MUMSANSLIFE: Resan 8

Resa är kontraster. Dagen efter Killing Field så besökte vi en skola full av sprudlande, levande barn. Att hälsa på i en skola var ett mål som A och jag haft sedan länge och när jag hittade The Small Hotel och den svenske ägaren Henrik via ett forum på nätet så tvekade vi inte. Här kom vårt tillfälle. Henrik hade bott i Kambodja i tio år och under denna period startat både ett hotell och en skola där. En skola vi mer än gärna fick besöka. Bättre förutsättningar än så kunde vi inte få. En svensk som faktiskt driver en skola i Kambodja, too good to be true. Så istället för att försöka organisera något skolbesök alá Kambodjavis så hade vi nu Henrik till vår tjänst. Härliga Henrik. Det bådade gott inför vårt lilla skolbesök.

Schemat för The Goodwill Centre. Hit kommer barnen frivilligt när de själva vill. En del är med på engelskalektioner medan andra bara är med på lek och bus. Det finns givetvis statliga skolor med skolplikt också, men The Goodwill Centre är en frivillig typ av skola dit barnen dag efter dag kommer, just för att de själva har lust. Därför omfamnades vi av en positiv och glad stämning när vi anlände.

Henrik. Vår svenska länk till Kambodja. Genom honom öppnades
en dörr som annars kanske skulle förblivit
stängd för oss. Att få ta del utav en kambodjansk skola med en svensk och
perfekt engelsktalande tyska som hjälp var verkligen guld värt.

Såhär kunde det se ut när barnen hade "lektid"
i ett av klassrummen. Barnen var i blandade åldrar men
gemensamt för dem var att de alla hela tiden hade varsitt leende på läpparna.
Efter att ha sett mycket elände i Kambodja i övrigt så var det en fröjd att se.

Pojken längst fram var han som syntes och hördes mest. Han var den första som mötte oss när vi kom
och den som hela tiden fanns bredvid oss under timmarna på skolan. Vi fick berättat för oss att hans
mamma var sjuk och att han i princip var uppväxt på skolan. Han hade varit där nästan varje dag sen
han föddes. Pojken grep tag i oss alla med sin personlighet. Det hela var både rörande och tragiskt på en och samma gång.

Här är tyska Sabine som tillsammans med Henrik har startat upp skolan som jag öser beröm över.
Sabine har bott i Kambodja i tio år och helhjärtat ägnat sig åt att ta hand om alla dessa barn i nöd. Att som ensam kvinna klara av att bo i Kambodja är ett kraftprov bara det. Att sedan vika hela sin själ åt en kambodjansk skola är stort för att inte säga gigantiskt. Sabine var en riktig eldsjäl som jag är så glad att vi fick träffa. Hon berättade mer än gärna allt om skolan och om livet i Kambodja. Eftersom det är sådant som hon sällan får möjlighet att prata om där så tror jag även att hon uppskattade vårt möte. Kulturskillnaderna är ju enorma och att prata med andra västerlänningar om det är förmodligen bara skönt och väldigt välbehövligt gissar jag. Därför pratade vi länge och väl och fick reda på mycket mer än vi någonsin vågat hoppats på.

Vad denna lille pojke bar på för tankar vet jag inte, men hans mörka ögon
fångade mig. Det var nästan som om hans intensiva blick ville
säga mig någonting.

Barnen var väldigt intresserade av att vara med på kort, men en sak som är genomgående i Asien är att asiaterna inte ler på foton. Om idealet hemma är att man ska le och se glad ut så är idealet tvärtemot här. Man ska se sammanbiten, nästan lite sur, ut. Vi försökte få dem att se åtminstone lite glada ut, utan större framgång dessvärre.

Glada Isak med en go liten tjej som faktiskt gärna log hon också.

En komisk syn var när Sabine kom körandes på sin moped och alla pojkarna med en gång sprang mot henne och efter henne. De märktes så tydligt hur älskad hon är där.

Bus, bus och ännu mer bus blev det under timmarna som vi besökte skolan.

Sabine visade oss när en svensk tandläkare hade kommit till skolan för att undersöka barnens tänder.
Vi blev allihop chockade över att se hur dålig tandhälsa de hade, trots att de är så unga. Innan resan trodde jag att asiaterna åt nyttigt, med tanke på deras naturliga möjligheter med mycket frukt osv. Efter 1, 5 månader i Asien vet jag att så är inte fallet. Grönsaker och frukt är inget de prioriterar och deras främsta missbruk är sockret. De äter mängder av socker och har ingen aning om hur skadligt det är för kroppen. De är helt enkelt inte är upplysta eller insatta det minsta och blir därför nästintill chockade när vi beställer fruktsmoothies helt utan socker. Det är för dem väldigt, väldigt obekant.

Här har vi det bra på The Small Hotell. I lobbyn trivdes vi ordentligt och en av de trevliga där var det
stora biblioteket med främst svenska böcker. På Henriks hotell serveras det även svensk husmanskost.
Allt ifrån fisk med kokt potatis och dillsås till köttfärslimpa med hemlagat potatismos och rårörda lingon. Känslan av att sitta längst ner i södra Kambodja och äta köttbullar med mos var speciell. Det var liksom en väldigt udda men underbar upplevelse.

I två nätter bodde vi i en liten strandby som hette Otres Beach (i närheten av Henrik och hans hotell). Här ska vi snart äta grillad bläckfisk på stranden.

En ung men väldigt påflugen försäljerska som hette Lida följde oss en en hel del under våran tid på Otres. I början var hon snäll och gullig, men när vi inte riktigt var henne till lags så var vi inte lika intressanta längre.