TISDAG

Okej. Jag kommer inte dö. Jag ska bara ansvara för 50 människor i 9 dagar. Jag ska inte bara se till så att vi kommer fram till Kroatien, jag ska i tillägg guida dem genom hela jädrans Europa och se till så att de får en intressant och lärorik historisk resa på köpet - en upplevelse helt enkelt. Jag ska inte vara för kortfattad men inte heller långdragen och insnöad på obetydligheter när jag berättar om städer vi passerar. Jag ska inte prata monotont eller för korrekt, nej jag ska vara levande, personlig och bjuda på mig själv. Det ska kännas att det är Frida de åker med och inte någon trist lärartyp. Fast jag ska för den sakens skull inte verka oinsatt, nej, nej, på min resa ska alla få med sig kunskap. Det ingår. Men de ska få kunskapen genom relevanta och spännande berättelser, inte via en massa årtal och flummigt svammel. Och så har vi det där med tajmingen, att guida på rätt ställen och vid rätt tidpunkter. Om gubben längst fram sover men tanten lite längre bak mest ser otålig och rastlös ut så ska jag avgöra om det är läge för en historia eller om det kanske får halva bussen att sätta hörlurar i öronen. Jag ska få dem alla att i gemensamt samförstånd tänka att den där Frida, hon har minsann den rätta känslan för det där med tajming.

Sen vet ju alla att med en hungrig mage så är det svårt eller för att inte säga näst intill omöjligt att hålla humöret uppe. Därför ska jag se till att allihop hela tiden är mätta och belåtna. Jag ska avgöra precis hur långt tid de vill ha mellan lunch och fika, fika och middag, middag och kvällsmat, kvällsmat och frukost. Ja, som ni hör så ska jag fungera som Skalman. Jag ska ha en inbyggd mat- och sovklocka men som i det här fallet inte alls gäller mig själv, utan 50 personer som inget hellre vill än att ha den ultimata balansen mellan lugn och ro, guidning, mat och sömn. De har ju gett sig iväg på den perfekta semestern. Och på den perfekta semestern så behöver man aldrig sitta hungrig.  Det ska jag se till. Så har vi de med underliga allergier eller som helt enkelt bara har väldigt specifika, knasiga eller ibland orimliga önskemål när de gäller käk (som de givetvis uppgav när de bokade sin resa, och som säkerligen står i de papprena jag skulle fått men aldrig fick). Men ingen fara där heller, det fixar jag. Jag ringer den tyska lunchrestaurangen (där ingen förstår ett ord på något annat språk än just tyska) och ger besked om vilka rätter alla 50 vill ha. Och vad de ska dricka till. Då passar jag också på att meddela vilka som ska ha potatis istället för potatissallad, bara sallad istället för potatis eller en liten klick potatissallad bredvid potatisen. Potatisen som då givetvis inte får vara kokt utan stekt. Och ojdå, höll på att glömma. Chauffören ska ju ha mat, mitt jobb är att hålla honom också mätt såklart. Så undrar restaurangen när vi kommer. Ja, vänta lite, då ska jag bara se på gps:en/kartan. Eller fasen, jag ska bara göra en uträkning på hur länge kön som vi står i på Autobahn hade tänkt hålla i sig. Köer som är så beräkneliga. Och det är alltså tyska jag ska prata för att göra mig förstådd. Lätt som en plätt. Easy cake.

Så ska vi försöka få oss lite sömn på bussen också. Jag ska spela lugn och harmonisk musik för att få alla avslappnade. Alla utom mig själv då förstås. Jag ska ju faktiskt se till så att vi vaknar upp just i Kroatien och inte i något liknande grannland. Busschauffören kör ju givetvis, men kan man lita på honom till hundra procent? Han kanske aldrig har kört just den här resan tidigare. Bäst att jag håller mig hyfsat vaken under natten. Resvägen är ju ändå mitt ansvar.

På morgonen när ett dygn ombord passerat (och jag har sprungit som en skållad råtta hundra gånger fram och tillbaka i bussen, gjort ett första (och förhoppningsvis gott) intryck, lärt mig namnet på var och en av mina 50 och efter det knappt sovit en blund) ska jag vara pigg och alert. Det är ju nu vi närmar oss Kroatien och jag ska annonsera för allt kul som finns att göra under veckan. Ska också passa på att vara någon typ av vädergudinna när hälften av gästerna undrar om veckans solchanser. En del vill ju åka med på båtutflykten, men bara om det är sol givetvis.

Under resan kommer vissa incidenter att inträffa och när det väl uppstår en situation så finns ju jag där för att lösa den. När toaletten blir full och hälften av alla på bussen håller på att kissa på sig (samtidigt som vi befinner oss i bilkön från helvetet), när någon blir överförfriskad, högljudd och nekas inträde till lunchstället vi allihop ska äta på eller när någon kanske glömmer sin plånbok på restaurangen som vi lämnade för en timme sen. Vilken tur att jag finns där i dessa problematiska lägen. Ingen av mina gäster ska behöva oroa sig. Jag fixar biffen.  

