MUMSANSLIFE: 72:an mot Camberwell tar oss hem!

Känslan när vi för snart en månad sedan flög hit till Melbourne var näst intill obeskrivlig. Den var ny, obehaglig och konstig. För varje timme som gick så kändes det bara som om planet tog oss längre och längre bort och ifrån tryggheten, hemmet, vårt Sverige. Det var ju visserligen exakt vad det gjorde också, men att känslan i kroppen skulle vara så krypande påtagligt oangenäm var jag inte riktigt beredd på. Jag försökte stänga av, jag visste ju att omställningar och förändringar inte går smärtfritt och att det mest var en tidsfråga innan den olustiga känslan skulle ge med sig. Nu när jag vissa dagar känner mig vilsen och lite tyngre till mods så tänker jag tillbaka på flygplanskänslan. Då är det läskiga nu ingenting. En månad och vi har kommit lite grann i ordning känslomässigt. Lämnat buren, skaffat jobb och blivit aningens mer självsäkra när vi travar runt i vår nya stad.

Nu faller alltså bitarna på plats, en efter en, och det känns som om pusslet här sakta men säkert börjar få någorlunda struktur. Ifrån noll koll på allt och inget till att nu ha börjat finna sig lite mer tillrätta i tillvaron. Spårvagnsnumrena är inte längre främmande (72:an är pålitlig och kör precis utanför vårt hus), kakorna på jobbet inte längre obekanta (strawberry/rhubarb muffin och de andra) eller gatorna omkring labyrintliknande (Malvern Road, Mauthora Road, Chapel Street. Jag kan dem!). Nej, istället börjar det kännas åtminstone lite hemtamt. Vissa saker här fungerar annorlunda, andra är fruktansvärt lika. Att lära sig alltifrån att man här inte äter en muffin med händerna på café (så har jag serverat muffinsar på KB en miljon gånger!) till att alltid hälsa kunden välkommen med ett glatt ”Hi, how are you?” (om jag gjort det i Oslo skulle folk tyckt att jag vore påflugen, och om inte det åtminstone ovanligt intresserad och klämkäck). Vart man än går så frågar folk hur jag mår. Går jag in i enklaste matbutik så sitter där en undrande kassörska. Det spelar ingen roll vad jag svarar, det ska bara sägas. Det är en gest, en rutin, som vilken annan. Det är bara att hoppa på tåget och förstå att så gör man här. Precis lika självklart som att man i Norge äter brunost på våfflor eller att man i Sverige dansar kring en stor konstig grön stång på Midsommar, lika självklart är det här att fråga varenda själ hur de mår. Vad de sedan svarar spelar mindre roll.

Senaste veckan har jag lärt mig en hel massa nya tårtor, kakor och bröd. Jag har sugit åt mig detaljer om råg, surdeg och flerkorn (på engelska) som om det vore världens mest självklara sak. Jag har ansträngt mig som en tok för att memorera vad folk beställer – “one flat white with skinny milk and one sugar, one weak big cappuccino with extra hot milk, one ham/cheese sandwich toasted and one beef and burgundy pie, please. And can we please have some extra butter and a glas of cold milk on the side?”. Ja, så där håller det på. Som om det fanns en enda liten chans att jag överhuvudtaget skulle ha uppfattat hälften av vad som just sades. Jag försöker verka förstående medan jag sakta men säkert försöker få dem att upprepa sin beställning. Ibland går det bra, ibland känner jag mig mest ny och dum. Vissa avslutar med att fråga vilken accent jag har och när jag svarar svensk så skiner de upp. Det verkar i alla fall som om australiensarna har ett gott öga för Sverige.

Att jag är en perfektionist visste jag sedan innan, men det blir gång på gång så uppenbart för mig hur mycket det påverkar. Jag mår så bra när jag har allt under kontroll och när jag får känna mig duktig och kunnig på det jag gör. På Kaffebrenneriet så älskade jag när någon ny började, och jag fick glänsa både på själva arbetsuppgifterna och på att vara en pedagogisk lärare. Det får jag något slags rus utav. Att känna mig fullständigt säker på vad jag sysslar med ger mig en positiv känsla och en riktigt egoboost-kick. Ger jag mig in i något så ska jag vara bäst på det, även om jag tränar på att duga även när jag inte är på topp. Jag vet att jag är good enough och att jag inte ska bekräfta mig själv och må bra genom vad jag presterar. Trots det så älskar jag att göra saker och ting riktigt bra. Och att behöva vara ny och gå igenom alla ”ny-på-jobbet-känslor” är ingen lätt match alla gånger. Oavsett mina känslor inför det så vet jag att jag växer och lär mig så mycket, varje gång jag utsätter mig. Att vara duktig på Kaffebrenneriet var ingen oövervinnerligt svår match efter att ha jobbat där i 1, 5 år och att vara kunnig på Browns kommer inte heller vara en omöjlig prestation om ett par månader. Det tar tid att lära sig, att anpassa sig och att smälta in i en ny jobbmiljö och det är den tuffa tiden som jag tror utvecklar allra mest. Hur jävlig den än är.

Om kvällarna sitter jag och A och diskuterar våra jobb. Våra likadana baristajobb. Vi pluggar kakor, mackor, tårtor och bröd och känner en sådan glädje över att vi jobbar inom samma företag. Det är något helt nytt för oss och det är så förbannat kul. Browns och vi. Melbourne och vi. Det här bådar så gott.

BLT- (Bacon, lettuce, tomato) macka och en kaffe på en av mina allra första raster på Browns Bakery
i Brighton.

På Middle Brighton Station hoppar jag av för att ta mig till jobbet.

Alltid på språng! Här flyttar jag in i vårt nya rum så snabbt att jag knappt
fastnar på bild...

Tramarna är väldigt lika trikkarna i Oslo och det lär nog dröja en stund till
innan jag börjar kalla dem för något annat än just trikkar. Inbiten gammal
vana att få bort det där...

Den här tramen (72:an) går utanför vårt hus. Den går in mot CBD area som
är själva citycity-området. Swanston street är huvudgatan i CBD och där hänger vi mer än gärna på Starbucks!