Det snurrar i Melbourne

Känslorna svallar, tiden är knäpp och jag omtumlad. Melbourne har sagt hej till oss. Melbourne har välkomnat oss. Melbourne har till och med hjärtligt omfamnat oss och redan gjort ett intryck. Ett bra sådant. Jag ser det redan. Jag ser att vår nya stad har potential. Vi kommer att tacka, ta emot och ge tillbaka med så mycket av oss själva som vi bara kan. Här är det all in som gäller. 

Det kanske låter lätt men lätt är just vad det inte är. Från att ena sekunden tycka att allt går som en dans på rosor till att nästa undra vad tusan man egentligen gör på andra sidan jordklotet. Men, det är också det som är charmen. För varje steg vi tar, varje minut som går, så lär vi oss mer och mer om varann och om oss själva, blir starkare både individuellt och ihop. Första dagen (jetlaggad och dundersnorig) så kände jag mig minst i världen. Det gör jag nu, tredje dagen också. Däremot så har jag nu också många stunder där jag känner mig stolt. Stolt och galet nöjd. Vi klappar varann på axeln, A och jag, för det vi satsar på möjligheten att starta ett liv och en vardag här. På andra sidan jorden. 8 timmar före Sverige. I en tid där jag säger godnatt till mamma när hon fortfarande är på jobbet. Lätt är det som sagt inte, men det är väl också det som är poängen. Att inte känna någon, inte hitta någonstans, inte ha något boende och inte ha en aning om vad man ska jobba med.  Det är när man väl har byggt upp sin lilla bubbla och börjat leva i den som man inser att det var värt det. För sjutton, vad mycket man får med sig på vägen. Det kräver mod, det här, och just nu känner jag mig modigare än någonsin.

Livet snurrar och har sig och att det gör det i Melbourne känns häftigt. På tre dagar har det hänt mycket och alla intryck jag fått gör att dagarna känns som många fler än de är. Från att ha snorat mig igenom den 30 timmar långa resan bredvid en lika snorig A, legat död på hostelrummet en hel dag och undrat varför vi lämnade Sverige till att ha varit på tre lägenhetsvisningar på en och samma dag, ätit världens godaste thaimat hos en söt asiat (som visade oss en av lägenheterna) i ett område likt Singapore, blivit bjuden på te hos ett gulligt hippipar och slutligen faktiskt ha skaffat ett boende här. Så många möten och så många miljöer på så lite tid. Från att ha känt mig minst så känner jag mig nu lite större. Jag har redan börjat bygga på min bubbla och växer lite hela tiden. Hippisar och söta asiater har fått mig på banan igen. Jag tackar och känner att modet åter igen är funnet. 

På en tram mitt i Melbourne. Lite modigare än igår.