Resan 7

Denna vecka har jag gjort en resa tillbaka i tiden. Jag har hamnat i ett land som inte kan dölja sina brister, en stat där allting är så fruktansvärt tydligt. Fattigdomen känns i varje steg jag tar, den skiner igenom minsta lilla detalj. Den känns lika mycket i vägarnas alla ojämnheter som i stanken ifrån alla utspridda sopor. Vart jag än vänder mig så skriker landet ut sitt budskap, det går liksom inte att undvika. Vare sig jag är på Killing Field i Phnom Penh eller på en skola i Sihanoukville så tigger Kambodja om hjälp. Kambodja är ett land i nöd och jag praktiskt taget andas fattig luft här.

Tuk tuk - en moped som drar en liten vagn bakom sig. Kambodjafolkets försörjningsmojäng. Det är nämligen i tuk tukarna som Kambodjanerna transporterar i stort sett alla sina turister och de är inte sena med att erbjuda den tjänsten. Inte sena det allra, allra minsta. Det är i själva verket alldeles, alldeles för tidiga med att komma med sina tuk tuk-förfrågningar. Det kvittar vilken gata man väljer eller vilken stad man är i, överallt kryllar det. Tuk tuk-nissarna är som myror i en myrstack lika stor som landet själv. Det är helt enkelt oräkneligt många. På fem minuter har man ofta fått You need tuk tuk?-frågan tokigt många gånger, i många fall flera gånger av samma tuk tuk-förare. Och det är just det som bygger själva problemet, att de där nissarna inte lyssnar. Inte förstår. Inte bryr sig det minsta om vad vi svarar på deras tuk tuk-utrop. De maler på utan respons och att vi faktiskt inte vill åka tuk tuk är inte av något som helst intresse. De slutar aldrig. Trots att jag vet att de bara gör vad de måste på det sättet de känner till så tappar jag ibland tålamodet. Då kan jag sakna Sveriges stillsamma natur där jag istället för att sicksacka mig fram mellan tuk tuk-bud faktiskt får ägna mig åt min promenad.

En konstig sak här i Kambodja är bussresor. Proceduren är alltid densamma. Vi kommer in på bussen som är utrustad med platsplaceringar. Det är bra. Men när vi som bäst slagit oss tillrätta och tänker att den här sjutimmars bussresan kommer bli bekväm och avslappnande så sätter det igång. Något inte alltför välgjort kambodjanskt tvprogram slås på och volymen skruvas upp. Högtalarna näst intill skorrar av programmets skrik eller gnälliga sång and there we go. Again. Rallyfärden som ofta är obehaglig redan som den är blir alltså ännu värre, ackompanjerad av Fridafientlig musik på högsta volym. Kambodjanerna tittar och lyssnar nöjt på det obegripliga, medan vi svenskar sitter störda, oförstående och mest bara försöker härda ut.

Något som vi gång efter gång förundras över här är system och kommunikation på matställen. Vi beställer och tjugo minuter senare kan de komma tillbaka och tala om att de inte hade råvaran till den maträtten hemma. Inte två minuter senare, nej snarare en halvtimme senare. De måste då ha letat köket runt efter den där ingefäran innan de gav upp. Maten kommer alltid, alltid i olika omgångar vilket innebär att den som fått maten först redan hunnit äta upp när sista man får sin. Matron och känslan kring måltiden får alltså bli lite som den blir om man inte vill äta kall mat. I Sverige hade vi klagat oss sönder och samman om vi hade gått till en restaurang där alla får maten vid helt olika tidpunkter. Här lagar de förmodligen en maträtt i taget och har inte möjlighet till annat. Igår beställde vi allihop varsin mangoshake och påpekade länge och väl att den skulle vara helt utan socker eller sötad mjölk. Att vi ville ha en shake med bara mango. Servitrisen nickade och förstod. Vi sa det flera gånger för att försäkra oss. Hon forsatte nicka. No sugar. Det vi faktiskt sedan fick in var en helt annan historia. Det var den sötaste shaken jag någonsin druckit. Den var megasötad. När vi konfronterade servitrisen så sa hon att mangon var inte tillräckligt söt och därför så hade hon haft i lite socker också. Lite socker. Problemet var bara att vi beställde helt utan socker. Oavsett hur söt mangon var. Och där brister ramarna för hela grejen. Hade jag velat att hon skulle bestämma så hade jag ju sagt det. Men nu hade vi allihop gjort en väldigt precis beställning som hon totalt gjorde om. Same same tyckte nog servitrisen. Det tycker de flesta asiater om allt och inget och använder därför uttrycket flitigt. Här nere kan man inte förvänta sig att saker och ting ska bli rätt. Det är snarare ett plus om det råkar bli det. Därför är det enklast att hålla frustrationsimpulserna i styr och agera nöjd med det man får.  

