Best bread dealers ever!

Regitze är borta och två nya Regitzisar är istället här. Anne och Line. Två nya stjärnor från just Danmark. Första veckan med de nya har gått fint och vi har från första dagen försett dem med Brownsbröd (i mängder). De har allra redan sina favoritbröd och tycker att brödsituationen är för jäkla bra. Efter att under en veckas tid ha introducerat de flesta brödsorter för dem så hittade vi en lapp på köksbordet med de väl valda orden: You guys are the best bread dealers ever. Jag sög åt mig med en gång. Nu har vi minsann gjort intryck.  

På tåget ibland så råkar jag ta upp fötterna på sätet mitt emot. På väg hem från jobbet med ben som känns som en elefants och inte mina, till exempel. Nu var det så att i söndags så vilade jag mina elefantben samtidigt som två kontrollanter/poliser tittade förbi, vilket med facit i hand visade sig vara en fruktansvärt dålig kombo. Poliserna hade uppenbarligen ingen som helst förståelse för elefantben (eller svenskar) men visade däremot en väldig förståelse för lagen om inga fötter på sätet mitt emot. Det slutade med att jag var en brottsling av värsta slag, inte fick lämna landet och att allt jag sade senare kunde användas emot mig i rätten. Med känslan av att jag var en mördare eller tjuv (och inte alls bara en simpel elefantbensvilare) så lunkade jag efter ett långt med gråten i halsen-samtal med tunga steg ifrån tågstationen. 1500 svenska kronor och ett glatt humör fattigare.

Livet rullar på. Juliana (vår rumskamrat från Taiwan) går med tofflor inomhus. Dessa tofflor liksom släpar hon efter sig, så att man riktigt hör när det är just hon som kommer. Kan uppfattas som lite kusligt om man inte vet, jag själv tycker enbart att det är hemtrevligt. Line äter sushitillbehör (seaweed) som snacks, Anne älskar olivbröd och A spelar ibland lite för högt på gitarren (så att grannarna över oss demonstrativt gör höga ljud tillbaka). Det rullar på som sagt. Mitt upp i vardagen. Jag vill ha tuffa dagar. Sköna dagar. Soliga dagar. Avslappnande dagar. Krävande dagar. Jag vill ha allt det där, här. Det är tjusningen med hela grejen. Att få ha det i Melbourne. Och när vi nästa gång bygger upp våra liv på ny ort så kommer det åter igen att kännas fascinerande. Att få dela glädje och sorg med olika städer, miljöer och människor är just fascinerande. Hur liten jag än känner mig i en ny stad så kommer staden hur eller hur, på ett eller annat sätt, få mig att växa. För ger man sin nya stad tid och tålamod så kommer den att bli som en vän. Någon som lär dig mycket. Både om sig själv och om dig själv. Melbourne och jag är efter två månader bättre bekanta. 

BÄSTA BRÖD-LEVERANTÖREN! (här med ett olivbröd i högsta hugg)