Berörd .

Igår tog vi avsked av underbara Regitze. Vår egna danska.Tårar föll när jag (x antal gånger) kramade henne hejdå. Tårar som talar för hur nära vi kommit varann på bara drygt en månad. Regitze passar så bra in i allt som jag och A brukar diskutera och vi klickar på ett plan man alltför sällan upplever. Mitt i Melbourne hittade vi varann och känner nu en stark samhörighet - Regitze är som en av oss. Det fantastiska är att vi fick äran att bo med henne en stund och att vi nu vet att när hon inte är ute och gör världen så hittar vi henne i Köpenhamn. Trots den vetskapen så var det en sorgens dag igår, när vår soulmate flängde iväg ifrån Melbourne och ut på nya äventyr.  

Och i helgen var underbara mamma och pappa och strosade omkring i vårt Oslo. Igår när jag tittade på bilder från i somras så trillade ett par tårar nerför min kind, inte av sorg eller ledsamhet, utan av ren och skär kärlek. Jag önskar givetvis att jag kunde infunnit mig i Oslo för att dela helgen med mina nära, men jag lever livet i långt-borta-Melbourne och vet att när vi ses om x antal månader så kommer det att bli himmelskt. Sen att jag gråter en skvätt när jag ser fina bilder på familjen är för att banden oss emellan är så starka. Trots att jag är här så vet jag när mamma fikar på vårt favvis-ställe, att mormor inte vann på bingon i onsdags, när Bisse tar trikken till jobbet eller när pappa är i skogen och jagar. Vi har så fin kontakt så att ett futtigt på andra sidan jorden-avstånd minsann inte rör oss i ryggen. Jag tänker med värme på dem i Oslo (och vet givetvis vad som stod på schemat i helgen), sänder dem kärlek på mobilen och fortsätter min (var)dag här. Tack vare vår starka relation så kan jag utan problem leva mina (våra) drömmar och samtidigt vara (så gott det går-) närvarande med min familj. Just det gör mig stark och beslutsam i att våga och verkligen förverkliga det jag vill. Som att leva i Aussie ett tag. Utan det fantastiska stödet från de där hemma så är jag säker på att det inte alls hade varit lika enkelt, lika självklart. Att jag alltid har min familj med mig i vad jag än tar mig för gör mig stark, modig och bergsäker på att det är helt rätt att följa de visioner jag har. Mycket tack vare dem så vågar jag satsa fullt ut och faktiskt leva det liv jag vill (för stunden). Jag vet att de är stolta över mig och jag är så galet stolt över dem. Bättre förebilder finns inte och både när livet är som hårdast och när det leker som bäst, oavsett vart på jorden jag än befinner mig, så finns de med mig. No matter what. Det är genuint, starkt och innerligt. Det är Kärlek. På riktigt. 



Att härliga Regitze nu inte längre ska vara en del av vår vardag berör. Jag kommer sakna hennes höga, innerliga skratt och hennes hjärtliga fnissande. Jag känner en stor glädje över att vi fick chansen att lära känna denna varma Regitze - sprudlande, bubblande och med ett enormt stort hjärta. 

Två likasinnade busisar!

Jag, Regitze och Taka. Det var kramkalas och fotosession strax innan Regitze gav sig av! 

Oslo, Asien, Melbourne eller på vift någon annanstans, det kvittar. Jag tänker på er jämt och bär er med mig vart jag än håller till. Att få göra det är lycka för mig.