Det sa klick!

Här finns ett hav av människor. Ett gigantiskt hav av nya människor, alla med olika kvalitéer, personligheter och livshistorier. Jag har funderat en hel del kring kemi mellan olika personer och ägnat tanketid åt att jag trivs så oförskämt bra med att jobba ihop med Toni (68 år) och lite mindre bra med Li Li (i min ålder). Som jag skrivit om innan så fascineras jag av människor med berättelser som delar med sig och bjuder in. Toni är en av dem och hennes personlighet fångar mig. Hon vill att jag ska veta vem hon är samtidigt som hon vill veta vem jag är. Hon berättar om livsöden, sin familj, tragedier, julmat, sitt hus, sina rutiner, sina promenader vid stranden. Toni berättar om allt och inget, om viktigheter och oväsentliga ting. Under två månaders tid så har jag fått inblick i Tonis vardag, i hennes liv och hon har lärt känna en del av vem jag är. Vi ger varandra något fint, vi ger varandra av oss själva.

Jag ser fram emot mina öppningspass tillsammans med Toni. De passen där jag vet exakt vilka uppgifter som är mina (Toni gör det hon gjort de senaste tio åren), där oklarheterna därför är få och där jag känner en sådan där bekant ”hemma hos mormor och morfar-känsla” i bröstet. Jag älskar ju den känslan. När klockan slår nio så äter Toni sin scone med sylt och dricker sin kaffe. Då tycker hon att jag också ska ta en morgonfika. Jag säger till Toni att jag alltid äter en rejäl frukost och att jag inte dricker kaffe så tidigt på dagen, därför tar jag en te. Det där upprepar vi komiskt nog nästan alltid. När klockan slår elva tar Toni sin lunchrast. Nästan alltid har hon en banan med sig. Hon tar The Age, tidningen hon alltid läser, och slår sig ner. Efter Tonis är det dags för min rast. När vi jobbar ihop så säger Toni gång på gång att vi är ett bra team och så ler hon så där som hon alltid gör. Innerligt och fylld av energi. Vid ett är Tonis pass slut och då har jag ännu en timme kvar. En ganska tråkig timme, utan gamla Toni vid min sida.

Jag känner en sådan behaglig mysig trygghet med Toni. Det är helt enkelt genuint mysigt att vara runt henne och hon påminner mig så mycket både om A:s mamma Birgitta och om min älskade mormor. Jag hittar så mycket i henne som jag ser upp till och känner mig hemma i. Toni har blivit som en mormorsgestalt för mig här och när vi jobbar ihop så tycker jag att det riktigt känns att vi tycker om varandra. (Att jobba på) Browns i Brighton med Toni är min australiensiska motsvarighet till att vara på mysestund hemma i mormors kök i Smedby.

Om Toni är den som utvecklar och berättar vidare så är Li Li (trevlig asiatisk tjej) en sådan person som inte gärna samtalar kring ämnen eller diskuterar speciellt ingående. De gångerna jag har frågat henne saker om Kina, kultur eller liknande så har jag lyssnat med stort intresse. Andra gånger så har vi inget att dela varandra, mer än lite prat om jobb och kollegor. Jag trivs med Li Li också, hon är en glad och härlig person men det är på ett helt annat plan jämfört med Toni. Efter två månader så har Li Li och jag egentligen inte delat med oss speciellt mycket av varandra, till varandra. Våra samtal är mycket mera basic. På småprata-nivå. Sen kommer vi liksom inte längre. Det tar helt enkelt stopp.

Vissa människor klickar. Vissa människor kan samtala i oändlighet. Vissa stannar vid småprata-stadiet. Vissa har inget gemensamt. Vissa bjuder in. Människor fascinerar mig och att få jobba med olika typer av personer, personligheter och egenskaper är bara ett plus och något att bära med sig. Även om jag får ett större utbyte av att jobba med Toni så är det lärorikt på ett annat vis att jobba med Li Li. Är det däremot någons kök jag kommer sitta i inom de närmsta månaderna och mumsa på något gott så är det ju ingen tvekan om vems. Mormor Toni och jag har helt enkelt någonstans mitt i åldersskillnad, språkbarriär och på-andra-sidan-jorden-grejen funnit varann. 

Toni och jag in action!

Sliten och smygfotad efter ett tufft fredagspass i Brighton.

'

    

         Dejtade ett par timmar med dessa godingar, Jossan (som jag jobbade ihop med ett par gånger på Kaffebrenneriet och som för övrigt kommer ifrån Växjö) och hennes Ollie (London-guy). För några veckor sedan så sprang vi nästan in i varandra på en tram mitt i Melbourne (!) och med tanke på hur liten 
den chansen är så måste det ha varit menat. Ödet förde oss helt enkelt samman och vi klickar tusen gånger om.

Jossan och Ollie är definitivt människor som bjuder in och som bjuder på sig själva. 
Som delar med sig. Allt det där. Vi känner oss lyckliga och nästan lite religiösa både A och jag när vi tänker på att vi träffade dessa härliga två här, bara sådär. Vi delar med oss av ditt och datt, trivs, diskuterar, analyserar och skrattar i varandras sällskap. Det känns naturligt, behagligt, bekvämt och som om vi har hittat någonting som vi kommer att bygga vidare på framöver. 
Nu lämnar de strax Melbourne men jag vet att detta var bara början. Sådant känns och att en
 fortsättning följer tvekar varken A eller jag en sekund på.