När vi väl anlänt till Opatija ska jag bara se till så att allas önskemål gällande boendet tillgodoses. De som vill ha havsutsikt, balkong eller bo i rummet bredvid paret de reser tillsammans med trots att de inte sagt ifrån innan och hotellet är fullbelagt. Eller de som måste bo i rum nummer 7 för att de gör det varje år. De gästerna måste jag ha ett förhoppningsvis givande samtal med innan jag själv kan checka in på mitt rum. Då, när jag har arbetat utan uppehåll ifrån Malmö till Opatija, gäller det att tänka jäkligt problemlösningsfokuserat.

Under veckan ska jag bara se till så att alla 50 mår bra, att de äter gott och att de är nöjda  med destinationen, bussen, rummen, vädret, utflykterna. Det är ingen match. Det är ju jag som är superwoman. Jag ska även stå till svars för brister som finns på exempelvis hotell eller buss. Hur man kan anlita ett sådant sunkigt hotell eller varför bussen håller sämre standard än ett gammal stadsbuss. Även fast jag är "oskyldig" så är det jag som ansvarar. Jag ska stå där med ett leende på läpparna när hotellet är mögligt eller när bussen får punktering. För att det är mitt jobb. Ett sjutusan till sådant. 

Okej. Jag dog inte. Jag fick däremot känna av att jag levde. Jag tog mig an rollen som reseledare och jag klarade mig fint. Faktiskt så fint så att jag gjorde om det, 7 gånger. Alltså har jag sammanlagt tillbringat 63 dagar som reseledare, 63 dagar fyllda av utveckling. Det jag har beskrivit är sant men givetvis skrivet med glimten i ögat. En reseledare bär otroligt mycket ansvar och det har varit resor fyllda av ofattbart mycket jobb, men wow vad mina resenärer, chaufförer och dagar där nere har bekräftat för mig att det var värt precis allt. Allt tid jag lade ner och all press jag satte på mig själv och på min prestation. Ska man ge resenärerna sin drömresa så måste man satsa och ge av sig själv också. Jag gav allt. Allt ansvar och hårt arbete har gett mig så mycket tillbaka i form av utveckling, glädje, erfarenhet och kunskap. Att ha bevisat för mig själv och omvärlden att lilla jag kan bära allt ansvar som detta yrket kräver har gett mig en egokick. Att jag har guidat en buss full med resenärer fram genom Europa. Det har verkligen byggt upp mig inför framtiden. Den uppskattning, värme och alla de fina ord som jag har fått ifrån mina underbara gäster, chaufförer och kollegor kommer jag alltid att bära med mig. Jag är tacksam som fasen för att jag fick chansen att anta rollen som superwoman. Den har härdat, stärkt och fyllt mig av självtillit. Att vara superwoman i 9 dagar fungerar och för mig har det varit en morot att ge gästerna ett reseminne för livet. Men efter dessa 9 dagar behövde jag minst lika länge för att återhämta mig igen. Just för att jag satsade och gav så mycket kraft och energi så blev jag helt slutkörd. Om jag skulle gjort detta under en ännu längre period så skulle jag behövt sänka mina krav och min press på mig själv för att orka med. Superwoman en liten stund kan jag vara, det har jag bevisat. Men superwoman på heltid är ingenting att sträva efter. Det är helt enkelt varken nyttigt eller mänskligt. Jag får i det sammanhanget upp en tanke kring 2000-talets så kallade supermammor med ansvar över sina perfekta barn, sitt skinande hem och sin strålande karriär. När kraven är så många och så höga så är det inte konstigt att stress och utbrändhet kommer som ett brev på posten. Som sagt så klarar jag av att vara super-Frida i 9 dagars tid, men efter det behöver jag vara bara Frida igen. Annars tappar jag bort mig själv och blir en slav under allt jag måste prestera och vara för att duga och må bra.

Den Frida som klev ombord på bussen sin sista resa var redan lite världsvan. Det var den livrädda Frida som klev ombord första resan som hade modet. Hon som egentligen bara ville hoppa på en buss därifrån. Det var hon som var modig. Hon som vågade kasta sig ut på sitt livs (buss)resa. 

En bild ifrån Ölvemarks katalog. Här står jag i staden Rijeka dit vi varje fredag hade en shoppingutflykt. 

Min underbara reseledarkollega Linda som körde destinationen Krk (nära Opatija). Alla minnen vi delar och allt vi har lärt varandra är för mig guld värt. 

LÖRDAG

Jag minns det som igår. Redan första dagen såg jag den söta killen i Högalidsskolans matsal, han som jag inte kunde slita blicken ifrån. Han som hejdlöst fångade mig och mitt hjärta. Jag kände det direkt. Här var det ingen idé att försöka stå emot, jag var fast från start. Den här killen var fantastisk. Jag var stormkär från dag ett. 

Jag flyttade hemifrån för att börja studera på en turismskola i Söderköping, bodde en vecka i en liten etta i Norrköping och gav sedan upp. Jag var livrädd, fruktansvärt ensam och sårbar. Jag hatade mig själv för att jag hade satt mig i en position där jag inte kände mig trygg och ångrade alla beslut om flytt. Jag gav det aldrig en ärlig chans, inte över huvud taget, jag var inte intresserad. I mitt huvud började jag redan första skoldagen smida planer på att fly. Jag var som en fågel som satt i en bur och inget hellre ville än att hitta den svagaste delen i gallret, pressa mig ut och rymma därifrån. Lyfta och flyga hem till trygga Kalmar så fort som möjligt. Känslan av att jag var fast, att jag tagit ett beslut som gjorde att jag nu var tvungen att stanna där i två år gjorde mig galen. Jag panikade gång på gång. Och hur jag egentligen skulle göra för att flytta hem igen med hedern i behåll var en olöslig gåta. 

