Det skulle varit lätt att nöja sig..

Jissus vad dagarna här flyger. Göra intryck tar på krafterna. Att vara kräsen tar också på krafterna. Jag flänger runt. Jag tar in omgivningar, ger av mig själv och letar efter en känsla. Om kvällarna så stupar jag i säng i buren. När jag sover så drömmer jag om konstiga chefer, australiensiska kaffevarianter och vilken tram som ska ta mig till morgondagens intervju. Jag vill inget hellre än att hitta ett jobb där jag trivs och därför så hoppar jag inte på första (andra eller tredje) bästa. Nej, detta får uppenbarligen ta sin lilla tid. Ena stunden är jag kalasstolt över mig själv, jag håvar för tusan in jobb på löpande band. Nästa känner jag mig girig. Varför kan jag inte tacka ja, känna frid och fröjd och precis som alla andra sätta igång med det som kallas vardag. Saken är den att jag vet vad jag söker, och innan jag hittar det så kan jag inte lägga ner. Det vore ett nederlag. Förbannat dumt nu när jag bestämt hur mitt race ska köras. Jag ska inte svika mig själv. Jag vet att jag kan få jobb, det har jag bevisat tre gånger redan, på bara 1,5 vecka. Nu gäller det bara att hålla ut. Den rätta känslan dyker snart upp. Och gör den det inte, så har jag åtminstone försökt fullt ut. Det kommer jag ge mig själv cred för. Men jag vet att mitt jobb finns där ute någonstans och sökandet fortsätter. 

Jag serverade idag. Jag som aldrig någonsin serverat förr. Med ett leende på läpparna så serverade jag mat med namn jag aldrig hört talas om, livrädd att bli avslöjad för att inte ha den blekaste om vad som låg på tallrikarna (som jag själv serverade). Jag var helt körd. Som tur var så dansade jag runt med tallrikarna som om allt var i sin ordning utan att bli påkommen, hela tiden med känslan av att jag var en stor, fet bluff. Mest av allt ville jag fly. Inte nödvändigtvis därifrån, men åtminstone upp bakom kaffemaskinen. Men eftersom kaffegörandet var upptaget så fick jag istället snällt fortsätta svassandet. Jag svassade hit och dit med fin mat på detta chica brunchställe som om det vore helt självklart. Efter denna ansträngning så bar det av mot nästa. På nästa ställe visade jag mina kaffekunskaper och kände mig långt ifrån lika obekväm som på det fancy första. Och såhär håller jag på. Dagarna i ända. Fram och tillbaka. Tram 72 hit och tram 109 dit. Jag gör intryck på löpande band och vet knappt själv vad jag tycker förrän dagen efteråt. Om kvällarna så försöker jag få perspektiv på alltsammans. I buren så kommer jag fram till att söka jobb är ett heltidsjobb i sig och att om och om igen visa upp sig och sina bästa sidor och förmågor är utvecklande, om än väldigt utelämnande och påfrestande. Jag bryter ihop lite ibland då jag känner att tankarna blir för många och ostrukturerade. När jag blir trött på alla mina högt ställda krav. Men sedan reser jag mig igen, med ännu ett möte i bagaget. Ännu mer redo för nästa. Och framför allt ännu lite säkrare på vad jag faktiskt söker, vilka jobb jag ska satsa på och vilka omständigheter som ger mig den rätta känslan.


Jag vet att i det långa loppet så kommer min insats nu att löna sig. Jag tar den långa vägen, vilket jag är väl medveten om. En del saker tar lite tid. En del saker får man kämpa lite för att uppnå. Jag drivs av en kraft som säger till mig att inte nöja mig förrän jag känner mig just helt nöjd. Än så länge så har Melbournes jobberbjudanden inte gjort mig nöjd, alltså fortsätter jakten. Under tiden jag jagar så lär jag mig saker. Jag snappar upp lite allt möjligt. Är jag inte hos härliga Kendall, delägare i Rhimini´s  så är jag hos tystlåtna Dean på hans grekiska café. Inga av dessa bekantskaper blev av det längre slaget, men med olika typer av känslor och lärdomar så tar jag med mig mötena. Jag tänker fortsätta leta, flänga runt, vara stark i vad jag tycker och tänker och inte ge mig. I´m gonna make it. Förr eller senare så jobbar jag på ett ställe som är inom mina ramar och då kommer jag att tacka de ramarna. Det är inte dumt att vara kräsen, snarare onödigt att inte utnyttja sin möjlighet till att få det man faktiskt strävar efter.

Såhär ser A ut efter att vi vimsat till det lite med tågen. Här är vi vid Flinders Street, en av de större stationerna i centrala Melbourne. Härifrån skulle vi hitta rätt spår, hemåt (lättare sagt än gjort). Efter en stund var vi "hemma" i North Richmond igen, även om det tog lite längre tid än beräknat!