Resan 2.

Jag måste nöja mig. Måste inse att jag omöjligt kan berätta allt även om jag vill. Fast vi bara varit iväg i knappt två veckor så känns det redan som mycket längre. Alla intryck som omgivningen konstant ger gör att varje dag känns så mycket. Att varje dag ta in alla nya upplevelser kräver mycket energi och är något helt annat än det jag har hemma i min strukturerade vardag. Istället för att bli matt av att stå vid kaffemaskinen så blir jag här alldeles mör i kroppen av alla intryck. De fyller mig fullständigt och ibland är jag så full så att jag inte orkar ta in fler. Som när vi sista dagen i Hong Kong redan sett så många skyskrapor så att jag inte längre hajar till eller när vi i 35 graders hetta, i timtal, snirklat och sicksackat oss fram mellan galna mopeder i tokigt röriga Hanoi. I sådana lägen kan jag känna att det är intrycksstopp, att jag helt enkelt inte har möjlighet att motta fler. Det är liksom ingen idé just då eftersom jag ändå inte kan ta till vara på dem. Att hitta balans mellan aktivitet, utflykt och att bara vara på resan är något vi pratar mycket om. I skrivande stund sitter jag och A på en strand i Vietnam (i Halong Bay) som jag liknar vid en lyxig variant av en Robinsonstrand. Här njuter vi av miljön och vilar upp oss inför kommande upplevelser. Även om vi är sådana som vill se så mycket som möjligt av allting så behöver vi och vill ha detta typ av lugn också. Utan att kombinera och mixa olika tempo så kommer vi inte att uppskatta våra 2, 5 månader på andra sidan jordklotet. Och det är omänskligt att tro att man ska hinna se allt av allt. Även om man gärna vill tro det. Det är helt enkelt bättre att välja och vraka, mixa och matcha, just för att få sin bästa reseupplevelse.

Fast varje dag praktiskt taget skenar iväg så känns det som om tiden står still. Jag har egentligen inte så stor koll på hur länge vi rest, vilken dag det är eller hur mycket klockan är. Hemma har jag stenkoll just för att där spelar sådana saker roll. Men när vi reser runt och byter stad, hostel och omgivning ofta så blir tid och rum ett enda skönt virrvarr, Just för att det faktiskt inte spelar samma roll här. Här känner jag att hunger och trötthet berättar mer om tid på dygnet än vad klockan gör. Väldigt skönt att kunna släppa lite på den typen av kontrollbehov även om kulturen här ibland gör kontrollmänniskan i mig sjukt frustrerad, Som exempel så landade vi i Vietnam i tisdags kväll och i onsdags gjorde vi Hanoi. Efter ett intensivt Hong Kong och ett väldigt oorganiserat och stressat Hanoi så kände vi att nu var det dags för det där lugnet jag pratade om innan. Komma ifrån storstadshetsen som på olika sätt visade sig i både Hong Kong och Hanoi. Vi bokade en tre dagar/två nätter lång utflykt i Halong Bay, ett speciellt område i Vietnams ”skärgård” som är med på Unescos världsarvslista. Här tänkte vi njuta av en lugn natt på en båt och en lugn natt i en bungalow på en av öarna i Halong Bay. Det var alltså vårt mål och det vi bokade. I verkligheten blev det inte riktigt den varianten.

Alltihop började med att bussen inte alls kom och hämtade oss på vårt hostel, som vi blivit lovade. Istället kom en liten vietnamesisk tjej och hämtade oss till fots. Hon såg ut som femton, pratade tyst som en mus och presenterade sig som vår guide. Jag började med att försöka få fram information om väderförhållandena, då det var tal om att båtturen Isak bokat skulle ställas in på grund av tornadovarning i Halong Bay. Såklart det gäller vår båt också tänkte vi och oron steg. Tornado låter ju inte skitskoj direkt. Den lilla, lilla tjejen förstod inte ett ord av min fråga och svarade följande: ”You can buy it on the way”. Just dǻ var det inte komiskt det minsta utan enbart megafrustrerande. Man vill ju självfallet tro att företaget är seriöst och har koll på väder, vind och annat väsentligt. Ingen idé att stirra upp sig mer i onödan alltså, även om min puls redan stigit en hel del. Så varför Isak kanske skulle stanna på land medan vi skulle åka utan någon som helst information om tornadon förblev en gåta.

