Jag flyttade hemifrån för att börja studera på en turismskola i Söderköping, bodde en vecka i en liten etta i Norrköping och gav sedan upp. Jag var livrädd, fruktansvärt ensam och sårbar. Jag hatade mig själv för att jag hade satt mig i en position där jag inte kände mig trygg och ångrade alla beslut om flytt. Jag gav det aldrig en ärlig chans, inte över huvud taget, jag var inte intresserad. I mitt huvud började jag redan första skoldagen smida planer på att fly. Jag var som en fågel som satt i en bur och inget hellre ville än att hitta den svagaste delen i gallret, pressa mig ut och rymma därifrån. Lyfta och flyga hem till trygga Kalmar så fort som möjligt. Känslan av att jag var fast, att jag tagit ett beslut som gjorde att jag nu var tvungen att stanna där i två år gjorde mig galen. Jag panikade gång på gång. Och hur jag egentligen skulle göra för att flytta hem igen med hedern i behåll var en olöslig gåta.
Istället för att se utmaningen och anta den så flippade jag ur. Att stanna skulle givetvis stärkt mig och jag skulle garanterat ha klarat det. Det visste jag då också, men viljan fanns inte där. Motivationen var noll och jag ville inget annat än att ge upp. Ville hem till mammas trygga famn. Jag visste att jag skulle känna mig extremt misslyckad när jag väl var på hemmaplan igen, men det spelade ingen roll. Jag var tvungen att fly ifrån känslan av att sitta fast. Jag ville vara fri igen. Det var egentligen inget klokt eller genomtänkt agerande, men där och då hade jag inget val. Rädslan hade vunnit och tagit beslutet åt mig. Det krävdes trots det en massa mod och inre styrka att faktiskt ge mig av.
Att flytta hem kan man kanske tycka var den enkla vägen som var lättast att gå. Men efteråt kände jag mig hemsk. Jag var hemma och trygg men panikslagen över vad jag skulle ta mig till. Sveket mot mig själv tog hårdast. Jag ångrade aldrig en sekund att jag fegade ur, jag var helt enkelt inte redo att lämna familjen och tryggheten. Men känslan av mitt misslyckande sänkte mig och jag var väldigt vilsen i hur den kommande tiden nu skulle bli. Jag som hade allt planerat med boende i Norrköping och två års utbildning framför mig, hade plötsligt ingenting. Och ingen annan än mig själv att skylla. Men att jag själv satt mig i situationen gjorde det inte lättare, snarare svårare. Min självkänsla hade fått sig en omgång och jag visste inte längre vad jag var kapabel till. Nu ville jag bara komma igång med något som fick mig på banan igen, något meningsfullt på hemmaplan. Det var ju där jag ville vara ett tag till för trygghetens skull. Jag hade flytt från något främmande och för mig fruktansvärt skrämmande. Det är inget jag är stolt över men heller inget jag skulle vilja göra om annorlunda om jag hade fått chansen. Det var ett helvete att gå igenom men nyttigt och utvecklande. Jag hade varit med om en helt ny upplevelse och just att jag hade utsatt mig ledde till mängder av nya insikter, även om det inte gick som planerat.
När jag tänker tillbaka på min vecka i Norrköping/Söderköping så återkommer en del funderingar gång på gång. Rädslan och skammen för vad andra skulle tycka om mitt beslut var väldig svår att hantera. Jag har alltid haft väldigt höga krav och satt stor press på mig själv vad det än har gällt. Att tillåta mig själv att misslyckas och faktiskt låta andra se det var tungt. Och att svika de som alltid fanns där, mamma och pappa som alltid hade trott på mig och som faktiskt hade ägnat dagar åt att hjälpa mig med flytten, var det allra värsta. På ett par dagar raserade och förstörde jag allt de hade ordnat för mig. Jag kände mig otacksam och så enormt skyldig. Jag bar plötsligt på ett gigantiskt stort dåligt samvete. Visst tycker jag att jag var feg som inte gav det mer än vecka, men samtidigt tänker jag att det kanske hade varit ännu fegare att faktiskt stanna. Nu kände jag direkt att jag hamnat fel och faktiskt inget hellre ville än bort därifrån. Det krävdes trots det tokigt mycket mod och kraft för att följa den instinkten. Kanske var jag stark som vågade ge upp? Kanske det hade varit fegt att inte våga följa sitt hjärta? När hela kroppen skriker ge upp varför ska man då stå emot? För att bli starkare och övervinna sin rädsla, javisst. Men den här gången ville jag ju inte vinna, jag ville förlora. Kanske att jag då var stark som faktiskt lät mig själv göra det.