Istället för att se utmaningen och anta den så flippade jag ur. Att stanna skulle givetvis stärkt mig och jag skulle garanterat ha klarat det. Det visste jag då också, men viljan fanns inte där. Motivationen var noll och jag ville inget annat än att ge upp. Ville hem till mammas trygga famn. Jag visste att jag skulle känna mig extremt misslyckad när jag väl var på hemmaplan igen, men det spelade ingen roll. Jag var tvungen att fly ifrån känslan av att sitta fast. Jag ville vara fri igen. Det var egentligen inget klokt eller genomtänkt agerande, men där och då hade jag inget val. Rädslan hade vunnit och tagit beslutet åt mig. Det krävdes trots det en massa mod och inre styrka att faktiskt ge mig av. 

Att flytta hem kan man kanske tycka var den enkla vägen som var lättast att gå. Men efteråt kände jag mig hemsk. Jag var hemma och trygg men panikslagen över vad jag skulle ta mig till. Sveket mot mig själv tog hårdast. Jag ångrade aldrig en sekund att jag fegade ur, jag var helt enkelt inte redo att lämna familjen och tryggheten. Men känslan av mitt misslyckande sänkte mig och jag var väldigt vilsen i hur den kommande tiden nu skulle bli. Jag som hade allt planerat med boende i Norrköping och två års utbildning framför mig, hade plötsligt ingenting. Och ingen annan än mig själv att skylla. Men att jag själv satt mig i situationen gjorde det inte lättare, snarare svårare. Min självkänsla hade fått sig en omgång och jag visste inte längre vad jag var kapabel till. Nu ville jag bara komma igång med något som fick mig på banan igen, något meningsfullt på hemmaplan. Det var ju där jag ville vara ett tag till för trygghetens skull. Jag hade flytt från något främmande och för mig fruktansvärt  skrämmande. Det är inget jag är stolt över men heller inget jag skulle vilja göra om annorlunda om jag hade fått chansen. Det var ett helvete att gå igenom men nyttigt och utvecklande. Jag hade varit med om en helt ny upplevelse och just att jag hade utsatt mig ledde till mängder av nya insikter, även om det inte gick som planerat.

När jag tänker tillbaka på min vecka i Norrköping/Söderköping så återkommer en del funderingar gång på gång. Rädslan och skammen för vad andra skulle tycka om mitt beslut var väldig svår att hantera. Jag har alltid haft väldigt höga krav och satt stor press på mig själv vad det än har gällt. Att tillåta mig själv att misslyckas och faktiskt låta andra se det var tungt. Och att svika de som alltid fanns där, mamma och pappa som alltid hade trott på mig och som faktiskt hade ägnat dagar åt att hjälpa mig med flytten, var det allra värsta. På ett par dagar raserade och förstörde jag allt de hade ordnat för mig. Jag kände mig otacksam och så enormt skyldig. Jag bar plötsligt på ett gigantiskt stort dåligt samvete. Visst tycker jag att jag var feg som inte gav det mer än vecka, men samtidigt tänker jag att det kanske hade varit ännu fegare att faktiskt stanna. Nu kände jag direkt att jag hamnat fel och faktiskt inget hellre ville än bort därifrån. Det krävdes trots det tokigt mycket mod och kraft för att följa den instinkten. Kanske var jag stark som vågade ge upp? Kanske det hade varit fegt att inte våga följa sitt hjärta? När hela kroppen skriker ge upp varför ska man då stå emot? För att bli starkare och övervinna sin rädsla, javisst. Men den här gången ville jag ju inte vinna, jag ville förlora. Kanske att jag då var stark som faktiskt lät mig själv göra det.

Jag lyssnade på känslan i mitt bröst och följde den. Ge upp kan tyckas enkelt, men för mig var det svårt och ett väldigt nederlag. Genom att fly så satte jag mig själv i en väldigt osäker och oviss situation. Men jag vågade. Jag gjorde det. Fly var den enkla vägen, men också den svåra. Även om modig var det sista jag skulle kallat mig själv då så var det kanske just det jag var. Modig som vågade utsätta mig och följa mitt hjärta. Trots att jag visste att en jobbig tid väntade i och med beslutet så gjorde jag det. Jag flydde inte ifrån något svårt till något lätt. Jag flydde snarare ifrån något svårt till något annat svårt. Och för det krävdes det mängder av styrka.
  
Att beslutet om att ge upp flytten senare skulle leda till att jag istället började på den fantastiska folkhögskolan Högalid och där träffade mitt livs kärlek är en annan historia. En historia jag mer än gärna berättar och som jag kommer att bära med mig hela livet. Den tiden kom nämligen att bli den hittills kanske viktigaste perioden i mitt liv.  