Bussen som skulle hämta oss var inte nära alls. Istället för att bli upphämtade vid hostelet så tog guiden oss på en hyfsat lång promenad, med ryggsäckarna och all annan packning på. När bussen väl kom, en timme efter utsatt tid, så var det en minibuss utan utrymme för väskor, ben eller annat väsentligt. Jag satt 3, 5 timmar med benen på en sån där upphöjd sak som däcken rymms i. Under dessa timmar mot Halong City, där bǻten avgick, så blev den lilla guidetjejen utbytt och istället fick vi en ung kille vid namn Leo om guide. Denna Leo blev sedan ett hett samtalsämne under de här tre dagarna. Det fanns nämnligen inte mycket vett i honom. Men vid hamnen i Halong City var vi fortfarande totalt ovetandes om allt som komma skulle. Vi visste ju ändå vad vi hade bokat, tänkte vi.

Vi började ana lite oråd när Leo i kaoset som infann sig vid hamnen i Halong City gång på gång skrek ut ”1 night on boat, 1 night in hotel” och ville att vi skulle samlas vid honom. Men eftersom vi skulle bo en natt i bungalow så väntade vi på nästa utrop, eftersom det första inte gällde oss. Alltihop hände i en rörig miljö full av turister som skulle slussas ombord på olika båtar. Ovissheten och oorganistionen riktigt kändes i luften. Efter en stund gick vi fram till Leo för att få honom att rätta till sitt misstag, han hade ju säkert bara missat oss på listan. Vi möttes då av en oförsstående min. ”No bungalow”, sa han. Vi var oförstående tillbaka. Vi hade ju kvällen innan bokat en bunglow till natt nummer två. Och plötsligt säger guiden att det inte finns någon. Vi började ana hur saker och ting fungerade och att här skulle vi minsann behöva tjata och stå på oss för att faktiskt få det vi bokat och betalt för. Så många och långa mil bort ifrån alla lagar och den ordning och reda vi är vana vid hemma i Skandinavien.

Båten var helt okej, men vi fick inte checka in i våra rum förrän långt efter det att vi kommit ombord. Detta tyckte vi med många andra var mycket märkligt eftersom vi flera gånger skulle gå av båten för olika typer av sevärdheter och aktiviteter och då behöva lämna våra stora backpackersäckar helt obevakade. Leo lovade givetvis att de var trygga på båten, men vad visste han. Själv var han ju inte kvar. Det var heller varken tajming och struktur när det gällde de olika stoppen. En halvtimme där och en halvtimme där, vilket enbart kändes som press och stress. Leo pratade heller aldrig till hela gruppen (vi var runt 15 pers), utan det var lite som ett lotteri vilka som råkade vara där han var just när han hade någon infomation att dela. När vi väl fick rummen på båten så var de över förväntan. De var till och med nästan som på bilderna vi sett när vi bokade. Enda problemet var att vi betalat extra för att få aircondition och i vårt rum fanns en som inte var inkopplad. Men efter att ha undersökt de andras rum upptäckte vi att alla rum var identiska. Då menar jag att alla rum hade ac utan sladd, vilket alltså betydde att de inte var fungerande. Leo lovade givetvis att lösa problemet, men senare. När A för sista gången sa till vid åttatiden på kvällen så svarade han att vi skulle gå upp och festa lite på båttaket, så skulle problemet ordna sig. Vad han egentligen menade var att om vi drack oss fulla så skulle vi helt enkelt glömma bort den ofungerande ac:n. Att sälja rum med ac för lite extra pengar när alla rum är identiska (utan ac) är ju lite komiskt, om man nu ser det så.

