Alltid glänsande

Jag ägnar tid åt läsning. Och åt Starbucks. Jag flyr vårt tillfälliga sharehouse och njuter av att i timtal sitta i en av de där sköna, snygga fåtöljerna som Starbucks på Swanston Street har. Medan jag läser boken Hungrig av Crystal Renn (numera plussize-modell, tidigare anorektiker) så sippar jag på den excellenta cappuccinon. Jag pluggar kaffetyper och varianter inför min provjobbsdag imorgon (på café Rhimini´s) och lär mig nya ord för de kaffedrinkar jag serverat till Osloborna miljoner med gånger. Att en flat white är ungefär som en latte eller att en long black är precis det jag kallar för americano kommer snart att fastna. Att Kaffebrenneriet är strikta och tuffa med kvaliten på sitt kaffe ligger mig nu till stor fördel och jag ska göra mitt bästa för att glänsa bakom kaffemaskinen på Rhimini´s imorgon.

Glänsa, jag gillar det ordet. Men tanken om att jag inte alltid kan göra allting perfekt behöver ibland upprepas hos mig. Liksom präntas in. När jag nu ska börja nytt caféjobb så vill jag givetvis göra allt perfekt. Jag vill inget hellre än att vara fröken perfekt som de öser beröm över efter varenda arbetspass. Jag vill göra kaffe med största möjliga engagemang och noggrannhet (perfekt kaffe!) och fort som tusan få deras system att bli mitt system. Jag vill inte att det ska ta ett par veckor att komma in i allt det nya, jag vill snarare att det ska gå över en natt. Där i mitten någonstans måste jag hejda mig själv, tänka till en smula. Jag hatar att köra över mitt eget välmående med höga prestationskrav, samtidigt som jag tror på mig själv och vet att jag kan. När det gäller kaffe så vet jag definitivt. Jag vet att jag är en jävel på just kaffe. Men jag vet också att det inte är hela världen att misslyckas med en espressoshot eller två och att mjölken inte kan bli tjock och utan de där irriterande bubblorna varje gång jag skummar den. Och att det är helt okej. De vet mina (förhoppningsvis) nya arbetskollegor på Rhimini´s också. Jag kommer att glänsa och jag kommer att göra misstag, men det betyder inte att jag är dålig eller att jag kommer sluta sprudla och stråla. Jag är inte en prestation utan en personlighet och så ska jag tänka när jag tappar den där himlans kaffekoppen i golvet. För varje kopp jag tappar så kommer jag att resa mig upp starkare och med det tänket så kommer jag att stråla och glänsa som aldrig förr.

I min fåtölj här på Starbucks tänker jag bra. Jag känner mig levande. När omgivningen håller på med sitt kan jag hålla på med mitt. När personalen ropar ut cappuccino efter cappuccino till ett hav av väntande kunder så känner jag mig lugn men samtidigt full av skrivarlust och energi. Omgivningen talar till mig med sitt fartfyllda uttryck och jag fylls av livet. Där vi bor just nu är det tvärtom och stället är som en bur där jag inte känner någon energi för fem öre. Rummet är mörkt, utan fönster och det finns tusan inte ens en soffa att slå sig ner i. Enda platsen att sitta på förutom i sängen är i köket, och där fungerar givetvis inte wifi-uppkopplingen. Så där ska jag sitta i sängen mitt på dagen, som en eller annan slöfock eller energilös tonåring. Jag har ingen glöd där. Jag är nollställd och menlös. Det mest givande i buren idag var när vi mötte thaikillen som bor i rummet bredvid. Vi pratade lite bebisengelska (hans ordförråd är än så länge väldigt begränsat) med varann och fick flashbacks ifrån vår Asientur. Vid första anblick så var han bara en osäker, språkhandikappad thaipojke utan personlighet, men efter bara tjugo minuters inblick i hans liv så växte han ur ramen vi placerat honom inom. Helt plötsligt så var han den mest ambitiösa av fem syskon och väldigt duktig på att bygga motorcyklar (hans iphone visade oss). Självklart så kan man inte ge alla på jorden tjugo minuter, men efter sådana här möten så inser man att alla människor är så mycket mer än det man ser. Den lilla stunden så levde jag upp lite grann åtminstone. Lyckligtvis är det bara tio dagar kvar där innan vi entrar vårt nya, mer ljusare och levande hem. Där hoppas jag hitta mitt energiska och piggare jag igen.

Min poäng är att jag älskar att bli ett med miljön runt omkring mig. Att fyllas utav energi ifrån en omgivning i rörelse eller ett fridfullt och levande  hem påverkar mig. Ett instängt rum i Melbournes motsvarighet till ett skitigt Bangkok gör mig inget gott. Just nu är Starbucks min räddare och jag riktigt livsnjuter här. Med mina starta eget café-drömmar i bakhuvudet så passar det fint att sitta här och iaktta personalen, bedöma kaffen, plugga in australiensiska kaffevarianter på google och blogga. Här fylls jag av visioner och drömmar. Precis som jag brukar. Så egoboostad av mina timmar på Starbucks så tar jag imorgonbitti tram 109 till 308 Whitehorse Road för att möta min eventuellt nya arbetsplats. Wish me luck.

Fråga mig gärna efteråt hur många kaffekoppar som flög i marken och hur mycket jag glänste. Jag är inställd på att göra lite av varje och att ha jäkligt kul på vägen. Klantiga/glänsande Frida är redo och hon är perfekt precis som hon är.