ONSDAG

Jag har verkligen alltid haft min familj vid min sida. De har trott på mig och alltid funnits där. De har egoboostat och fått mig att må bra. De har inte skämt bort mig men gett mig förutsättningar. Förutsättningar som jag själv fått jobba hårt för att utveckla och nå någonstans med. 

Hästar var mitt stora intresse och det enda jag ville hålla på med. Jag fick min första egna ponny när jag var 11 år. För mig var det ren lycka. Inglatorps Pling blev min guldklimp. Jag vet att mamma och pappa aldrig ångrat sin investering en enda sekund. Så mycket som den ponnyn gett mig på alla plan. Jag vigde mitt liv åt Pling och fick så mycket tillbaka. All tid jag tillbringade med det jag brann för har bidragit till att forma och göra mig till den jag är. Mamma och pappa gav mig förmånen att få ta ansvar, ansvar för någon som faktiskt var beroende av mig. Utan mig skulle Pling inte klara sig. Vilken dag på året det än var skulle jag cykla till stallet, rutiner göras, Pling bli mätt, boxen mockas. Det som kanske låter konstigt för utomstående är att detta inte var en uppoffring. Detta var något jag hade fått chansen till och som jag skulle vårda ömt. Jag kände aldrig att jag missade något annat, jag var ju redan där jag helst av allt ville vara. Hos någon jag älskade.

När jag och Pling skiljdes åt efter nästan 10 år så var det som att lämna en i familjen. Jag skulle säga hejdå till någon jag levt så nära och delat så mycket med. Utan Pling hade jag inte redan under mina tonår fått ta så mycket ansvar. Jag kunde inte prioritera mig själv först, och ville det inte heller. Utan mammas och pappas satsning hade jag aldrig fått chansen att så tidigt ägna mig åt något så viktigt. Något som verkligen betydde något för mig. Det jag vill komma till är att jag tror att en Pling under uppväxten skulle göra alla gott. I mitt tycke ägnade jag min tid åt något vettigt, något genuint och äkta. Något som jag kommer bära med mig hela livet. 


Jag fick förutsättningarna av mamma och pappa, men de gjorde verkligen inte jobbet åt mig. Jag fick chansen att ha en egen häst och tog verkligen vara på den. Jag gråter glädjetårar när jag skriver det här, just för att det berör mig så. Men för det var det absolut inte lätt alla gånger, långt ifrån. Ibland var det för jävligt. Alla gånger vi misslyckades på tävling, när Pling inte ville åka transport, när han var sjuk eller när han blev jagad av de andra hästarna i hagen. Så många tårar jag har fällt för denna häst. Självklart upplevde vi både framgång och motgång ihop. Pling gjorde mig stark. Han gjorde mig självständig. Han gjorde mig beslutsam. Han gjorde mig glad. Han gjorde mig ansvarsfull. Och det just tack vare både det tuffa och allt de positiva vi delade. Alla de här sakerna hade jag givetvis kunnat uppnå på andra sätt, men Pling hjälpte mig verkligen en bit på vägen. Han gav mig en knuff inför framtiden.    

MÅNDAG

Vill till mitt förra inlägg tillägga att jag självfallet vill slå mig till ro om en stund. Då vill jag ha familj, hus, villa, Volvo och hela paketet. Vill bara inte riskera att missa något först. Något som kanske är min grej. Det jag vill nå ut med är att jag inte tycker att man ska missa möjligheter. För dem finns det nämligen gott utav. Jag nöjer mig inte alltför lätt och vill alltid få ut så mycket som möjligt av allt jag tar mig för. Därför vill jag medan jag har chansen testa en massa, just för att inte ångra mig sen. Hellre gör jag för mycket än för lite. Det gör mig nöjd. Utan de erfarenheter jag samlat på mig hittills, alltifrån Högalids Folkhögskola och min Växjötid till reseledarjobbet i Kroatien, hade jag inte varit den jag är nu, vetat så mycket om hur jag fungerar, reagerar och i vilken riktning jag vill gå. Jag begär mycket av livet och förväntar mig att få mycket tillbaka. Jag har stora krav för det gör mig tillfreds med tillvaron. Alla har inte dessa tankar och värderingar givetvis, men i detta har jag hittat mig själv och mitt sätt att må bra. Och i slutändan handlar ju allt bara om att må bra. Vägarna dit är oändliga och otroligt individuella.

Ett ytterligare tillägg är att jag tycker det är tokbra att många är nöjda med sitt. Det jag vill trycka på och framhäva är bara att man kanske inte vet hur nöjd man är eller vad som passar en bäst om man inte har provat lite olika spår. Man kan vara nöjd, men kanske har chans att bli ännu mer nöjd? För hur vet man egentligen om man inte har något att jämföra med? Har man testat att byta jobb/plugga/resa/flytta/gå en kurs/börja träna eller vad det än är men kände att det inte var ens grej, så är det fine. Då har man kanske redan hittat rätt och är så lycklig man kan. Och det vet man alltså just för att man provat. Ibland finns det mycket grönt gräs på andra sidan även om det kan krävas lite för att komma dit. Ibland är gräset inte alls grönare. Vissa kanske inte behöver testa, utan bara vet ändå. Jag vill ha det svart på vitt. Jag är en person som verkligen vill ta reda på om gräset är grönare. Jag gillar att jämföra och få saker bekräftat, just för att hitta det som passar mig bäst och för att få bästa möjliga känsla i kroppen. Kanske jag hittar mig ett yrke, en vardag och en stad som jag älskar. Saker jag inte hade hittat om jag inte hade drivits av denna kraft.