A och jag betalade inte mycket pengar för utflykten och med det i bakhuvudet så tog vi allt som hände med en nypa salt. Vi blev inte irriterade utan såg det hela som en intressant inblick i kulturen här i Vietnam. Att se skillnader och inse hur väl fungerade system vi har hemma är en stor lärdom i sig. Jag drar genast paralleller till mitt jobb som reseledare på Ölvemarks Holiday och förstår mer än någonsin tidigare hur organiserade och bra de resorna faktiskt är. Tider som stämmer, klara besked, en guide som tar hand om resenärerna. Allt som vi svenskar ser som självklarheter är mer som bonusar här. Här kan man inte ta någonting för givet och även om man frågar tio gånger så kan man inte riktigt lita på svaren. Det är helt enkelt en annan sorts struktur och uppbyggnad. Kulturen här tar allting lite mera som det kommer och tycker förmodligen att det är vi som är överkontrollerande och nitiska, medan vi mest ser landet (hittills) som rörigheten själv.

Fortsättning på Halong Bay-utflykten följer – kommer vi att få vår efterlängtade bungalow?

En liten sammanfattning efter de första två veckorna är att Hong Kong borde alla få chansen att åka till. Den staden grep verkligheten tag i mig. Hanoi kännetecknas av tjutande mopeder och nattbuss 18 timmar från Hanoi söderut i Vietnam (till Hoi An) fungerade bättre än väntat. Där vi befinner oss nu, i Hoi An, är lugnet funnet. Här mår vi efter att ha ätit en speciell rätt för just Hoi An i en lugn och nästan lite magisk stämning alldeles vid sidan av floden alldeles perfekt. Det var ungefär det lilla knyta ihop säcken som jag fick till just nu.

Till slut så hittade vi en stor matbutik i Hong Kong och lyckan var därmed gjord.

Vi besökte casino-ön Macao 1, 5 timmars båtfärd från Hong Kong. Inne på ett av de största casinona spelade vi på enarmade banditer. Det var en mäktig känsla att ens en gång få vara där inne.

Här står vi inomhus i ett hotell på Macao som är helt uppbyggt som Venedig.
Vi riktigt andades Italienluft där inne.

Uppe vid Victoria Peak var utsikten oslagbar.

Vi cyklade den vackra ön Cheung Chau runt

 

Efter ett svettigt träningspass i en park på Hong Kong Island så åt vi köttbullar med lingon på IKEA till middag. Skillnaden mot hemma var att här serverades det helt utan potatis. Konstigt tyckte vi först, men efter att ha ätit upp så var vi väldigt nöjda i alla fall.

Louise och jag njuter av färskpressad juice

Hejdå Hong Kong!

Fler bilder kommer snart

1. Resan

Där stod de, Louise och Isak. De, som redan varit ute på resande fot i flera månader och vi, som planerat och längtat så länge och som precis ska påbörja vårt backpackerliv. Vår vardag på sistone har fortfarande varit att jobba i Oslo medan Louise och Isak har gjort Asien. Känslan av att mötas på en flygplats på andra sidan jordklotet under de premisserna var maffig. För att inte säga väldigt efterlängtad och en smula overklig.
Trots att ingenting här är som någonting vi är vana vid så har vi har funnit oss väl tillrätta i Hong Kongs alla galenheter. Från att i Norge/Sverige vara vana vid regler och en viss typ av struktur så är det här en galen och upp- och nervänd tillvaro. En sen kväll på stadens gator är som mitt på dagen. Lika mycket folk, lika trångt och lika ljust. Alla tusentals reklamskyltar gör natt till dag och alla butiker har öppet. Igår kväll tog Louise en shoppingrunda vid lite innan midnatt men tröttnade ganska fort då köerna till provrummen var för långa. Utomhus är det varmt men i butiker och på matställen kyligt som utomhus. När vi hemma i Skandinavien går in på caféer för en mysig och varm kaffestund, sa går folk här in for att svalka sig. Istället for att huttrandes komma in i värmen så går man huttrandes ut i värmen, vilket gör att själva fikaupplevelsen lite grann tappar sin tjusning. Infor Starbucks idag hade jag förberett mig väl, två linnen och två tjocktröjor. FikaFridan tänker minsann inte ge upp for lite konstigt placerad kyla. Trots att vi bor mitt i allt virrvarr så har vi haft stora problem med att hitta en vanlig matbutik. Det finns mängder av precis allt precis överallt, men vanliga mataffärer har man då inte placerat ut onödigt många av. När vi frågat efter en Supermarket så har folk ganska oförstående mest skakat pa huvudet. Att få tag på lite bröd och lite enkelt palägg till frukosten eller kvällsmaten mitt i Hong Kongs innerstad kan med andra ord ta tid. Vill man däremot ha kinesisk mat, Mc Donalds eller ta en runda på 7eleven så behöver man inte traska många steg. Men att ta för givet att folk här inne i stan handlar sin mat i matbutiker är visst att ta helt fel. För oss européer blir allt detta en ganska komisk kontrast till den vardagsstruktur vi är vana och uppvuxna med. Rutiner och uppbyggnad skiljer sig och går isär på alla håll och kanter. Ingen nyhet, men när jag nu är mitt i så blir det som jag nämnde innan så tydligt att knappt ingenting här är som någonting hemma. Vi bor just nu på ett Hostel i stadsdelen Kowloon. Här tävlar neonskyltarna verkligen ikapp i både storlek och ljusstyrka för att fånga vårt intresse. Hela stadsdelen tävlar om ens uppmärksamhet och vart man än går så skriker allting köp mig rakt i ansiktet på den som går förbi.

