter vandringen så dricker älsklingstos
kokosmjölk. Jag har aldrig provat det innan men gud så gott
det var. Nyttigt och underbar smak. Det var första men absolut inte sista
gången vi gjorde ett kokoknötsköp. 

Lyckan är given. Vi är framme. Vi fick det vi betalt och längtat efter. En tom, härlig och njutfaktorhög-
Robinsonstrand. Lite som jag tror att Robinsondeltagarna känner när de går i land på sin strand för första
gången kände jag mig. Jag var liksom alldeles tagen av hela alltet. 

A har precis stigit iland och studsar omkring. Efter Leo och resan dit så var vi båda två väldigt mycket i chock över vad vi faktiskt kommit till. Nu var det njuta järnet som gällde. Och det gjorde vi också, fullt ut.  

Vår bukt. Här fann jag lugn och skrivarro.

Vi promenerade området runt. Tre liknande bukter låg alldeles bredvid varann och via denna långa gångbro kunde vi (nästan hela vägen) ta oss mellan bukterna. Alla tre stränderna var nästan folktomma och omgivningarna kändes väldigt oturistiga. Precis vad vi letat efter. Ett eget ställe som vi kunde kalla vårt.

På stranden skrev jag ett blogginlägg. Att i eftermiddagssolen i en miljö som den skriva var så inspirerande.
Jag satt i ett lugn men hade så mycket intryck inom mig ifrån resan dit så att tangenterna glödde när jag skrev.

Kvällen till ära så drack vi vitt vin ifrån Dalat. Smakade mycket bra och A gav 
det betyget: se ovan. Jag har inte visat bilder på det ännu men A har betygsatt
varenda öl han har provat på resan. Ett litet bildkollage ifrån det kommer.

Där stod vår efterlängtade bungalow. Mitt på stranden. Det var bara vi och en familj till som bodde i den lilla bungalowbyn när vi var där. Alltså var hela stranden vår och maten vi åt var till för bara oss. Vi var lyxförpackade på en strand i Vietnam.

Inne i det myggnätet tillbringade vi vår bungalownatt. Kan man kalla någonting för riktigt mysigt så var det rätt läge därinne.

Vi var alltså själva på Halong Bay-utflykten A och jag. Louise tillbringade ett par egendagar i en liten by
och Isak var på en annan båt i Halong Bay. Vi var på budgetvarianten vilket kanske förklarar en del av upplägget vi hade. Men köper man en sista minuten eller får tag på en billig resa/utflykt i något mer civiliserat land så fungerat det ju ändå. Här är som sagt ingenting omöjligt eller förvånande. Det är bara att stänga av och sluta bry sig om man inte vill ägna sin Vietnamvistelse åt att gå runt irriterad. Just här behövde ingenting stängas av. I bungalowvärlden var allt perfecto.

Vi lämnar här bungalowbyn för att återigen hamna i Leos händer. Tyvärr så fångade vi aldrig honom på foto, vilket kanske egentligen inte gjorde så mycket. Jag har bilden av honom tydligt kvar ändå.