MUMSANSLIFE: Tagga ner lite, bruden!

Sannerligen. Det är mycket sant och riktigt att det tar på krafterna att ligga på topp. På jobbet idag så gav jag ut fel produkter till kunder, glömde saker och startade en halv eldsvåda i microvågsugnen. Ju mer som gick fel desto mer kände jag mig fullständigt oduglig, otillräcklig och därmed fullständigt usel. Jag ansåg alltså inte att det var mina handlingar som var dåliga, snarare att hela jag var en katastrof. Hur mycket jag än tränar på och vill sluta med att bedöma mig själv efter mina prestationer så gör jag det gång på gång. Det är en ond cirkel som jag är insnirklad i. När jag blir belönad och får bekräftelse så växer jag flera centimeter och när jag gör något fel så faller jag platt och hårt. Fy tusan så fruktansvärt tids- och energikrävande det är. När jag istället borde njuta av att jag faktiskt har ett jobb och en jäkligt bra fungerande vardag i Australien så gräver jag ner mig i hur jag presterar på jobbet. När chefen är där är det ännu värre. Då får jag absolut inte missa någonting. Då ska borden glänsa, kundservicen vara oförskämt bra och jag fullkomligt stråla i alla mina arbetsuppgifter. Och stå still när chefen ser kommer ju inte på fråga. Hallå DuracellFrida! som i julklapp (gärna tidigare) önskar sig en mer avslappnad sida av sig själv.

Jag vill göra mitt jobb bra, men jag vill inte göra det på det pressade viset jag gör nu. Jag ska lära mig att jag duger som jag är och att jag faktiskt gör mitt jobb på bästa sätt. För mitt bästa, det gör jag ju alltid. Hur mycket jag än längtar efter att få öppna ett café där jag placerar kakorna hur jag vill, serverar kaffet i mina koppar och har de rutiner jag anser är bäst så ska jag även avslappnat kunna jobba med en chef över mig. Jag hatar att tassa på tå runt någon och vara livrädd för att personen ska komma på mig med ett misstag av något slag. Misstag är nämligen förbjudna i min perfekta jobbvärld, misstag innebär en negativ känslostorm. När känslorna av misslyckande sköljer över mig så vill jag bara kunna zooma ut och där och då kunna ta till mig att jag faktiskt är på jobbet. Vad sjutton spelar det för roll om jag tappar en kaka på golvet eller om en kund klagar över värmen på sin paj. Jag lever ju ett bra liv där sådana världsligheter inte borde kunna rubba mig och min person. Så fram tills dagen då jag startar mitt eget och slipper ha någon över mig (då kommer jag givetvis tampas med andra känslor och problem) så tänker jag försöka se jobbsituationer ur ett större perspektiv. Gör jag det så borde jag också förr eller senare kunna känna att det inte spelar minsta roll med ett misstag eller två och istället kunna fokusera på att det faktiskt bara är ett jobb. Se allt som är viktigt och meningsfullt på riktigt (utanför jobbet, i riktiga livet) och ta jobbet för vad det är.

Jobba fem månader till i Melbourne innan vi börjar vårt rundresande känns superbt. Dessa fem månader tänker jag jobba fyra dagar i veckan och ha tre avslappnande fria dagar i veckan. Jag ska verkligen gå all in för att försöka göra vistelsen här avslappnad och i största möjliga mån kravlös. Jag gillar mitt jobb och jag (mer än) gillar Melbourne. Min överenskommelse med mig själv är att jobba på stressen och pressen som hela tiden gnager inom mig. Prestationsångesten ska lägga sig. Jag ska tagga ner för att kunna njuta, digga och riktigt uppskatta min Melbournevardag. Då kommer både mina fyra jobbdagar och mina tre lediga dagar varje vecka att bli sköna och oslagbara. Det gäller bara att inse att jag faktiskt är jäkligt cool som jag är oavsett vad jag gör eller inte gör på jobbet. Livet leker ju för tusan!

I söndags var vi turister i Melbourne och åkte på floden Yarra River som går genom stan. Solen sommarstrålade och sådana dagar ska vi ha många av framöver. Gyllene tid, gyllene sol, gyllene oss!