Idag har vi upplevt den totala motsatsen till köpmigkulturen och hetsen kring att synas mest. Vi hamnade spontant på en lokalbuss på ön Lantau, lite utanför HK city. Bussen tog oss till den lilla byn Tai O, där invånarna lever gammaldags och traditionellt och har precis det som behövs men inget därtill. Så långt ifrån alla begär och frestelser. Så långt ifrån vad jag tänker mig ett vanligt liv. Men ändå så i stunden, så på riktigt, så äkta. Där fokuserar de på vad som verkligen betyder något för att de måste. De har kanske inte alls valt att leva så eller också så älskar de sina liv. Hur det än ligger till så tror jag att dessa människor är tacksamma och tar till vara på saker på ett annat vis än många som handlar på Kowloons lockande köpgator. De har helt enkelt inte möjligheten till att ha samma begär. 

Jag fångas och fascineras. Överallt blir jag stående och mest glor. Kontraster. Färger. Nyanser. Mitt hjärta bankar och slår for saker jag ser. Det bankar mer eller mindre intensivt men det bankar som om varje detalj är något värd. Jag vågar överlämna varenda känsla i Hong Kongs famn då jag känner att vartenda steg här ger någonting tillbaka. Och det ska jag fortsätta med tills på tisdag, då vi packar ryggsäckarna och beger oss mot Hanoi och två veckors resande i Vietnam. Att få vara ute på vift känns redan så privligerat och jag ser fram emot allt som jag, fantastiska A, fantastiska Louise och fantastiska Isak ska få uppleva tillsammans. Jag känner mig fantastiskt lyckligt lottad.

 Här har vi precis mött våra underbaringar på flygplatsen i Hong Kong

Vi vandrade högt upp i bergen runt den lilla byn Tai-O

Vi besökte den 34 meter höga Buddhastatyn på ön Lantau

Louise och jag framför det ökända och mycket omtalade chunking Mansion,
en galet hög byggnad med tokigt många hostel inhysta. En del säger att när
man är backpacker i HK så måste man prova på att bo där. Att det är en
upplevelse i sig, på gott och på ont. 
Vi ska bo i komplexet bredvid de fyra nätterna vi har kvar här. 

Bredvid Buddha-statyn fanns även ett tempel

Big buddha-statyn

Vi åkte en båttur för att titta efter de rosa delfinerna som simmar i vattnen utanför byn Tai-O

Vandring i Tai-O. Här ska vi strax bege oss upp mot utsikten som var väl värd promenaden.

Mitt i HK-city

Kowloon kvällstid. Här blinkar skyltarna ikapp oavsett tid på dygnet. 

