MÅNDAG

Jag åkte ifrån Oslo med en bra känsla i magen. En känsla av att staden levererat, gjort avtryck, fastnat hos mig. Men att det var dags att ge sig av. Att vi fått ut så mycket av Oslo på alla möjliga plan så att det bara skulle vara dumt att begära mer. Jag vill hylla Oslo och tycker att alla borde få ha en Oslotid i sin ungdom. Om man är företagsam så erbjuder staden enkelt både jobb och boende och med det i åtanke så är det perfekta staden att spendera en period av sina unga år i. Att få tillfälle att i en lätt stad lära sig nyttigheter är något jag inte skulle valt bort om jag fick välja om. Jag pratar om alltifrån praktiska saker som att skaffa lägenhet, jobb och att förstå sig på ett annat lands olika system till erfarenheten av att under de 1, 5 åren vi tillbringade i Oslo ha bott i tre olika lägenheter, i tre olika områden och med sammanlagt sju olika personer. Det jag beskriver bidrar till en sorts livsrutin både socialt sätt och ansvarsmässigt, i arbetslivet och bredvid.

Jag lämnade mitt jobb med en pirrande och upprymd känsla i kroppen, en sån där jag känner igen ifrån skolavslutningar. När man vet att terminen är slut men inte riktigt hur sommaren ska bli. När man avslutat något och är väldigt förväntansfull på vad som kommer härnäst. Den känslan. Fram till sista dagen så har jag trivts på Kaffebrenneriet Sjølyst. Att jag slutar på topp ser jag enbart som positivt. Istället för att ha arbetat för länge så slutar jag när allt fortfarande känns härligt. Detsamma gäller Oslo. Jag älskar fortfarande Oslo. Men jag gillar att lämna nu. När jag varit där lagom länge och fortfarande uppskattar mitt liv där. Det är en avvägning att veta hur länge lagom är och känslan sitter i var och en. Mig passar det att säga hejdå nu och packa ner mina fina minnen i resväskan. Resväskan som tar mig vidare ut på nya äventyr med positiva Oslo i bagaget.

Det har en charm över sig att kunna tänka tillbaka på saker man gjort och få det där leendet på läpparna. Det som talar om att det där blev bra. Nu är det mycket som lockar utanför Oslos gränser som bidrar till att tiden för vår flytt är kommen. Men jag återgår ändå till att bättre minnen än såhär kunde jag inte fått med mig. Jag är glad att jag ler, myser och mår bra när jag pratar om och tänker på Oslo. Jag flyttade dit med en bra känsla och åkte därifrån med en ännu bättre. Livet och vardagen blir inte alls alltid som man tänkt sig, men det här blev fasen bra. Så tack kära gamla Oslo för att du tog hand om oss så förbannat bra.

I Oslo har vi skrattat och gråtit, kämpat och njutit. Och så
har vi träffat underbara människor som alltid kommer att
    finnas kvar och på ett eller annat sätt påminna om Oslotiden.

MÅNDAG

Jag lider av en åkomma. Detta besvär får mig att känna mig otillräcklig ibland, som en dålig människa. Jag andas djupt och försöker tänka klara tankar medan situationen i fråga går på repeat inuti huvudet på mig men lik förbannat dyker den upp. Som värsta stalkern. Min prestationsångest arbetar för jämnan med att ta kål på mig. Och jag arbetar övertid med att försöka bli kvitt den, få den att börja trakassera någon annan istället. Mig har den nämligen förföljt på tok för länge nu. Dags att sätta ner foten och ta i med hårdhandskarna. Besegra den en gång för alla. Jag är inte fröken Perfekt. Jag är bara Frida.

Jag målar ständigt upp scenarier i huvudet där jag är på topp dag ut och dag in, och när jag inte klarar det så faller jag pladask. Den bilden jag jobbar hårt för att upprätthålla, den som får mig att känna mig duktig, går i kras. Jag var inte fröken Perfekt. Jag var gnällig, tjurig, bitter, ointresserad, barnslig. Jag var alla de där sakerna jag inte tillåter mig att vara, någonsin. För då händer det som inte får hända, jag blir överfallen. Påhoppad och nedtryckt av det där samvetet. Och den kampen är minsann inte lätt att vinna. Jag går sällan segrande ur striden. Även om jag nog egentligen borde. Tror det handlar om att jag vill så mycket. Jag vill vara den där pigga, glada, vettiga, logiska, seriösa, ambitiösa. Den Frida. Den Frida som är stolt över sig själv och hur hon är. Den Frida som gillar de egenskaper hon visar upp. Det jag jobbar på är att inse att den Frida kan inte jobba dygnet runt. Nej, visst utrymme måste den där trötta, tråkiga, sega Frida också få. För utan henne så skulle på topp-Frida inte existera. Hon hjälper nämligen till att samla energi och nya krafter. Nya krafter till att åter igen kunna vara den personen jag trivs bäst som. Hon stannar ett tag innan hon beger sig och den andra Frida får träda fram. Då åter fylld av entusiasm och härlig energi. Det har den trötta Frida sett till.

