Små rätter. Stora tankar.

Senaste veckan har jag tillbringat på jobbet. Efter långa pass (11 timmars dag som längst) så har jag inte varit kaxig direkt. Snarare ynklig. Jag har svårt att hitta mig själv i alltsammans och stå stadigt i vad jag själv tycker, tänker och vill. När vi åkte till Melbourne så stod det klart för mig att hit åker vi för att uppleva staden, känna in miljön och pulsen och jobba ska vi göra för att kunna betala hyran och övrigt. Vi åkte inte hit med samma ambition som vi åkte till Oslo med (att tjäna stora pengar). Givetvis är det menat att vi ska spara en del här också, inför våra månader på resande fot till våren. Men inte som Oslo. Absolut inte i samma utsträckning eller på samma vis. Det här är ju Australien va fasen. Här är vi för att hinna med att leva livet och döda stress och måsten, inte tvärtom.

Den här veckan, efter 6 dagar i rad bakom disken på Browns så kände jag något. Känslan är så bekant. Plötsligt har jobbet blivit prio ett och fritiden lidande. När jag tittade ut från jobbet i Brighton igår så var det bara konstigt att jag inte såg Olaf Ryes plass eller Skøyenområdet utanför. Jag gör kaffe på löpande band och liksom glömmer tid och rum. Jag tappar fotfästet lite och hittar inte riktigt hem. Och jag känner igen det. Så väl. Alltför väl. Jag är i Oslo igen. Även om jag inte är där fysiskt så är jag mentalt tillbaka. Jag går in i ett tillstånd där jag (nästan på) 24/7 är stingslig, spänd och jobbfokuserad. Jag tar helt enkelt med mig jobbet hem vilket gör att när jag väl är hemma så är jag ändå på jobbet. Jag lägger ner min själ och får ett rus av det. Det ruset jag alltid får när jag presterar på topp. Detta rus lurar mig big times.

Igår zoomade jag ut. Jag fick perspektiv. Jag fick lite ordning på vad och hur jag tänker, städade lite. Det var en välbehövlig genomgång bland alla bångstyriga och ostrukturerade tankar. Även om vi är i Melbourne så leker ju inte livet vareviga dag och det är väl det som är just livet. Att saker och ting är upp och ner, hit och dit. Jag inser hela tiden mer och mer vad jag vill med livet, vad som verkligen betyder något och vad som är värt att lägga ner tid och energi på. Vad jag mår bäst utav. Igår fick jag en aha-upplevelse och fann lugnet på en tapas restaurang.  Jag knepade och knåpade med mina tankar och tyckte till slut att jag fick lite mera styr på dem. Nästa gång knepar jag någon helt annanstans och med andra kluringar. Det jag vill komma till är att det gäller att pyssla och knåpa sig fram till sin egen lösning på saker och ting. Och man ska inte nöja sig. Snarare se till att få det precis som man själv vill. I mitt fall så vill jag fokusera mer på att ta till vara på vår utsikt ifrån köksfönstret än på att prestera (slita ut mig) på jobbet. Göra de små sakerna stora. Den där löpturen i parken nära oss. Den där kaffestunden på Café Rouge. Den där sushin i solen. Promenaden i Botanic Gardens. Allt det där berör och jag vill att det ska beröra. Jag vill låta de stunderna få ännu större utrymme. Ta in dem. Vara närvarande. Jag tänker fortsätta att knepa mig glad och medan insikterna fortsätter att trilla in så ska jag ta hand om mig själv på bästa vis. Här och nu.

Skithård vecka. Skitbra tankar som kom ur den. Sammanfattningsvis så ska jag sluta leva Oslo och helt ut börja agera Melbourne. A är klok som en uggla och utan honom hade jag inte knåpat lika bra. Vi är ett vinnande koncept.