En baristas funderingar

Både igår och idag så har jag inte glänst så mycket. Jag har mest vimsat runt i mina egna tankar. Vimsat lite hit, vimsat lite dit och så vimsat tillbaka igen. Det var inte förrän jag gav mig ut (rekommenderat av A) på mina kilometers löpning som jag åter igen fann mitt lugn. Det är inte klokt vad träning kan ge. Efter min tur längs Yarra River så var huvudet klart igen, rensat och fyllt med nytt fräscht. Och nytt, fräscht var precis det jag behövde. Jag var nämligen helt fast. Fast i tankar om heltid, deltid, antal jobbtimmar, intervjuer och olika cafeér i olika delar av Melbourne. Alltsammans i ett enda virrvarr. Jag ställer mig själv frågan gång på gång, frågan om jag vill ha ett utmanande baristajobb eller ett bekvämt ett. Ett som ställer höga krav och förmodligen kommer att utveckla mig eller ett som har lägre nivå och som känns mer soft och harmoniskt. Ett där det räcker med att kunna göra bra kaffe, inte exeptionellt bra. Jag vill utvecklas och lära mig massa mer om kaffe, men jag vill inte känna mig pressad att hela tiden prestera på högsta nivå. Den pressen känns övermäktig. Samtidigt så vill jag ju bli bättre. Jag vill bli en barista att räkna med. Just nu famlar jag tankemässigt.

Jag har ältat, gråtit en skvätt, varit tjatig och känt att jag redan vill vara trygg på ett jobb (Ja, jag kan alltså tänka mig att skippa den där första "ny-på-jobbet-perioden"). Det tar ett tag att bli trygg och bekväm i en ny stad. Det är ingen skrattfest direkt, att flytta och skaffa sig en ny, trivsam omgivning. Det är snarare som när jag sprang Kalmarmilen, jävligt tufft längs med vägen men sjukt vad nöjd och belåten jag kommer vara efter målgång. 

Jag ser oftast alltihop (nya jobb) som möjligheter. Att söka och börja nytt är kalaskul, när jag är på det humöret. Men när jag tappar självförtroendet en smula så blir jag istället ur balans. Som jag skrev om sist så försöker jag att må bra i mig själv som person på jobbet och inte hitta välmåendet genom (att bedöma) mina prestationer. Sådana här dagar så prestationsångesttänker jag i alla fall, fast jag vet att det inte är rätt. När jag grät mina prestationsångesttårar så visste jag att det går över snart, även om jag inte trodde mig kunna åstadkomma en ynka liten cappuccino ens, just då. När jag sprungit min runda så föll tankarna tillbaka i egoboostbanor igen. Laddad med energi och friska (mina egentliga) tankar så vet jag åter igen att jag kan göra ett helt gäng perfekta cappuccinos nu på studs, om det skulle vara så. Men i ett par timmar i eftermiddags så visste jag inte, jag hade inte en aning.  

Provdagen på Rhimini´s gick som den skulle och jag fick fint beröm. Jag glänste hela jag. Problemet var att det inte varit tydliga nog om hur många timmar de sökte personal för och vad arbetsuppgifterna skulle innebära. Istället för att glänsa på kaffemaskinen så glänste jag mestadels på disken. Har inget emot disk i allmänhet, men känner väl inte riktigt för att ägna min största uppmärksamhet på jobbet åt just den. Imorgon är det nya tag med två nya jobbmöten. Jag ska ge dem så mycket jag kan av mig själv, bjuda Melbournes caféansvariga på möten med Frida. Krångligare än så är det egentligen inte. Det är ju faktiskt helt och hållet precis vad jag har att erbjuda. 

Finaste A!
Vi strosar på bilderna runt i norra delarna av Melbourne. Där upptäckte vi
mysiga, personliga caféer och väldigt mycket konst och kultur. Vi själva ska
bo i östra delarna av Melbourne som vi har fått lära oss faktiskt tillhör stans
lite finare kvarter. Vi ska med andra ord bli lite glassiga vi.

Såhär liten är jag i garderoben i buren. Det är ungefär utrymmet där jag står
som finns. Dubbelsängen tar upp nästan hela burområdet (rummet). Längtar
tills vi flyttar till finkvarteren och vårt stora rum!