LÖRDAG

Vi bokade resan för många månader sedan och mycket har hänt efter det. Men imorgon ska vi påbörja vår stora resa. Inför mina Kroatien(reseledar)resor visste jag alltid på ett ungefär hur veckorna skulle bli. Om allt gick som det skulle visste jag ganska exakt faktiskt. Och under många egna resor har schemat ofta varit fastställt redan före avfärd. Men nu ställs jag inför något främmande. Inför Asien vet jag inte. Jag har inte den blekaste om hur allt kommer att bli. Vilka länder vi ska upptäcka är vi nästan helt på det klara med, men hur våra dagar kommer att se ut återstår att se. Allt jag vet är att äventyret strax ska börja. Jag vill hitta tjusningen i att inte veta och i stunden har jag hittat den. Jag kanske panikar och får spelet när vi väl är iväg. Jag kanske inte alls finner mig i att inte ha makt och kontroll över allting i förväg. Eller också gör jag det. Men just nu, på hemmaplan, finner jag mig fullständigt. Nu är jag inställd på att i Asien kommer jag inte veta, där ska jag ta dagen som den kommer. Det tror jag är förutsättningen för att jag ska kunna go with the flow och faktiskt leva i nuet där borta, mer än vad jag gör hemma.

Hong Kong, Vietnam, Kambodja, Thailand, Indonesien och Malaysia. Vår grundplan är att besöka dessa länder men huruvida den planen kommer att hålla i sig eller inte är helt öppet. Allt jag vet nu är att vad som än händer så kommer vi att se saker vi aldrig tidigare sett, känna saker vi aldrig tidigare känt och uppleva saker vi aldrig tidigare upplevt. När, var och hur bestämmer vi längs med vägen. Vi tänker följa våra resehjärtan och se vad de gör med oss.

Här är vi iväg på vår Praghelg. Då var vi fyra dagar på resande fot. Från och med imorgon ska vi leva
77 dagar på vift. Förmodligen kommer vi sista juni tillbaka med mycket personlig utveckling i backpackerbagaget.

ONSDAG

Jag gillar när diskbänken skiner, när mina morgonrutiner är precis som jag vill ha dem, när jag gör strålande intryck på folk eller när jag ger bort en perfekt present. Jag får energi och kickar av att ha saker och ting under kontroll, att prestera och att leva upp till förväntningar jag sätter på mig själv. När jag har kontroll så är jag liksom rustad när något oväntat dyker upp. Om jag däremot inte har ett skimrande kök, lagar en toppenmiddag eller råkar skriva slarvigt i min almenacka så rubbas systemet. Det system jag dagligen bygger upp och som jag skriver reglerna till. Jag snickrar och hamrar och bygger in mig själv i vad jag tror är ett säkert och stabilt hus, men när stormen kommer svajar det rejält. Paniken blir stor när det är ostädat i köket, oorganiserat i resväskan, när papprena inte är ordentligt insatta bakom sina flikar i mappen, när jag ännu inte skrivit min to-do-lista eller om jag av tidsbrist tvingas ställa in en träff med en vän. När någonting bryter min ordning och reda, min struktur, så faller jag pladask. Jag vill ha stenkoll. Totalkontroll över mina saker, min planering, hur jag är och uppfattas och vad jag ska hinna med. Faller någonting så faller jag.