Har man tagit reda på att man är nöjd som det är, då är det bara att gratulera. Då kan man njuta järnet. Då vet man att det man har för sig passar jäkligt bra. Jag vill alltså slå ett slag för att i största möjliga mån ta reda på att man faktiskt använder sitt liv till det man verkligen vill (alternativen och möjligheterna är ju oändligt många). Just för att få ut så mycket som möjligt av sin tillvaro. Jag vill inte att någon ska vakna upp en dag och inse att de inte utnyttjade livet till fullo. Och eftersom ingen vet hur många liv man tilldelas så är det bäst att passa på tänker jag. Utnyttja möjligheten att vara så säker man kan på att man faktiskt ägnar sig åt rätt sak.

Tycker det är tokigt härligt med människor som vågar gå sin egen väg och hittar det de blir glada av. Det är fint och något jag beundrar. Om tio år sitter jag kanske själv med en journalistexamen, mängder av reseminnen, en nyfödd Saga och tokigt stolta morföräldrar i någon lagom stor stad och är sjukt nöjd. Då kanske jag har mättat mitt begär och bara vill vara där jag är. Just för att jag vet att det är där jag är som lyckligast. Fram tills dess ska jag prova mig fram för att se vilken väg jag blir gladast av att gå.

Jag som reseledare sommaren 2010. Jag körde resan Opatija Direkt - Kroatien. Här med mina busschaffisar

Jocke och Markus.

SÖNDAG

Gillar mitt jobb, gillar Oslo. Har funderat kring varför jag vill flytta och iväg fast jag trivs så bra. Det har aldrig varit ett alternativ att stanna länge (som i flera år-länge) här. 1, 5 känns ultimat. Längre än vad vi hade tänkt oss från början givetvis, men inte för länge. Svaret på frågan är att Oslo gett oss så mycket, så att allt känns jäkligt nöjt och lagom nu. Oslo kan och har gjort det bra.

Varför bli kvar när världen är så stor tänker jag. Jag vill inte upptäcka världen för att kunna skryta om det, för mig är det ett intresse som funnits med sen jag var liten. Varför inte ta till vara på att man faktiskt kan välja vilket land och stad man vill bo i, resa till, plugga i eller vara nyfiken på. Varför nöja sig när livet och världen erbjuder så mycket spännande. Att lämna sin hemstad passar inte alla, men utan att ha testat vet man ju faktiskt inte om man går miste om något. För mig har Oslo gett massvis. Fina vänner, jobberfarenhet och framför allt en personlig utveckling. Den har jag liksom fått på köpet, utan att tänka på det, som inbakad i hela det briljanta paketet.

Den utvecklingen jag går igenom och erfarenheten jag samlar på mig genom att flytta mycket, resa och pröva nya saker hade jag aldrig kunnat uppnå i min hemstad. Jag inspireras av av folk med ambitioner och målmedvetenhet och undrar om de som nöjer sig med det lilla verkligen har tänkt igenom det ordentligt? Har man bott i samma stad/by eller haft samma jobb hela livet vet man ju inte så mycket annat. Präglade av tryggheten blev de kanske kvar. Utan att ha en aning om vad de faktiskt kunde upplevt, sett eller känt? Kanske är de de mest lyckliga i världen, kanske inte. Ingen vet, inte ens de själva, för de tog aldrig steget ut och iväg från sin bubbla. De tog helt enkelt inga risker.

Jag tänker inte bli en av dem som levde mitt liv i en liten bubbla. Jag vill snarare erövra världen.

Vill poängtera att jag har någon som vill erövra världen med mig. Någon som ger mig ett
lugn och är en trygg punkt vart vi än är. Det underlättar och är inte alla som har. Det gör mitt resande, flyttande och mina mål enklare, eftersom jag sällan känner mig ensam eller otrygg. Det är en väldig fördel. Att ha en flyttbar trygghet är lyx och jag hade kanske inte alls varit lika orädd utan den. Där vet jag att jag är bortskämd. Denna trygghet får mig att våga. 

Min trygghet och jag på resande fot i London

ONSDAG

Idag tänkte jag hylla folk med intressen. Och när jag säger folk så menar jag specifikt min pojkvän. Han vet vad han vill, han vill hålla på med musik. Det tar mycket tid (som han kunde spenderat med mig), är krävande (gitarrspelande och tv-tittande är inte riktigt synkat) och ibland väldigt inåtvänt (efter att ha sagt samma sak tre gånger utan respons för A inte är riktigt närvarande så kan man bli en smula trött/irriterad). Detta låter ju kanske inte helt bra. Men saken är den att utan musiken och drivkraften den ger så skulle han inte vara den han är. Den inspirerande, drivna och kreativa pojkvännen som jag älskar och ser upp till. Att vara så engagerad och uppslukad och att ha sån passion för någonting. Att verkligen brinna för ett mål. Det vill jag också.