Det jag jobbar på är alltså att trivas även när jag inte är på topp, om det så gäller jobb, träning eller socialt. När jag inte är duracellkanin, kommer med analyserande tankar eller är en idéspruta. Utan när jag bara är. Det dåliga samvetet har som sagt förföljt mig och anklagat mig länge för att inte alltid prestera nog. Innan har jag lyssnat men senaste åren har jag börjat ifrågasätta. Jag kan väl inte alltid vara bäst eller till 100 %. Det kan ju ingen. Jag jobbar för fullt med att sänka kraven i vardagen. Ingen kan ge allt hela tiden, även om jag gärna vill tro det. Alla krav skapar enbart en stress och oro kring det jag gör. Jag blir en fånge i min egen vardag, fastkedjad av all prestationsångest. Presterar jag då inte på topp så mår jag heller inte riktigt bra. Även om jag njuter en massa av min vardag så hindrar detta faktum mig ifrån att njuta fullt ut. Jag älskar bekräftelsen av att ha gjort något väldigt bra. Att ha presterat. Varit duktig. Lika många lyckokickar som jag får av att prestera, lika dålig och otillräcklig känner jag mig om jag misslyckas. Rädslan för den smällen gör att jag inte vågar slappna av och vara mer lagom. Bäst att gå all in hela tiden. Inget fel med att sträva högt och att ha ambitioner. Absolut inte. Problemet uppstår när kraven blir för många och för höga. I det läget stjälper de mer än de faktiskt pushar och hjälper. Det jag jobbar för fullt med är att hitta en balans där jag fortfarande presterar bra och gör  mig själv nöjd men där det inte är hela världen om jag har en dålig dag. Detta är en balansgång som jag på senaste tiden vingligt börjat vandra längs.

Innan ville jag vara världsbäst på alla mina uppgifter i livet. Som flickvän, reseledare, barista, träningsfreak, vän, dotter. Allt. Nu tänker jag att det faktiskt är bra om jag klarar av alla mina olika kall och att jag då kan vara stolt. Jag behöver inte vara bäst, det viktigaste är att jag gör så gott jag kan. Kan jag applicera den tanken i min vardag så tror jag att den kommer bli mindre prestationsbaserad och mer avslappnad. Slipper jag till viss del perfektionisten i mig så kan jag nog få ut ännu mer av allt. Sen tänker jag absolut inte sluta att ha stora mål och visioner för det. Det ser jag som livet. Det jag däremot tänker sluta med är att låta mig styras och påverkas av orimligt högt ställda krav och prestationstankar i vardagen. Det är livet nämligen alldeles för kort för. 

En gammal bild som visar upp den sidan av mig som jag alltid velat visa. 
Den pigga och glada Frida. Nu för tiden jobbar jag hårt för att lära mig 
acceptera alla mina sidor. Det är inte alls lätt och kanske en process
som kommer pågå länge. 

LÖRDAG

När jag var yngre så var förändringar min största fiende. Förändringar var bara till besvär tyckte jag. De ställde till det, tvingade mig ur min säkra vardag ut på otrygg mark. Jag ville helst av allt bara ha det likadant, där jag trivdes och visste vad jag hade. I min värld då så var det mest safe att tänka så. Då behövde jag inte utsätta mig. Inte ta några risker.

