Tvärtom, bakochfram och uppochner - livet i Aussieworld!

Jag undrar. Jag tänker kring vad det egentligen är som gör att jag blir så uppjagad, så på tårna och så extremt prestationsfixerad när det kommer till jobb. Vad är det som gör att jag vaknar fyra gånger per natt och oroar mig för att klockan inte tänker ringa i tid, att jag ska göra något fel inför chefen eller att jag inte ska prestera maximalt. Vad är det som gör att jag lägger ner så mycket mental energi och tid på att fundera kring jobbsituationer, vart jag jobbar, vilka jag jobbar med, hur schemat ska bli, vad chefen tycker. Sen jag blev anställd på Browns har jag sovit mer än någonsin tror jag. Totalt utslagen. Jag är stel, lite stingslig och väldigt fokuserad innan jobb och avslappnad men utmattad efter. Precis som jag alltid varit (kvittar vilket jobb jag haft så har det varit samma visa). Det är en vana jag är trogen, men som jag inte alls är enig med. Jag ger så mycket både innan och på jobb så att efteråt är jag helt urladdad, som en använd trasa, urkramad.

Jag fokuserar så mycket på att inte göra några fel och på att vara den där perfekta, svenska tjejen (både nu och på Kaffebrenneriet). Hon som det aldrig är några problem med. Det är bara det att den där perfekta tjejen får ta smällen hemma istället, när hon måste gå och lägga sig vid åtta och hela tiden har jobbet malandes och flängandes runt i huvudet. Nu vill jag poängtera att jag trivs som firren i vattnet på café och att allting på Browns gått som smort. Jag måste bara bli mer relaxed och soft i det hela. Att vara så sablans seriös och perfektionistig i varendaste detalj är inte sunt och jag känner mig som sagt många gånger helt urkramad. Jag behöver kunna släppa taget och slappna av. När jag är ledig så är jag ledig. När jag är på jobb så är jag på jobb. 

Det har blivit en del missförstånd i hur många timmar A ska jobba och han har inte blivit uppsatt på alls många än så länge. När han konfronterade managern med detta så fick han ingen riktig respons. Detta ledde i sin tur till att vi kontaktade min manager. Dagen igår ägnades åt att få klarhet i det hela och ta dessa diskussioner och telefonsamtal på engelska är tufft. Känslan av att inte riktigt kunna uttrycka sig på det sättet som man vill, speciellt i sådana viktiga situationer och lägen är frustrerande. Varje gång vi gör det så blir vi bättre på det, men det krävs ta mig tusan en stor skopa mod och en massa jävlar anamma för det. Om norskan var lite knepig i början, så är engelskan tio resor värre. Men det är också det som är tjusningen och för varje nytt ord jag fångar upp så blir jag också ett ord rikare. Den känslan är stor.

Förra veckan gick fort och rutinerna sätter sig bättre och bättre, både i det vardagliga livet och jobbmässigt. Jag öppnar caféet med sjuttioåriga tant Toni (som muttrar och brummar och gör allt exakt som hon gjort i tio års tid), stänger med supergay-Wade (som serverar kaffet med någon slags modellik gångstil, som mycket propert välkomnar varenda människa med ett Hallo Ma´am/Hallo Mr men som inte är vidare sällskaplig av sig) och däremellan gör jag allt som hör caféarbetet till. Allt som jag är van vid sen innan, bara i lite annorlunda takt, skepnad och ordning. På två veckor har jag hunnit jobba på 4 olika Browns och även fått min allra första australiensiska lön. Vi har även betalt vår första hyra (vi var tvungna att betala via en (uthämtad på banken-)check, känns som om vi backat i tiden), prövat lite dansksvenska med vår danskbästis Regitze och bestämt att vi ska ha ett japanskt/svenskt knytkalas med Taka och Juliana, våra andra rumisar. Jag har också förtvivlat insett att vi blev en timme till ifrån tiden hemma, när det helt plötsligt blev sommartid här (tiden och årstiderna är så snurriga. Jag kan fortfarande inte smälta att oktober är Melbournes första vårmånad och att det snart kommer att vara tokhett här). 

I veckan har jag även pratat i telefon med mormor och medan hon satt i hörnet vid bordet i sovrummet i Smedby så satt jag på tram 72, på väg från jobbet hem till kära Malvern Road. Jag bara älskar att hon ringer, och att vi faktiskt kan ha ett vanligt samtal, trots alla skillnader. När jag äter kvällsmat så äter mina nära och kära frukost och när jag sover som bäst så är det mitt i jobbdagen för dem. När jag åkte till ett tidigt morgonpass så skrev jag godnatt till mammsen och pappsen hemma på Bollkalles, som då fortfarande hade kväll och kollade på film. Jag har aldrig tidigare levt i vad som känns som en uppochnervänd värld. Det är så tydligt att vi verkligen är på motsatta sidor av klotet, och därför så betydelsefullt och alldeles underbart när mormor ringer bara sådär. För att kolla läget efter jag slutat jobbet. Eller när A och jag skypar med mamma och pappa och vi pratar om ditt och datt, precis som om vi satt vid köksbordet i Hossmo. De små stunderna blir så värdefulla mitt i allt tvärtom, bakochfram och uppochner. Här i Aussievärlden.

Livet tar sakta men säkert form och när jag tänker på att vi redan varit här i fem veckor så känns det konstigt. Jag känner mig stolt över hur mycket vi lyckats skapa under dessa veckor och även om det fortfarande är vissa oklarheter med rutiner och liknande så bor vi verkligen här nu. När jag tog ut mina första pengar på mitt australiensiska bankkort i eftermiddags så spred sig en varm och go känsla inombords. Att ha tjänat sina första egna dollars och fått in dem på kontot var mäktigt. Nu Melbourne, nu är vi här. For real. 

En eftermiddag i veckan när vi satt på café inne i CBD. Njöt av sol, bok, cappuccino och Melbournes puls.
En perfekt plats att tillbringa en eftermiddag!

Främmande för mig är att de här som standard alltid serverar cappuccino med chokladströ.
Det ni KB och Oslo!

Jag är så stolt över att A också blir barista nu. Snart kan vi diskutera mjölk- och
kaffekvalitet hemma vid matbordet. Vi kan prata jobb hela enkelt och
känna igen oss båda två. Det är nytt och spännande.

Ena sekunden strålar solen stark som mitt i högsommaren, nästa försvinner den bakom en skyskrapa och
det känns istället höstruskigt. Vart vi än ska så måste vi ha med oss lite av alla kläder, just in case.

Det här är Federation Square, ett känt torg i CBC. Om helgerna är det alltid olika event här,
musik, festivaler, mat och allt man kan tänka sig. Hängkänslan är ett faktum.

Utanför vår fina port.

Såhär såg det ut i lördags kväll, när vi blickade ut från köksfönstret. Inne stod vi med varsitt glas vin
i handen och ute tornade alla de lysande höghusen upp sig. Vi tittade ut över den vackra
stadsbilden och kände oss alldeles hemma. Det låg ett slags mysigt lugn över det hela och jag andades
välmående andetag.