Så när jag efter att ha gnällt lite på A och hans musik tänker till så får jag ofta dåligt samvete. Musiken kräver tålamod från min sida, men det ger honom (och vårt förhållande) så mycket. Hans intresse inspirerar mig att satsa. Jag ser upp till A och hans musik. Den formar och gör honom till den han är. 

MÅNDAG

Alla hjärtans dag får mig att tänka på ödet. Jag firar inte dagen, men ägnar kanske lite extra tankeverksamhet åt ämnet kärlek just under detta dygn. Bara för att.

Om jag inte hade fegat ur och flyttat hem ifrån Norrköping efter en vecka. Om jag inte hade gjort slut med min dåvarande pojkvän. Om jag inte hade börjat på Högalid istället för skolan i Norrköping. 

Om jag inte tagit dessa beslut skulle mitt liv definitivt se annorlunda ut. Den stora, avgörande skillnaden skulle vara att jag förmodligen aldrig träffat honom. Jag skulle träffat någon annan att dela allt med, men inte A. 


Ödet finns. Och det levererar bra.

BOKFANTASTEN

När jag tillbringat hela 45 minuter på bokavdelningen på Myrorna inser jag en del. Det är inte så att jag faktiskt snart vill byta avdelning (det finns kläder alldeles bredvid, vintage hallå!) utan nej, jag vill faktiskt inget hellre än att stanna just där jag står. När mamma ringer för att  ta reda på vart jag blev av och jag fortfarande står vid snurrbokhylla 1 (där hon lämnade mig, men omöjligt trodde att jag ännu var) känner jag hur en liten oj-känsla sköljer över mig. Såhär brukar väl inte jag bete mig i en second hand-butik? Att jag istället för att dra och slita i något over size-fynd i lugn och ro står och skumläser pocketböcker kändes lite "what?". 

Men när jag tänker efter så har nog min bokmani på senaste blivit alltmer tydlig. Den har successivt smugit sig på, liksom nässlat sig in utan att jag haft en chans att säga ifrån. Som i juletid när jag vid flera tillfällen kom på mig själv med att strosa runt på Akademibokhandeln. Där har jag aldrig strosat innan. Efter att i hela mitt liv ha varit en klädbutiks-strosare (evigt på jakt efter den perfekta outfiten) så kändes ju detta lite nytt. Som när jag i julklapp gav min bror en bok med övertygelsen om att det var den perfekta julkappen (nu hade jag rätt då det var Metallicas biografi och den var som gjord för honom). Eller som på Myrorna när jag hittat fyra böcker och inte kan slita blicken från dem. Som om de vore riktiga (kläd-)fynd. Någonting har hänt. En omvandling. Fashionista goes bokmal.  

Har jag blivit influerad av A mån tro? Sannolikheten är ungefär 100/100. 

Helgen med underbara mamma har varit en energiboost. Åker från Göteborg med massa ny kraft, tankar och ideér. Mamma får mig alltid att må så bra och tro på mig själv. Och jag måste erkänna att jag gillar mitt nya jag, bokfantasten Frida. Böcker ger så mycket på alla plan. Just nu är jag helt såld i Blondinbella. Har så mycket jag vill och tänker förverkliga både karriärsmässigt och personligt och en person som Blondinbella gör mig inspirerad som fasen.  

YAYA´S LEVERERAR

I veckan tillbringade jag en kväll med kära Linda på kära Yaya´s. Yaya´s är som en tillflyktsplats för behövande. Denna kväll var jag otroligt behövande. Jag gick de få kvarter som krävs för att ta sig till Asien och möttes av personal som av kläderna att döma inte arbetade i Oslos kyla. Nej, nej, nu befann vi oss på en asiatisk ö. Servitrisen dansade förbi med sin bricka i takt till någon (där och då) härlig sommarplåga och stämningen praktiskt taget andades "för Fridas välbefinnande". Perfekt tänkte jag och passade på att bums fly vardagen. När jag fastnar i samma tankemönster och vardagen för stunden inte känns så givande så är den här typen av ställe perfekt. Inspiration och ny energi är som inkluderat i priset. 


Nu befinner jag mig i Göteborg med mamma. Också det en stor energiboost. Precis vad jag behöver. Efter en hotellfrukost (på en pir) ska vi ta båten till Haga för att hitta ett café att njuta på. Här mår jag bra. 

FRÄMLINGAR?

Varje morgon åker jag buss 20 till jobbet. Det är en bra buss. Där har jag personer som jag egentligen inte alls känner, men som jag har olika smeknamn på. Dessa personer är punktliga, går på där de ska, sätter sig alltid på samma plats och gör så att jag känner mig som hemma i min egen morgon. De är folk man kan lita på. Det är killen med träningsväskan, gubben med iphonen, hiphop-snubben och portföljmannen. Utan dem känns morgonen inte alls som den ska. Inte för att någon av oss säger ett ord till varandra (undantag är jag och hiphop-snubben. Vi pratar om vädret, juletider och annat smått och gott. Solklara samtalsämnen när man egentligen inte har ett skit att säga varann. Artighetssnack i all ära, men så tidigt på dagen är jag väl inget big-fan måste jag medge). Men de har inte med saken att göra. Bussfolket ska vara på plats när jag startar min resa mot arbetsdagen. För att jag behöver dem. 


