Resan 6

Fortsättning på Halong Bay-utflykten

Efter vår natt på båten så hade vi absolut ingen aning om hur kommande dag skulle se ut. Något schemaliknande eller annan typ av information om planeringen (den obefintliga) fanns inte tillgängligt överhuvudtaget. Den enda i personalen på båten som pratade mer än ett halvt ord engelska var Leo (guiden) och han svarade i vilket fall inte på det man frågade om. Han slingrade sig undan allt egentligen, men speciellt när det kom till att ge besked av något slag. Därför var det bäst att bara ta allt som det kom och verkligen inte ha några förutbestämda förväntingar. Det sista som Leo sa på morgonen (detta efter att vi nästan på tjatat ihjäl oss om vår bokade bungalow) var ”There is a hotel called Bungalow” och med de orden klingande så var det inget annat att göra än att sätta ribban för dagen jädrigt lågt.

När vi gick iland på Cat Ba Island (största ön i Halong Bay) så blev det komiska i alltihop ännu tydligare då både A och jag kom ihåg att tjejen som vi bokat resan av hade sagt att bungalowstranden låg på en helt annan ö. Gilla läget eller tjura ihop? Vi försökte se det hela ur ett större perspektiv än bara i stunden där och då och hittade många intressanta tankar och aspekter kring allt som hände. Därför var det inte svårt att gilla läget och ta allt med en lärorik klackspark.

När vi gick av båten så skulle alla slussas vidare med bussar in till den största staden på Cat Ba. Där uppstod ett problem som hade varit hyfsat enkelt att förutse om det hade funnits någon som helst fungerande organisation. Minibussen var nämligen för liten i förhållande till antalet gäster och väskor. Jag och A mosar oss in i bussen i tid och möts av en konversation mellan busschauffören och en gammal gubbe som sitter längst fram (hörapparat och hela kittet). Chauffören frågar gubben om han har körkort eftersom han själv inte har något. Chauffören skrattar och rycker på axlarna och jag skrattar så jag ligger dubbelvikt. Ingenting är som det ska i den här tragikomiken och jag kan inte annat än skratta åt eländet. Efter en stund är hela mittgången fullproppad av stora backpackerryggsäckar (bagageutrymmet räckte inte till hälften av allas packning) och slutklämmen kommer när Leo bär in den blåa plaststolen. Denna stol var till för den stackarn som inte satt på någon eller inklämd mellan någon annan, han som faktiskt fortfarande stod upp. I väskkaoset i mittgången kunde han inte röra sig varken framåt eller bakåt och därför var det helt enkelt smidigast att placera honom precis där han var. Så den blåa stolen baxades in, vietnameserna tyckte att de hade skött det hela snyggt och alla vi västerlänningar i bussen hade redan slutat förvånas. Bekvämlighet och valuta för pengarna är ingenting som existerar här. Här löser man saker i sista sekund, ofta på märkliga sätt och verkar sedan tycka att agerandet är helt normalt. Medan vi ifrån andra sidan jordklotet gör stora ögon så lunkar livet som det brukar här. Det är en värld som vi börjat skrapa ytan på nu. En värld där ovanligheter efter en stund blir till självklarheter. Även om mycket är galenskap för oss så tar man seden dit man kommer fortare än man tror. Man slutar som jag nämnde helt enkelt att förvånas eller bry sig så värst, det är liksom ingen idé.

Efter tjugo minuters guppande stannar bussen. Vi lyckas urskilja ordet nationalpark i det Leo fick fram till kanske en femtedel av alla som befann sig på bussen. En promenad i en fin nationalpark, perfekt tänkte jag som älskar fin natur och motion. För A och mig innebar det som komma skulle inget problem eftersom vi var utrustade med gympaskor. Men för resten som gick i flip flops blev det lite värre. Promenaden visade sig nämligen vara en bergsbestigning. Vi vandrade och riktigt klättrade i säkert 45 minuter för att komma upp till högsta punkten, en underbar utkiksplats. Svetten rann och flip flopsen flög. Det blev ett riktigt träningspass i hettan och jag njöt. Det gjorde inte alla. Eftersom Leo inte hade nämnt ett ord om att det var brant och bitvis till och med svårt att ta sig upp så följde så gott som alla med på den så kallade promenaden (man fick vara glad om man ens förstod att vi befann oss i en nationalpark). Så att vi efter dryga timmen hade bestigit en bergstopp var därför jäkligt otippat. På skakiga ben och med genomvåta kläder åkte vi sedan vidare, mer eller mindre förtjusta över den oannonserade ansträngningen. Hade vi varit på en informativ utflykt så hade detta stopp hetat någonting i stil med bergsklättring.

De två sista dagarna hade Leo förnekat att bungalowstranden överhuvudtaget existerande och nu stod vi där. På vår drömstrand. En Robinsonstrand. Tom på folk och alldeles breathtaking. Men för att komma hit så krävdes två dagars övertalningsarbete vilket innebar höjda röster och massvis av tjat. Fastän vi visste exakt vad vi bokat och betalt för. Jag tänker på hur mycket folk klagar på hotell i alla lägen, fastän de då faktiskt ofta fått vad de bokat och betalt för. Här fick vi kämpa för att ens komma så långt.