Jag hade problem med allt som gick i förändringens tecken. Jag jämförde hela tiden min nya vardag med vad jag hade haft innan och trodde ofta att alla andra hade det bättre än mig. Alla mina jämförelser bidrog till att jag i perioder inte kände mig nöjd. Många gånger när jag skulle påbörja något nytt så hade jag bestämt mig redan innan. Inte direkt medvetet men jag gav inte förändringen en chans, jag var skräckslagen. Livrädd att det nya skulle bli dåligt. Jag visste ju vad jag hade och var inte så öppen för att byta ner mig. Istället för att se möjligheterna i en ny klass, skola eller vad det än var så såg jag det bara som något jag var tvungen att göra. Inte som någonting jag själv hade valt. Det ledde till att jag ofta gick och längtade tillbaka till det jag hade innan och därför inte kunde njuta av det jag hade för stunden. Jag hade svårt att leva i nuet och svårt att ta in allt det nya. Ofta krävdes det mycket tid och många tårar innan jag kunde hitta min plats i en ny vardag. Men när jag sen väl hittade den så hittade jag den fullt ut. Då var jag den som inte ville sluta, lämna klassen och som grät mest på skolavslutningen. Och så fortsatte det. Högstadiet, gymnasiet, folkhögskolan. Det blev som en cirkel som jag hade svårt att bryta. När jag väl fann lugnet, trivdes och enligt mig själv mådde som bäst skulle klassen splittras. Och jag skulle börja om på nytt. Plötsligt hade jag bara goda minnen kvar ifrån den gamla klassen som jag jämförde den nya med. Och så var jag där igen. Romantiserandes och i vissa perioder väldigt missnöjd. Just för att jag inte ville, jag var stängd. Jag ville inte ha den nya klassen eller skolan, jag ville ha den gamla. Min gamla klass blev en alltför stadig mall där ingen ny klass i världen passade in. Många och långa perioder mådde jag härligt bra och trivdes med min tillvaro under skoltiden. Det var som sagt när min trygga vardag sattes på spel och jag skulle utsättas för något nytt och farligt som det blev tufft. När jag älskade min vardag så älskade jag den verkligen. När jag inte inte gjorde det så ville jag inget hellre än att göra det igen. Problemet var att det jag ville gripa tag i och hålla fast inte längre fanns kvar, och det hade jag ingen aning om hur jag skulle hantera.

Idag tänker jag nästan enbart positivt kring förändring. Att med fina minnen i bagaget lämna något bakom sig för att ge sig in i något nytt. Idag klingar det fantastiskt hos mig. Visst kan det vara sorgset som fasen att lämna något. Att skiljas ifrån det man byggt upp under en tid. Men numera blir jag inte panikslagen som förr. Skillnaden nu är att jag vill. Att jag vet att det finns så mycket där ute som är så bra och som jag kan få ta del av. Jag känner inte längre någon rädsla inför att byta vardag, snarare enbart en stor förväntan och spänning. Att ha varit med om förändringar och med tiden märkt att det är livet har hjälpt mig. Att det ingår och att förändring öppnar så många nya vägar att gå har fått mig att inse. Att sluta vara rädd. Även om jag har det tokbra i Oslo så längtar jag till nästa helg, då en förändring ska ske. Då vi ska ta nästa steg. Vi ska lämna vår vardag här för att kasta oss rätt in i en ny. Man kan ju aldrig veta om det blir bra eller dåligt och det är kanske just det som är tjusningen. Nu för tiden bestämmer jag ju givetvis mina förändringar själv på ett annat sätt än när jag var yngre. Det ser jag som ett stort privilegium. För tänk åt så många olika håll man faktiskt har möjlighet att gå. Vägarna är oändliga. Förr var jag så kär i den trygghet jag hade skapat och så livrädd för att förlora den. Numera är jag fortfarande kär i tryggheten. Men den trygghet jag har hittat i mig själv tar jag med mig in i de förändringar jag gör. Visst kan det vara jobbigt och bli fel, men jag brukar inte ångra mina val. Nu för tiden är jag nämligen inte rädd för fel. Jag har lättare att anpassa mig och ser det inte som en stor grej om något inte känns hundra procent rätt. Jag vet att vad jag än gör så får jag ut något av det. Istället för att se förändringen som en motståndare så ser jag den nu som en kär vän. En vän som hjälper mig att få ut så mycket som möjligt av allt och att kunna uppskatta det fullt ut. När jag lärde mig hantera min rädsla för förändring så gav det mitt liv en till dimension. Ett djup i vardagen där jag mår jäkligt bra och njuter även i nya sammanhang. En värld av tusentals stigar och spår. En värld jag är fantastiskt tacksam över att jag fick kliva in i. 

Lite yngre, lite mer bunden till det jag kände till och lite mer vilsen i hur jag skulle hantera livets gång.
På den här tiden hade jag ännu inte lärt mig att uppskatta sånt som jag uppskattar idag - såsom förändringar och att påbörja nya spännande kapitel av sitt liv. 

LÖRDAG

Igår fick jag ett tokglädjande besked. Min underbara Isa har fixat sitt drömjobb. Jag imponeras och inspireras av Isa och hennes mod. Flytta till Stockholm för att lyckas. Lyckas inom en tuff och konkurrensfylld bransch. En dröm för många. En lång väg att gå. Isa har gått och gått men inte gett upp för det. Nej då, hon har fortsatt trots hinder på vägen och nu är hon där. Hon kom fram. Hon har nått sitt första mål. Isa såg till att det blev verklighet, genom sin glöd och målmedvetenhet. Hon lade ner sin själ och som belöning fick hon något stort tillbaka. Något gnistrande. Jag är så tokigt stolt.