När jag väl är på plats på jobbet så är det mina kära kaffekunder som tar över. Medium dagens-mannen, dubbel-cappuccino-snubben, mocca-John, enkel- och dubbel café au lait på lettmelk-tjejen, enkel au lait med extra melk-nissen. Ja, listan kan göras fruktligt lång. Dessa människor träffar jag varje dag och har en enda relation till. Jag känner dem nämligen genom deras kaffe. Jag har inte en aning om hur någon av dem lever sina liv och de vet ingenting om mig. För dem är jag kaffetjejen. Och inte mig emot. Vi beter oss som om vi nästan på känner varann, jag kan deras kaffebeställning i huvudet (vilket innebär att de inte behöver beställa. I själva verkar hälsar jag med ett "hej - dubbel cortado på lett?" vilket jag då redan vet svaret på), skojar lite och avslutar med ett "hade!". Jag vet inte vad en enda av dem heter vilket ju är en rätt väsentlig detalj när man träffar människor i de flesta sammanhang. Men inte här. Inte i mitt jobb. Här ler vi och känner oss båda bekväma i alla fall. Fast vi egentligen är främlingar för varann så möts vi varenda dag och förenas av en enda anledning- kaffet. Vad spelar då sådana petitesser som vad man heter för roll? Jag är en lika självklar del av deras vardag som de är i min. Och det är jag glad för. 

KONTROLLFREAK I VARDAGEN

När väckarklockan står på 04.40 så vill man sova bra på natten, vakna och inte känna att jordens undergång är kommen eller helt seriöst fundera kring alternativet att man nog ska säga upp sig på jobbet med omedelbar verkan (alltså kl 04.40 säg en måndagsmorgon). Det sistnämnda har hänt mig ett par gånger och när man verkligen övervägt en eventuell uppsägning och efteråt är lite mer vaken så inser man hur hjärnan spelat en det där sprattet igen. Trots det så återkommer tanken och de där värdefulla fixa-frukost/göra-i-ordning-sig-minuterna bara tickar. Där undrar jag lite över hur mina hjärnceller tänker så tidigt på morgonen och att de kanske måste skärpa sig lite. Ta sig i kragen liksom. Tror de helt ärligt att jag ska ringa Sophie (chefen) klockan fem på morgonen och berätta för henne att jag inte öppnar cafét, för mina tokiga hjärnceller är lite för trötta. Hur skulle de se ut? Ser skylten på dörren framför mig. "Öppnar senare på grund av Fridas knasiga morgontankar".

I vilket fall så hoppar jag faktiskt upp ur sängen när den där envisa ringsignalen ljuder om morgnarna, kanske av rädsla för just den där skylten. Eller för att jag faktiskt är en morgonmänniska. Tur är väl det.

En annan sak som jag tänkte på i morse när jag i vanlig ordning samtidigt klädde på mig, sminkade mig, kokade ägg och gröt, plattade håret och banade mig fram genom lägenheten i mitt invanda spår (kan det definitivt även i mörker) var att jag faktiskt gör allt det där fast klockan är kvart i fem på morgonen. Tji fick hjärncellerna tänkte jag och allt kändes sjukt nöjt. Efter att ha motat bort de där första tankarna så går det liksom oförskämt lätt för mig om morgnarna, nästan så att man näst intill känner sig lite lyckligt lottad (är inte lika mycket en lyckans ost när jag sen framåt kvällskvisten inte kan hålla ögonen öppna lagom mycket för att hänga med på hur Leif GW Persson mumlar något luddigt men säkert jättespännande. Jag diggar Leffe, men orken finns liksom inte kvar). Ofta går allt jäkligt bra för mig om morgnarna helt enkelt. Mina jobbarkompisar förstår inte hur jag får till en ägg- och grötfrukost (glömde förresten min egenpressade apelsinjuice innan. Men där är det nästan så att jag lite grann själv känner att jag går över styr. Desamma gäller förresten plattningen av håret. Stor idé när man alltid har uppsatt hår på jobbet- inte. Kanske dags att se över rutinerna) när de själva ofta inte ens hinner få till en snabbversion av en frukost. Jag går faktiskt alltid upp på första ringningen, gör mig i ordning och äter min frukost vid exakt samma tid, går till bussen på prick klockslaget och är på jobbet en stund innan jag börjar. Varje dag. Att inte ha koll stressar mig, att tappa fokus på tid är för mig att tappa kontrollen. Rutiner är jag. Klingar ordet tråkigt till, kanske. Känns ordet spännande ganska far away, kanske det också. Men för mig är det inte tråkigt, det är att ha bästa förutsättningarna för resten av dagen. Spänning finner jag väldigt mycket av i andra sammanhang.

Det kan såklart ändå vara lite frestande att ligga kvar i sköna sängen när man har en sån här gosebjörn bredvid sig, min A.  

