Resan 9

Jag sitter just nu i byn Bukit Lawang, i norra Indonesien, och blickar ut över floden alldeles intill. Den porlar, brusar och har sig. Den är full av energi och verkar precis lika levande som jag känner mig. Jag ägnar den tanken en hel del tid för tillfället, tanken om hur full av livslust jag är. Jag suger åt mig och känner hur äkta allt hela tiden är. Människor, kulturer, platser, vanor, traditioner. Att resa är som att hoppa in i folks liv. Det är inte som att se en dokumentär på tv eller titta på nyheterna, det är här och nu. På riktigt. Vi lever och andas andra livsstilar och det får mig att känna mig så galet levande. Istället för att gå till Kaffebrenneriet varje dag så sover jag nu i djupaste djungeln i Indonesien, går på traditionellt bröllop eller bor och lever som en thailändska hos en thaifamilj. Jag strålar ikapp med den asiatiska solen och känner mig mer levande än någonsin innan.

Efter att tidigare ha bott med olika människor så är jag van vid att dela vardagen och komma folk inpå livet. Men att resa tillsammans och dela allting är något helt annat. Under 1, 5 månad så har jag haft en familj. En familj som jag har delat precis allt med. Att resa ihop är speciellt och knyter starka band som jag tror är svåra att få på så kort tid i andra sammanhang. Man är utelämnad till att faktiskt inte bara ha möjlighet att visa upp sitt bästa jag, utan även sina dåliga sidor. Det skapar en väldig familjekänsla. Jag har en familj hemma i Sverige som jag älskar mer än allt annat. A är min älskade familj och själsfrände vart jag än är. Och nu har jag ytterligare en familj. Min älskade backpackerfamilj. Jag kommer aldrig att glömma vår familjetid och de band som vi knöt. Det banden kommer ingen någonsin att ta ifrån oss. Efter resan kommer jag inte bara att ha mängder av upplevelser och erfarenheter i bagaget utan även vänner för livet. Nu är A och jag på vift alldeles själva och ute på resans del två, vilket är en helt ny typ av resa. Nu har vi bara varann. På gott och på ont.