Igår lämnade vi Kambodja för att fortsätta in i Thailand. Jag tar med mig mycket därifrån. Jämfört med Vietnam så gjorde landet mig berörd på ett ibland jobbigt sätt. All fattigdom. Allt det uppenbara. Det är hårt och svårt att se, men att ha sett det har fått mig till många och stora insikter. Även om det är tuffa bilder att ta till sig så är de nyttiga att ha med sig. Tiden i Kambodja kommer att följa med mig och om inte annat påminna mig om att ännu mer ta till vara på och uppskatta allt, allt, allt det underbara som jag själv har. Det är min stora note to self härifrån. Och även om jag personligen inte kan hjälpa människorna här så kommer de att finnas kvar hos mig. Sådana starka bilder suddas inte ut. Och det vill jag inte heller att de ska. Jag vill bära Kambodja och dess folk med mig och på så sätt önska dem all lycka på vägen mot ett förhoppningsvis rikare och mer drägligt liv.

Här är vi infösta i en av de omtalade tuk tukarna. Trångt och gosigt. Den tuktuk-driver man väljer borde känna sig mer än nöjd med tanke på alla de andra nissarna han faktiskt konkurrerar med. Tuk tuk är lite mysigt tycker jag, om än säkerligen inte trafiksäkert det allra minsta. 

Såhär ser det väldigt ofta ut; A med kameran i högsta hugg vart vi än går. 

Sista dagen i Saigon, Ho Chi Min City, besökte vi ett tempel (ett par timmar
därifrån) där vi var med på en av deras en av deras dagliga bönestunder.
Hela proceduren tog långt tid och vi var med i ungefär en halvtimme utav
sessionen. Jag blev fascinerad över att se allihop be tillsammans i sina vita
dräkter. Jag gillade stämningen därinne, det låg ett stort lugn över hela miljön.

Samma dag så var vi i Chu Chi tunnlarna, kanske den allra största minnesplatsen
ifrån kriget i Vietnam. Det var kusligt och spöklikt men så enormtsvårt att tänka
sig, så surrealistiskt. De hade en hel underjordisk värld där under våra fötter,
där de faktiskt levde och skyddade sig mot kriget. Jag hade svårt att ta in det
faktumet men trots det så gav besöket självklart en tankeställare. Att kriget
där inte är ett gammalt, falnat minne utan något i nutid som fortfarande känns-
Det är så lätt att glömma. Här skjuter A med en AK47:a som lät något
fruktansvärt.

Här ser ni  den tunneln de har öppen för besökarna. De har anpassat den och gjort den
större för turisterna eftersom originaltunnlarna är så små så att det bara är
asiaterna själva som har en chans att ta sig igenom.  Det var dock svårt att
tänka sig att de kunde vara så mycket smalare och mindre. Klaustrofobi-
känslan infann sig definitivt och vi alla tog en av de första utgångarna,
Chicken Way. Det var då en lättnad att komma ut, trots att vi bara varit
under jord i ett par minuter. 

Här sitter jag på Highlands Coffee i Saigon. Här tillbringade jag en hel eftermiddag/kväll med att skriva.
Överlycklig över min Spaghetti Bolognese så laddade jag upp med ännu mera skrivarglöd och skrivarenergi. 

Här sitter vi på Madam Cuc, vårt hotell i Saigon, och äter frukost innan avfärd mot Phnom Penh och Kambodja,
Vi älskade Madame Cuc som var ett magnifikt litet ställe där de verkligen månade om sina gäster. Det är det
enda hotell där vi bott som erbjudit både frukost och enkel middag. På toppen av det så fick vi kaffe och frukt
när vi kom och hade det sedan tillgängligt när vi än ville under vår vistelse där. Det kallar jag service.