Egendesignad vardag

Här i Melbourne finns inte familjen, de nära vännerna eller några gamla bekanta. Här finns det man själv skapar, det man med egen kraft och vilja bygger upp. När vi den sista augusti tog våra första Melbournesteg så var alltsammans, tillvaron, som ett blankt, tomt A4-ark redo att fyllas. Undan för undan har vi kämpat för att fylla detta ark, vår vardag, precis på det viset som vi vill. När man är ny i en stad så får man inget serverat, nej här gäller det minsann att ligga i för att få sina dagar på det viset man strävar efter. Jag har designat, knepat, knåpat och kämpat för att bygga upp någonting här. Visat vem jag är för så många människor, provat mig fram i olika situationer (jobbmässigt/språkmässigt), svettats och gråtit över ditt och datt och prestationsångesttänkt över minsta lilla. Att visa sin nya stad vem man är och att göra sig ett namn är krävande och i vissa svaga, små stunder hade jag gärna telepaterat mig till mamma och pappas trygga soffa, där jag inte behöver visa någon vem jag är. Den känslan försvinner dock alltid snabbt och när jag sätter saker och ting i perspektiv blir jag återigen slagen av att vi lever precis det liv vi vill, just nu. Vägen här är givetvis krokig ibland men när det varit sicksackigt en stund så kommer jag alltid till en raksträcka. Som en belöning för all energi jag gett. Då klättrar jag ett snäpp eller två på min självförtroendestege och känner mig sådär lite extra stolt och modig för att vi faktiskt lever livet här.

Med tiden så utvecklas alltsammans, hela kittet, till något mer omfattande och snart kommer inte ett ynka A4-ark att räcka till längre. Plötsligt så är jag någon i Melbourne. Från att ha varit en osynlig fläck på ett vitt ark så är jag istället Frida, levande och personlig. Jag finns. Är en del av olika sammanhang och kretsar. Jag har jobbarkompisar, vänner utanför jobbet, lägenhetsvänner, en invand löprunda, ”min egna” tram och en speciell middagsrutin. Det går inte över en natt och det går inte av sig själv, men med målmedvetenhet och kämparglöd så står man snart där. Ens nya stad har liksom blivit ens nya hem. Både på pappret och i hjärtat.

I trappuppgången till vår lägenhet.

En av våra fikastunder. På helgerna åker vi runt i Melbourne och provar olika kaffe och cafeer.
Vi hittade ett ställe specialiserat på (främst mörk) choklad! A beställde en varm choklad med 72 %
choklad och en intensiv apelsinkaka. Dubbel njutning.

Middagsrutin. I vårt vardagsrum brukar A och jag äta mysig middag runt sjutiden. En del av vår
vardag på Malvern Road.

En söndagsfika hos Svenska Kyrkan. Gemytligt!

Det här trädet springer jag alltid förbi på min löprunda! Det ser inte alls somrigt ut, snarare höstigt. 
När jag flåsar förbi så känner jag mig lite novemberhemma.

Likasinnade!

Dagstripp med våra nyfunna vänner Yuko och Lucas. Vi åkte bil, blev guidade, underhållna, mätta och kände oss bara jäkligt bortskämda. Att lära känna nya människor är så fantastiskt. Vissa kommer man inte närmre efter ett par träffar, medan andra fortsätter att släppa in. Låter en komma närmre inpå livet. Sådana människor fascinerar mig. Sådana som delar med sig, som öppnar upp och bjuder in. Mer och mer. Som helt enkelt låter en bli en liten del av sitt liv. Sådana är Yuko och Lucas. Varje gång vi träffar dem så lär jag mig nya saker; om dem, om Melbourne, om Japan och om livet. De är  sådär genuina, innerliga och härliga och så är de faktiskt väldigt intresserade av att lära känna oss. Frågorna är många och så också svaren när vi umgås med Yuko och Lucas och efter varje möte känner jag mig liksom belåten.   



Vi började vår tur med att göra ett stopp i Mornington för att insupa miljön och spana in de små traditionella strandhusen där.

Vi lunchade på en vingård, Cellar Door Piazza, vars odlingar sträckte sig så långt vi kunde se. Äta den stenugnsbakade pizzan och dricka det egenproducerade vinet där gör jag gärna igen. Med andra ord, det var pretty cool.

Vi tog oss tid till att bara vara vid Cape Schanck, en udde som liksom är till för att komma i ro vid.

Tackar två intressanta och öppna själar för denna minnesvärda dag!
Tack Yuko och Lucas!

Sommarvibbar!

Transit Bar, Federation Square, Melbourne city (CBD)
En gyllene fredagskväll ägnade jag, A och Yuko åt att vara nära skyskraporna och lyssna på Lucas exellenta DJ:ande. Tjejen sjöng ljuvligt. Lucas DJ:ade ljuvligt. Det var liksom inte alls störigt högt eller i vägen för samtalande som det annars lätt är på klubbar. Här var alltsammans chill och soft. Jag diggade starkt.

Längst ut på piren, St Kilda Beach
En annan kväll tittade vi på pingvinerna som varje solnedgång kommer upp ur vattnet vid ett strandområde i Melbourne som heter St Kilda Beach. Precis som vilket annat vanligt nöje som helst. Skillnaden här var att kvällen var ljummen som en riktigt bra svensk sommarkväll, månen full och pingvinerna ursöta. Folk kändes somriga, liksom semesteraktiga och stämningen i luften gick nästan att ta på. Love was definitly in the air.