Om 4 dagar ska jag och A ut i världen och inför det krävs det mycket förberedelse. Planering och strukturering är det vi ägnat de sista två veckorna åt, allt för att komma till Asien med så bra förutsättningar som möjligt. Eftersom planering faktiskt är någonting som jag behärskar så skulle detta gå smärtfritt. Den tanken tänkte jag innan jag hamnade i planeringsträsket och insåg att jag helt enkelt kommer att planera ihjäl mig om jag inte taggar ner lite. Innan jag skrivit mina to-do-listor var jag helt urflippad. När jag sen väl skrivit dem klättrade jag på väggarna för att jag inte kunde bocka av alla 50 punkter lite kvickt. Jag ville ha allting inhandlat, alla samtal ringda och alla tusen småärenden fixade bums. När jag insåg att det i praktiken var stört omöjligt så kunde jag fortfarande inte hitta ett lugn i det. När jag var ute och sprang för en vecka sedan så tänkte jag bara packning. Vilka linnen ska jag ha med mig? Vilka färger? Hur många? Ska jag köpa några nya? Men eftersom jag är så stressad kring ämnet så kunde jag enbart fokusera på just frågorna som därför gick runt, runt i huvudet. Några svar fick jag inte fram och efter löprundan var jag ännu mer stressad än innan. Istället för att bli hjälpt av mitt kontrollbehov så har det snarare stjälpt mig. Att inte ha packat klart och vara helt redo inför resan känns ungefär som att ha disk stående eller som när allt ligger huller om buller efter en flytt. Med andra ord jäkligt kaosartat och inte skönt alls. Perfektionisten Frida säger att jag inte får chilla eftersom jag inte har packat klart. Precis som hon alltid säger till mig att jag inte får sätta mig ner och äta innan köket är rent och prydligt. Det hon nu inte verkar ha fattat är att här handlar det om en tvåveckors-packning. Ska jag springa runt som en tokstolle i två veckor då menar hon? Med en krypande oroskänsla och med hjärtat så högt upp i halsgropen det kan komma. Där lägger jag in ett veto.

Jag försöker stoppa hela proceduren. Om jag fortsätter med mitt starka kontrollbehov så kommer jag vara helstingslig hela resan. Och helstingslig är inget jag rekommenderar. Hellre lagom organiserad, ha bra planering men inte låta det gå till överdrift och ta allting lite mera som det kommer. Ta livet med en klackspark kanske är lite att ta i, men jag tänker inte planera och kontrollera mig sönder och samman. Jag letar lite grann och har gjort ett tag efter en mer spontan och avslappnad sida hos mig själv. En som inte blir knäckt när allt inte är tipptopp eller i perfekt prydlig ordning. En som inte blir ett nervvrak när hon inte har exakt kontroll över allting. En som tycker det är härligt och charmigt när det är lite oorganiserat ibland eller när det händer något oväntat. En som faktiskt njuter av livet utan att behöva kontrollera det till punkt och pricka. Jag vet att hon finns därinne och hoppas och tror att 2, 5 månader i Asien kommer att locka fram henne och även många andra nya sidor hos mig. Jag tror att resan är ett ypperligt tillfälle för personlig utveckling. En gyllene chans att lära känna mig själv bättre och faktiskt träna upp de egenskaper jag ser för lite av idag. Jag vill kort och gott sluta vara så rädd för att tappa kontrollen. Jag vill ge mig själv fria tyglar. Jag vill sluta hålla mig inom de ramar jag själv bestämt. Jag vill kliva ur tavlan och måla en större en. En som fortfarande är strukturerad och organiserad, men med större utrymme för spontanitet och lättsamhet. Där jag får leva ut alla mina sidor och inte känna mig begränsad utav kontrollbegär och perfektion. Där jag faktiskt får vara kaos om jag vill.

Vi gjorde en resa till Prag för att få en härligt minne från mammas stora födelsedag. Magiskt blev det.
Under bussresan till och från Prag tänkte jag givetvis mycket Asien. Känslorna blandades av ren lycka och ren struktureringsångest. Var tvungen att skriva en att-göra-lista på baksidan av ett kvitto för att få någorlunda ro i packpaniken. Till saken hör att jag fortfarande hade gott om tid och alltså egentligen hade kunnat sitta på bussen med en rofylld kropp och själ. Tänkt mer Prag och mindre Asien, just då. Jag läste under färden boken Good enough - Bli fri från din perfektionism. Kände igen mig i mycket, träffad helt enkelt, och tänker börja jobba på att släppa mer på kontrollen. Jag ska nämligen också bli good enough.

MÅNDAG

Jag brukar ofta ha svårigheter med att vara ledig. Ledigheten i sig är ju förstås härlig, men att kunna njuta av att bara vara, helt utan krav och måsten, jobbar jag för fullt med. För att kunna koppla av fullt ut krävs det ofta att jag presterar något först. Att helt och hållet unna mig en day off är klurigt och en bit av mitt livspussel som jag behöver tänka extra kring. Jag tror att en bra balans mellan livets alla bitar, såsom sömn, arbete, träning, social tid och återhämtning, är en förutsättning för att få ut så mycket som möjligt av tillvaron. Eftersom jag aktivt tänker i dessa banor så får jag också mer och mer koll på hur jag behöver placera mina pusselbitar, just för att jag ska må som allra bäst.