Allt går bara man vill. Jag tror på vilja. På ambition. På passion. Är man passionerad och brinner för något så kommer man lyckas förr eller senare. Det kan ta långt tid och vara en jäkla hinderbana, men tror man tillräckligt mycket på sin sak och på sig själv så kommer det att ge resultat. På ett eller annat sätt. Och tänk så mycket erfarenhet och utveckling man får med sig på vägen genom att behöva kämpa. När man väl når sitt mål så känner man sig starkare än någonsin. Tänk vilken kick. Den kicken ger energi och självförtroende och förbereder inför nästa steg. Gör en redo att prestera och utvecklas vidare. De där kickarna pushar framåt och vidare. Med en dos extra självförtroende på köpet. De glimmande stunderna boostar dig och gnistan som håller motivationen vid liv. Motivationen som tar dig och ditt liv precis vart du vill. Den enda som begränsar och bestämmer är du själv.

Jag vill slå ett slag för att köra sitt eget race. Snöa in på det spåret man själv vill. Isa snöade in sig och körde på. Hon kunde valt något lättare, men hon valde det som hon alltid drömt om. Fast besluten om att lyckas oavsett vad som krävdes. Isa har bevisat att man är sin egen lyckas smed och att man skapar sina egna förutsättningar. Sina egna förutsättningar inför framtiden och att man med rätt inställning och glöd kan göra sig själv till en vinnare. Nå oanade höjder. Det gör mig så taggad på livet. 

ONSDAG

Efter att ha flytt Norrköping så kunde jag inte lita på mig själv. Jag hade tappat bort Frida och hade ingen aning om vad hon klarade, ville eller skulle göra. Hade länge tänkt på att gå en turismutbildning så att göra det kändes fortfarande rätt. Men på hemmaplan då, så jag fick vara kvar i tryggheten en stund till. Högalids Folkhögskola (i Smedby) låg nära. Men terminen hade redan börjat. Att halka in efter en vecka kändes jobbigt. Där och då kände jag mig så liten, så maktlös. Allt jag ville var att komma på fötter igen och visa att jag också kunde. Nu skulle jag bara lyckas, gå all in. Jag tog sats och kastade mig ut på något som skulle visa sig bli en lång och inte alls helt okomplicerad resa. En resa jag aldrig hade kunnat föreställa mig. En galen berg- och dalbana av mot- och medgångar. Plötsligt var jag mitt i ett äventyr. Mitt i ett år fyllt av utveckling. Mitt livs år.

Turism- och serviceutbildningen på Högalid var väldigt intensiv och fylld av lärorika studiebesök, resor, föreläsningar och projekt av olika slag. Vid sidan av skolarbetet så drev vi klassen ett café på Kalmar Teater. Allt gick i ett rasande tempo och vi praktiskt taget levde i vår turismsal och på vårt café. Egentligen så passade utbildningen mig underbart bra, problemet var bara att jag var så vilsen efter allt som hade hänt så att jag fortfarande inte kunde hitta någon trygghet i mig själv. Därför fick jag ett väldigt behov av att finna trygghet i andra och när jag inte direkt blev bästa vän med någon så rasade istället min tillvaro igen. Jag hade alltid tidigare haft mina närmsta vänner väldigt nära i vardagen, men efter att de båda flyttat så kände jag mig plötsligt väldigt otrygg och utsatt. Jag hittade inte riktigt min plats och kände mig inte hemma i den jag plötsligt hade blivit. Jag visste inte hur jag skulle bota mig själv och få bort den förtvivlan och frustration jag kände. Hur jag skulle göra för att ta makten över mitt eget välmående. Jag ville kunna glädjas åt allt spännande vi ägnade oss åt och skratta med de andra i klassen, men just då gick det inte. Jag visste inte hur man gjorde.

Då var jag svag och beroende av andra för att känna mig trygg. Jag lät mig påverkas av allt och alla istället för att göra mig själv nöjd. Det var under första terminen på Högalid som jag påbörjade min kamp för att bli självständig. Jag ville inte vara beroende. Jag ville klara mig själv, vilket jag faktiskt inte alls gjorde bra då. Att ta reda på vad just jag mår bra utav och att bygga upp mig själv är något jag har jobbat mycket på och gör fortfarande. Har man hittat sin egen grund att stå på så låter man inte andra bestämma och påverka hur man mår. Då vet man själv vad man mår bra av och står därför mycket stadigare i livet.