Vi har anlänt till Phnom Penh och tar vår första kambodjanska tuk tuk-tur. Här är vi fortfarande vid gott mod
och på väg mot Killing Field. Resten av dagen blev allt annat än glad.

När jag tog mina första steg in på Killing Field-området utanför Phnom Penh visste jag

så lite. Att vandra omkring ibland massgravar och benpipor i marken var gripande för att inte säga direkt smärtsamt. Med lurar i öronen fick vi höra röster berätta om Pol Pots idioti och om allt det fruktansvärda som hänt där. Ännu mera smärtsamt. Nuet på Killing Field vittnar så förbannat mycket om dået och de kalla kårarna ville inte försvinna. Ilska och hat blandades med sorg och ledsamhet; känslorna svallade men ändå ville jag stanna en stund till. Inte för att jag var tvungen utan för att jag ville. Jag ville plågas mer, utsätta mig lite till. Där och då kändes det som en fin tanke och ett genuint sätt att hedra offren på. Jag kände mig skyldig. Runt två miljoner människor mördades i Kambodja för bara drygt 30 år sedan och jag hade knappt hört om det. Jag skämdes. Jag ville därför ta in allt, det var min skyldighet. Jag ville lida.

Att stå och se offrens egna tänder är en märkligt kuslig känsla. Även om man vet att massmorden har hänt
så blir det så äkta när man får se alla bevis. Obarmhärtigt äkta. 

Pol Pot hade även makten över ett fängelse, S21, som vi också besökte. Efter att ha varit både på Killing Field
och S21 så fick vi en helhetsbild av proceduren som Pot ägnade sig åt. Det var i fängelset han torterade sina
fångar och lät dem lida. Ofta anklagade han diplomater och andra med fina titlar för att ha förrått honom.
De kunde bli tillfångatagna utan att egentligen ha den minsta aning om varför. Pot hade all makt.
 Han torterade dem till näradöden. På S21 dödade man i allmänhet ingen, man plågade. Efter en tid på S21 skickades fångarna sedan till Killing Field där de gick en säker död till mötes.  Jag som aldrig varit på något av Hitlers koncentrationsläger har nu sett Kambodjas och Pol Pots motsvarighet. En ren och skär mardröm som jag helst fortfarande vill tro var just bara en mardröm.

Som jag nämnt så många gånger nu, illa till mods-känslan var extrem och efter dagen hade jag många
tankar snurrandes. Jag fick i alla fall för tillfället ett väldigt annorlunda perspektiv på allt. Att se så mycket död påverkade mig något alldeles ofantligt. 

Det var totalt bara sju stycken som överlevde S21. Här ser man ett av alla de rum där fotografier dokumenterar vilka personer som befunnit sig och blivit torterade på fängelset. Att de kom dit, blev fotograferade och fick ett nummer för att sedan dödas är så sjukt så att det inte ens går att ta in tycker jag. Överallt hängde bilder på alla möjliga sorters människor och ingen av dem hade en enda liten chans att överleva. Tur var väl ändå kanske att de inte hade en aning om det själva. 

Ond bråd död. 

Det här trädet användes till att slå ihjäl barn emot. Vi allihop fastnade länge vid
detta träd som mitt i allt det sjukt osannolika var så osannolikt gripande.
Att man inte mådde bra någonstans när man stod vid trädet behöver jag
väl inte ens tillägga. Man led något fruktansvärt. Att människor kan vara så
brutalt grymma och hjärtlösa förvånar mig gång på gång. 

Benrester. Överallt fanns det rester. Allt talade sitt tydliga språk och det är omänskligt att inte bli illa till
mods på Killing Field. När vi lämnade så kände jag mig inte riktigt som den vanliga Fridan. Jag kände mig givetvis sorgsen och illa berörd men också fylld utav den historien jag fått berättad för mig och berikad med massvis av nya insikter.

Bilderna är som de brukar tagna av min bästa Louise. 

Kontrasterna är stora och vi besökte även en skola under vår Kambodjatid. Ett inlägg om det kommer så fort jag bara hinner.