KYLAN DÖDAR MIG LÅNGSAMT

I Oslo som överallt just nu så är det extrem kyla. Jag som alltid varit galet frusen av mig (när jag har raggsockor och tjockhoodis sitter Arne i shorts och tisha) tycker att detta fenomen är lika med nära-döden. Vad man än ska göra så känns det som ett projekt. När jag gått till jobbet denna veckan så har outfiten bestått av dubbelt upp av ungefär allting (undantag: tjocktröjor, där krävdes det fyra). Det har inte varit så att då har jag varit nöjd, nej, då har jag frusit i alla fall! När man går ut så känns det ungefär som att kroppen sakta men säkert domnar bort och att inom kort kommer den att vara helt förlamad (detta kan eventuellt ha att göra med min brist på riktigt tjock vinterjacka i kombination med min extrema köldkänslighet). Slutsatsen jag har dragit av denna köldens vecka är att jag tycker att livet känns lite småtungt sådär. Allt som i vanliga fall känns lite jobbigt känns plötsligt lite värre. Har kommit på mig själv med att gå runt och sura, fast jag egentligen inte alls är sur. Kylan liksom äter upp mig inifrån och när jag försöker stoppa det så inser jag bara att nej, loppet är kört, jag är helt enkelt inte gjord för sådan här kyla. Kylan knäcker mitt humör. Kylan hindrar mig från löprundor (där anklagar jag i och för sig inte bara kylan, där har även bacillerna ett stort finger med i spelet). Kylan gör så att det enda jag känner för är att hålla mig inomhus eller eventuellt huttrande ta mig till närmsta café (ungefär 2 minuters gångavstånd ifrån lägenheten). Kanske att jag klarar att ta mig till affären (ungefär 1 minuts gång) vid akut te/kaffe-brist hemma. Så vi ska ju inte tala om när jag ska ta mig till jobbet, då gäller det att tagga. När jag väl är framme blir det i alla fall alltid bra, eftersom jag har det perfekta jobbet för årstiden. Frossa i varmt te och kaffe är ju liksom det enda jag känner för just nu, så där måste man ju ju säga att det klaffar. 


Jag vill slå ett slag för mitt jobb, men så vill jag (vill och vill, är väl mer eller mindre tvungen) kasta in handduken. Det tar emot att säga det, men kylan, du vann. DU VANN. I år igen. I ärlighetens namn så är jag van, det är ju samma visa varje år. Vet ju att allt snart är frid och fröjd igen. Men medan jag väntar ut kylan så är det väl lika bra att jag kämpar på med det jag gör om dagarna, tjura lite, dricka mycket kaffe och bara vara allmänt småbitter. För att hålla mig sysselsatt liksom.

http://www.kaffebrenneriet.no/kaffedrikker#