På Högalid så träffade jag underbara Mary. Mary som var lugn, trygg och självständig. Allt jag inte var. Mary visade mig vägen. Den var lång och är fortfarande inte slut. Men hon hjälpte mig att påbörja min vandring. Vandringen mot min självständighet. Så nu sitter jag här. 3, 5 år senare. Ensam på ett café med en bok i handen och bara njuter. En bra bit på vägen. Precis som Mary sa. 

Mary - min stöttepelare och inspiratör. Här är vi (på TUR-mässan) i Göteborg 09.

MÅNDAG

Redan från start så pratade A och jag om de gyllene reglerna i ett förhållande. Hur viktigt det är att ha sina egna intressen kvar och att bevara sådant man själv sätter stort pris och värde på. Att man inte ska ändra sig eller ge upp saker man älskar och brinner för bara för att man går in i ett förhållande. Hur farligt det kan vara och hur det kan sluta med att man tappar bort sig själv och till slut kanske även gnistan i förhållandet. Att ha gnistan kvar tillsammans om man inte glöder själv tror jag kan vara svårt. Just därför är jag mån om att ta vara på mig själv och den jag vill vara. Just för att kunna ha det härliga förhållandet jag har.

A har ända sedan dag 1 varit en musiknörd. Det visste jag redan när jag hoppade på tåget. Musiken tar tid, mycket tid, och är en väldigt stor del av hans person. Egentligen en del av hans liv som jag inte är så vidare involverad i. Att jag dagligen hör honom spela och sjunga är inte samma sak som att jag är insatt i det han gör. Ibland lyssnar jag gärna. Ibland lyssnar jag mindre gärna. Vi diskuterar låttexter och melodier och jag kommer med min åsikt. Jag stöttar och peppar. Jag brukar säga att jag är hans största fan. För det är precis vad jag är. Den som vet mer än A själv vilken enorm talang han besitter. Den som är galet stolt och som tror på honom. Men jag är inte den som han kan snöa in sig på musikdetaljer med. Det jobbet finns det många andra för.

Jag har i flera år nu varit ett träningsfreak. Utan min träning känner jag inte att vardagen är fulländad. Den tiden jag lägger på träning är min egna tid som jag behöver för att tänka och samla kraft inför allt vardagen kräver. Visst har A och jag varit ute på joggingturer ihop ibland men förutom det så är träningen min grej. Ett intresse jag inte vill dela utan ha för mig själv. När jag tränar så ägnar jag mig bara åt mig själv och det behöver jag. I min träningsbubbla finns bara jag och ingen annan. Den stärker mig och får mig glad, min passion för motion. Desamma gäller min reseledarkarriär. Den har jag gjort helt på egen hand och för min egen skull. Med en fantastiskt stöttande men inte speciellt inblandad A vid sidan.

Jag älskar min musiknörd och min musiknörd älskar mig. Våra egna intressen gör så att vi har hittat en bra balans i vår relation. Vi är självständiga på ett sådant sätt att vi båda intresserar oss och ägnar oss åt passioner på olika håll. Det ger oss energi och glädje som vi för vidare in i vårt förhållande. Som vi sedan kan ägna oss helhjärtat åt. Utan de passionerna och drivkrafterna hade det varit lätt att tappa bort sig själv mitt i alltihop. Nu stärks vi båda utav vår egna tid och kan på det sättet även bli starkare ihop. Att A gör mig glad och trygg ger mig en bra grund att stå på. Han hjälper mig alltid med tankar och frågor kring precis allting, vilket givetvis gör det lättare för mig att bli stark och välmående. Att må bra i sig själv och att må bra i förhållandet går givetvis hand i hand. Det är en god cirkel där det ena hjälper det andra. A och jag tror på varandra och är stolta över varandra. Vi respekterar och uppskattar. Det hjälper oss att stråla och att må bra, både i det vi gör var för sig och det vi gör ihop.

Under de åren som vi har varit tillsammans så har vi utvecklats ihop. Vi har hittat varandra. Men vi har också under de här åren utvecklats på varsitt håll, just för att vi båda är drivna och vill. Jag är otroligt lycklig för att jag hittat A, men även otroligt lycklig för att jag har hittat mig själv. Jag vet vad jag vill och vad jag mår bra av. Att både kunna vara ett strålande jag och ett strålande vi är helt enkelt ett strålande koncept.

Ett strålande jag och ett strålande vi