ATT VETA NÄR DET ÄR LAGOM

Jag överlevde dagens utomhusäventyr. Tyckte till och med att det var riktigt trevligt att vara ute idag, tror bestämt att det måste ha blivit varmare. Något annat svar är uteslutet eftersom kriget mellan mig och kylan ju redan är avgjort. Hmm? Idag traskade jag till Friskis för att träna. Dealen jag hade med mig själv var att jag skulle vara med på passet, men inte köra för fullt. Problemet med mig är nämligen att jag hela tiden går och är småförkyld och att bakterierna vinner över mig gång på gång, eftersom jag inte kan låta bli att träna innan jag är fullt frisk (någonting säger mig varje gång att jag visst är frisk nog, fast jag innerst inne vet). Det är mina träningsspökens fel. Alla har vi ju våra svårigheter som trasslar och ställer till det, jag har mina små träningsspöken som spökar för mig i vardagen. Jag jobbar för fullt med att inte lyssna på dem och inse att jag faktiskt mår bra (bättre) även om jag avstår från träningen en vecka eller två när jag är krasslig. Att jag faktiskt kan leva en stund utan de där kickarna jag får av träning, och njuta av livet ändå. Den där onda spiralen med att jag så gärna vill komma igång med träning medan kroppen fortfarande återhämtar sig efter sjukdom är svår att komma ur. Vill poängtera att det inte hade varit ett problem om det hänt en gång under en kortare tid men jag fightades med detta hela förra vintern och nu är jag där igen, därav min frustration över det. 


Sista veckan har jag dock lagt träningen helt på hyllan (går till och från jobbet och småspringer ju på jobbet hela dagarna. Men har inte varit på Friskis) och känt mig harmonisk ändå. Kanske är det ett steg åt rätt håll? Har träningsspökena börjat ge vika? Jag hoppas det, för jag kämpar verkligen mycket med dem så något resultat är skönt att få. Jag gillar ordet lagom, lagom är ju faktiskt alltid bäst när det gäller det mesta. Att träna lagom är mitt mål. Att klara av ett påfrestande jobb med träning efteråt är inte det allra enklaste när kroppen inte är på topp. Lagom mycket jobb, lagom mycket mat, lagom mycket träning. Hur svenskt det än är så är ju lagom ett jäkligt bra ord. Det täcker så mycket liksom. Lyckas man kombinera alla livspusselbitarna lagom på olika vis, så tror jag man är på väg DIT. DIT man vill. Att definiera lycka är ju en stor fråga i sig, men lyckas man ha med lagom mycket av de olika livspusselbitarna så tror jag att man är en bit på vägen. I vilket fall så trampar man åt rätt håll.  

KYLAN DÖDAR MIG LÅNGSAMT

I Oslo som överallt just nu så är det extrem kyla. Jag som alltid varit galet frusen av mig (när jag har raggsockor och tjockhoodis sitter Arne i shorts och tisha) tycker att detta fenomen är lika med nära-döden. Vad man än ska göra så känns det som ett projekt. När jag gått till jobbet denna veckan så har outfiten bestått av dubbelt upp av ungefär allting (undantag: tjocktröjor, där krävdes det fyra). Det har inte varit så att då har jag varit nöjd, nej, då har jag frusit i alla fall! När man går ut så känns det ungefär som att kroppen sakta men säkert domnar bort och att inom kort kommer den att vara helt förlamad (detta kan eventuellt ha att göra med min brist på riktigt tjock vinterjacka i kombination med min extrema köldkänslighet). Slutsatsen jag har dragit av denna köldens vecka är att jag tycker att livet känns lite småtungt sådär. Allt som i vanliga fall känns lite jobbigt känns plötsligt lite värre. Har kommit på mig själv med att gå runt och sura, fast jag egentligen inte alls är sur. Kylan liksom äter upp mig inifrån och när jag försöker stoppa det så inser jag bara att nej, loppet är kört, jag är helt enkelt inte gjord för sådan här kyla. Kylan knäcker mitt humör. Kylan hindrar mig från löprundor (där anklagar jag i och för sig inte bara kylan, där har även bacillerna ett stort finger med i spelet). Kylan gör så att det enda jag känner för är att hålla mig inomhus eller eventuellt huttrande ta mig till närmsta café (ungefär 2 minuters gångavstånd ifrån lägenheten). Kanske att jag klarar att ta mig till affären (ungefär 1 minuts gång) vid akut te/kaffe-brist hemma. Så vi ska ju inte tala om när jag ska ta mig till jobbet, då gäller det att tagga. När jag väl är framme blir det i alla fall alltid bra, eftersom jag har det perfekta jobbet för årstiden. Frossa i varmt te och kaffe är ju liksom det enda jag känner för just nu, så där måste man ju ju säga att det klaffar. 


Jag vill slå ett slag för mitt jobb, men så vill jag (vill och vill, är väl mer eller mindre tvungen) kasta in handduken. Det tar emot att säga det, men kylan, du vann. DU VANN. I år igen. I ärlighetens namn så är jag van, det är ju samma visa varje år. Vet ju att allt snart är frid och fröjd igen. Men medan jag väntar ut kylan så är det väl lika bra att jag kämpar på med det jag gör om dagarna, tjura lite, dricka mycket kaffe och bara vara allmänt småbitter. För att hålla mig sysselsatt liksom.

http://www.kaffebrenneriet.no/kaffedrikker#