Jag lyssnade på känslan i mitt bröst och följde den. Ge upp kan tyckas enkelt, men för mig var det svårt och ett väldigt nederlag. Genom att fly så satte jag mig själv i en väldigt osäker och oviss situation. Men jag vågade. Jag gjorde det. Fly var den enkla vägen, men också den svåra. Även om modig var det sista jag skulle kallat mig själv då så var det kanske just det jag var. Modig som vågade utsätta mig och följa mitt hjärta. Trots att jag visste att en jobbig tid väntade i och med beslutet så gjorde jag det. Jag flydde inte ifrån något svårt till något lätt. Jag flydde snarare ifrån något svårt till något annat svårt. Och för det krävdes det mängder av styrka.
Att beslutet om att ge upp flytten senare skulle leda till att jag istället började på den fantastiska folkhögskolan Högalid och där träffade mitt livs kärlek är en annan historia. En historia jag mer än gärna berättar och som jag kommer att bära med mig hela livet. Den tiden kom nämligen att bli den hittills kanske viktigaste perioden i mitt liv.
När jag tänker tillbaka på min vecka i Norrköping/Söderköping så återkommer en del funderingar gång på gång. Rädslan och skammen för vad andra skulle tycka om mitt beslut var väldig svår att hantera. Jag har alltid haft väldigt höga krav och satt stor press på mig själv vad det än har gällt. Att tillåta mig själv att misslyckas och faktiskt låta andra se det var tungt. Och att svika de som alltid fanns där, mamma och pappa som alltid hade trott på mig och som faktiskt hade ägnat dagar åt att hjälpa mig med flytten, var det allra värsta. På ett par dagar raserade och förstörde jag allt de hade ordnat för mig. Jag kände mig otacksam och så enormt skyldig. Jag bar plötsligt på ett gigantiskt stort dåligt samvete. Visst tycker jag att jag var feg som inte gav det mer än vecka, men samtidigt tänker jag att det kanske hade varit ännu fegare att faktiskt stanna. Nu kände jag direkt att jag hamnat fel och faktiskt inget hellre ville än bort därifrån. Det krävdes trots det tokigt mycket mod och kraft för att följa den instinkten. Kanske var jag stark som vågade ge upp? Kanske det hade varit fegt att inte våga följa sitt hjärta? När hela kroppen skriker ge upp varför ska man då stå emot? För att bli starkare och övervinna sin rädsla, javisst. Men den här gången ville jag ju inte vinna, jag ville förlora. Kanske att jag då var stark som faktiskt lät mig själv göra det.
Jag lyssnade på känslan i mitt bröst och följde den. Ge upp kan tyckas enkelt, men för mig var det svårt och ett väldigt nederlag. Genom att fly så satte jag mig själv i en väldigt osäker och oviss situation. Men jag vågade. Jag gjorde det. Fly var den enkla vägen, men också den svåra. Även om modig var det sista jag skulle kallat mig själv då så var det kanske just det jag var. Modig som vågade utsätta mig och följa mitt hjärta. Trots att jag visste att en jobbig tid väntade i och med beslutet så gjorde jag det. Jag flydde inte ifrån något svårt till något lätt. Jag flydde snarare ifrån något svårt till något annat svårt. Och för det krävdes det mängder av styrka.
Att beslutet om att ge upp flytten senare skulle leda till att jag istället började på den fantastiska folkhögskolan Högalid och där träffade mitt livs kärlek är en annan historia. En historia jag mer än gärna berättar och som jag kommer att bära med mig hela livet. Den tiden kom nämligen att bli den hittills kanske viktigaste perioden i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar