Resan 3

Live from Vietnam Just nu sitter vi på en nattbuss som ska ta oss ifrån Hoi An till en annan vietnamesisk kuststad som heter Na Thrang (12 timmars restid). Bussarna är utrustade med många och ganska trånga våningssängsliknande möbler som är ”ihopsatta” tre eller fyra i bred i hela bussen. Har man tur så får man en säng där sätet går att ha både uppfällt och i sovställning och har man ännu mera tur så får man en som har bälte. Har man lite otur däremot så kan man bli utan både och. Vill man åka med fast sovbussen är full så kan man göra det också, men då får man helt enkelt sin plats på golvet i gången. Jag tror i alla fall att det fungerar ungefär så och att det är därför det nu ligger folk lite överallt huller om buller i bussen. Busschaffisarna gör idiotiska omkörningar stup i kvarten och kör som om livet är värt att riskera. Jag blundar och fokuserar lugna tankar.

Mystiska saker händer på dessa bussar, händelser jag förstår mycket lite av. Precis som under vår förra bussfärd så stannade bussen även denna gång efter en väldigt kort sträcka för att lasta ombord något märkligt. Förra gången var det gigantiska säckar med risliknande innehåll och ett par mystiska boxar (jag menar verkligen mystiska) och denna gång var det ungefär detsamma plus två mopeder. Så när alla 30-40 resenärer lastat in sina stora ryggsäckar och annat bagage i bagageutrymmet och därefter mosat sig själva ombord på bussen för att få en säng så kör bussen kanske tjugo minuter. Sen stannar den för att lasta ur de flesta väskorna igen för att göra plats åt allt det mystiska. Detta tar ca tjugo minuter och ingen förstår vad som händer, just för att ingen någonsin informerar om någonting. Vietnameserna stuvar och stuvar för att få plats åt det mystiska och väskorna trycks sedan in i sista hand. Det pressas och mosas in i det sista för att allt överhuvudtaget ska komma vidare med bussen. A sitter längst bak i bussen idag och fick ta emot minst fem stora backpackersäckar och hjälpa till att pressa in dem bakom sig själv. Det mystiska hade tagit deras plats och bakom A fanns visst ett litet, litet utrymme ledigt. Såklart det skulle fyllas. Om A:s säte/säng längre går att fälla som det ska är vietnameserna inte speciellt intresserade av. Mission completed helt enkelt. I skrivande sekund så har bussen återigen stannat och nu tittar jag ut genom fönstret på ännu en mystisk låda som de håller på att baxa in. Och nu kliver två resenärer till ombord, fastän bussen redan är stappfull. Regler och säkerhet är ingenting som ligger vietnameserna varmt om hjärtat och mina tankar går precis som sist till mina bussturer med Ölve. Där hinner vi inte ens åka över Öresundsbron förrän jag måste ha gått igenom alla säkerhetsrutiner och bältesuppmaningar. Att vi är på andra sidan jorden märks, det här är verkligen uppochnervända världen. En tvärtemot kultur som jag är så glad att jag får ta del av. Visst skiljer sig t ex Kroatien (jämfört med Skandinavien) väldigt mycket det också men jag måste säga att det här är snäppet värre. Här blir kontrasterna stora som husen i Hong Kong.

Nu lämnar vi som sagt Hoi An där vi tillbringat tre nätter. Hoi An föll mig helt i smaken och där hade jag kunnat bli ett tag till om tiden tillåtit. Romantiskt får bli mitt nyckelord för staden. Att på stolar små som leksaksmöbler på kvällen sitta vid floden i gamla staden, för sju svenska kronor äta lokalrätten Cao Lao och samtidigt njuta av alla ljus och lyktor som lyser upp den vackra bron som går över floden går knappt att beskriva. Jag tror helt enkelt att man måste uppleva det själv. Det är det där som alla filmskapare vill fånga, men som är så svårt att lyckas med. Caught in the moment, det var jag till fullo i Hoi Ans kvällsmagik. Natten var trollkarl och floden och allt runt omkring hans magiska verk.

Nu skriver jag kvällen efter vad som blev en skräckfylld bussresa. Jag satt som på nålar hela natten och sov knappt en blund. Hela tiden hade jag på känn att något skulle hända. Genom den kolsvarta vietnamnatten så färdades vi i ilfart. Det svajade, paniksvängdes, guppade, gnisslade och tutades. Jag åkte i skräck. Chauffören körde som värsta rallykallen och trotsade allt runtomkring sig. På morgonen krockar vi. Vi blir påkörda av en truck så att backspegeln flyger och gör ett stort hål i bussens sida vilket gör att glassplitter flyger hej vilt både inne i och utanför bussen. Den stora smällen gjorde mig helt säker på att vi blivit knuffade av vägen och var på väg att välta ner i ett stort dike jag såg vid sidan om mig. Den känslan var lite en näradöden-variant. En kort stund räknade jag mina sista sekunder.

Vi välte inte. Men jag vet i fasen om jag sätter mig på en nattbuss i Vietnam igen. Jag skrev innan att jag är så glad för att få ta del av kulturen här och det är jag såklart fortfarande. Men det är alltför mycket icke existerande trafikvett och oförstånd för att vara tryggt (trafikmässigt). Om Sverige är kända för sina välfungerande system av olika slag så tycker jag att Vietnam skräms lite grann. Här är det mesta lite hejkonbejkon och blir lite som det blir. Trots händelsen så vill jag påpeka att vi gillar Vietnam väldigt mycket och njuter till fullo utav de flesta kontraster som landet erbjuder.