Efter att under en längre tid nu ha känt mig hängig och krasslig utan att egentligen veta varför så har mitt fokus på vila och återhämtning blivit allt större. Men att vila är uppenbarligen lättare sagt än gjort för mig. Fast min kropp skriker efter vila så kämpar jag emot. Det är något inbyggt. Liksom inpräntat. Att innan jag sprungit en runda eller kanske jobbat ett Kaffebrenneriet-pass så är det något som stoppar mig. Jag kan inte, får inte. Innan jag på något sätt kämpat lite grann, gjort något nyttigt och vettigt, så får jag inte lov till att slappna av. Det är förbjudet. Min inre röst talar om för mig att jag inte är värd att vila upp mig i soffan innan jag faktiskt gjort något som jag själv anser är tillräckligt. Något som ger mig rätten till att efteråt bara vara. Först då kan jag unna mig. Belöna mig. Slappa. Låta kroppen och själen bara vara utan att känna press, stress eller någon slags ångest. Det är absolut inte det beteendet som min kropp behöver för att kunna vara pigg, frisk och kry. Jag vet det. Det är snarare min hjärna som spelar ett spel med mig. Ett dumt spel som inte alls är till min fördel. Mitt mål är att ta kontrollen över detta spel och faktiskt själv få bestämma spelreglerna. Jag vill kunna lyssna på vad min kropp säger. Lära känna mig själv mer för att kunna livspussla bättre helt enkelt.

Har tillbringat de senaste fyra dagarna uppe i Böda på norra Öland hos A:s föräldrar och släkt. Det är härligt här uppe men ofta har jag innan haft en tendens att bli lite rastlös, just för att det är långt ifrån stan och ett stort steg ifrån min vanliga, väldigt aktiva vardag. Men de senaste dagarna här har jag njutit fullt ut av kontrasten, tagit ett steg tillbaka ifrån mina måsten och faktiskt kunnat koppla av på ett befriande sätt. Jag har tillbringat många timmar under en filt i soffan, druckit te, läst och reflekterat kring allt som varit och allt som komma skall. Jag har åtminstone för en stund tillåtit mig själv att lätta på kraven och känt det som lyx att få lov att sitta i soffan utan att känna mig dålig eller skämmas. Jag känner att jag under de här dagarna har livspusslat på rätt sätt och uppkrupen i soffan även känt mig helt i nuet. Just här, just de här dagarna, har jag kunnat känna så. Att livspussla är inte lätt och jag berömmer mig själv varje gång jag når känslan av avkoppling bara sådär. Oberoende av vad jag ägnat dagen åt eller om jag tillåter mig själv att vila. För mig är det inte bara att trycka på en återhämtningsknapp och så får jag ro i kropp och själ. Det är mer komplext än så. Det är många omständigheter som ska klaffa för att jag ska nå känslan jag strävar efter. Jag jobbar hela tiden för att hitta vägen till känslan och det kommer att krävas mycket tid för att ta reda på exakt hur den vägen ser ut. Jag tror inte att det finns en direkt genväg men i framtiden hoppas jag på att ha hittat de vertyg jag behöver för att kunna koppla av och stressa ner när jag känner för det. Nu är det mer en slump när jag lyckas. Men just de här dagarna i Böda stämde det. Här fanns tydligen förutsättningarna. Jag jobbar vidare och är alldeles, alldeles säker på att bitarna kommer att falla mer och mer på plats desto mer tid jag ägnar åt att pussla.

Ibland blir jag lugn av blommor. Ibland av en bra bok. Ofta finner jag ro med hjälp av träning, jobb eller via A. Mitt slutgiltiga mål är att kunna välja när jag vill varva ner och återhämta kroppen. Precis när jag än önskar.