Morgonen därpå åkte vi tillbaka med båten mot Halong City-hamnen. Väl i hamn skulle vi äta lunch på en restaurang som enligt Leo låg 25 minuters promenad (några killar gick i 45 minuter utan att nå fram och kom tillbaka med en taxi) från där vi var. Två alternativ gavs, vi kunde antingen gå med all packning eller vänta en timme på en buss som skulle köra oss till matstället. Alla var eniga, vi skulle vänta. Vi lade vår packning på en plats Leo lovade vara vid, för att vakta våra väskor. När A och jag tillsammans med många andra kom tillbaka till väskorna en timme senare så var varken Leo eller bussen där. Leo, som dyrt och heligt lovat att vara där, var spårlöst försvunnen vilket innebar att väskorna var obevakade. Sammanlagt så väntade vi i säkert två timmar innan både bussen och Leo var på plats. Leo förklarade sitt försvinnande med ”I had to eat”. Detta uttalande var helt ologiskt eftersom vi strax skulle åka och äta och gick därför inte hem hos någon. Ett stort bråk utbröt. Skrik blandades med vilda gester och kanske skulle de nu slå Leo blodig. Med tanke på vad folk vid det här laget tyckte om honom så var mina farhågor inte helt obefogade. Men hal som en ål-Leo slingrade sig mer än någonsin och kom oskadd ur situationen. Frågan är om han var så van vid liknande situationer så att han faktiskt inte blev speciellt påverkad. Men oberörda Leo berörde mig. Att vara kapabel att ljuga och slingra sig igenom en tre dagar lång utflykt är på många sätt förundrande.

Det sista vi hörde innan Leo skickade iväg oss i en minibuss tillbaka mot Hanoi var att vi skulle bli avsläppta vid vårt hostel (vi skulle vidare med en annan buss och var därför stressade). Det som sedan hände var att vi hamnade utanför teatern i Hanoi, långt ifrån den plats vi blivit lovade att komma till. Återigen så hade Leo hittat på för att slippa anstränga sig. Man kan säga mycket om våra dagar med Leo och utflykten i sig, men något liknande har jag aldrig varit med om. Att jag som planeringsfreak kunde hantera denna totalt olpanerade utflykt var oväntat och fyllt av lärdom. Det bär jag med mig.

En av dessa båtar gjorde vi vår Halong bay-tripp med. I bakgrunden syns de typiska Halong Bay-bergen. De som kännetecknar detta kända område och som gjort det världsberömt. Jag tyckte de var stora och vackra och att det låg en på något sätt magisk och lite mystisk stämning vilandes över dem.

Den här gubben hade alltså inte körkort. Däremot hade han både svårt att gå och hörapparat.  

Här kommer en av Leos kompanjoner inbärandes med den blåa plaststolen. En syn jag fortfarande fnissar till av när jag tänker på. Att det var så givet med den blåa stolen tycker jag fortfarande är förbaskat kul.  

Den blåa stolen i egen hög person.

Såhär smockat var det. Därför tog det en stund när alla skulle ut och in ur
bussen. Då skulle ju alla väskorna också ut och in. Leo lovade
en av bussgångerna att stå upp hela bussresan eftersom det
 faktiskt då var en kille som stod upp. Och guiden kunde ju inte sitta ner
när inte alla gästerna hade en plats. Leo stod upp i två minuter innan han
bröt sitt löfte och satte sig ner i trappan längst fram.
En kille att lita på det. 

Här klättrar jag för fullt under det oväntade klättringsstoppet. Det var väldigt,
väldigt mycket uppåt och mer än brant. Här fick benmusklerna kämpa minsann.
Naturen där vi besteg berget var lite djungellik och djurvärlden
spelade en härlig musik i takt till våra vandrande steg.

Väl uppe var det vila, vatten och solkräm som gällde. En välförtjänt paus innan
vi återigen skulle neråt.

Här står vi, på utkiksplatsens topp. Jag försökte ett par gånger att få mannen vid sidan om oss att förstå vinken om att han kanske skulle flytta lite på sig. Till synes utan resultat. 

Svettig och matt efter vandringen så dricker älsklingstos
kokosmjölk. Jag har aldrig provat det innan men gud så gott
det var. Nyttigt och underbar smak. Det var första men absolut inte sista
gången vi gjorde ett kokoknötsköp. 

Lyckan är given. Vi är framme. Vi fick det vi betalt och längtat efter. En tom, härlig och njutfaktorhög-
Robinsonstrand. Lite som jag tror att Robinsondeltagarna känner när de går i land på sin strand för första
gången kände jag mig. Jag var liksom alldeles tagen av hela alltet. 

A har precis stigit iland och studsar omkring. Efter Leo och resan dit så var vi båda två väldigt mycket i chock över vad vi faktiskt kommit till. Nu var det njuta järnet som gällde. Och det gjorde vi också, fullt ut.  

Vår bukt. Här fann jag lugn och skrivarro.

Vi promenerade området runt. Tre liknande bukter låg alldeles bredvid varann och via denna långa gångbro kunde vi (nästan hela vägen) ta oss mellan bukterna. Alla tre stränderna var nästan folktomma och omgivningarna kändes väldigt oturistiga. Precis vad vi letat efter. Ett eget ställe som vi kunde kalla vårt.

På stranden skrev jag ett blogginlägg. Att i eftermiddagssolen i en miljö som den skriva var så inspirerande.
Jag satt i ett lugn men hade så mycket intryck inom mig ifrån resan dit så att tangenterna glödde när jag skrev.

Kvällen till ära så drack vi vitt vin ifrån Dalat. Smakade mycket bra och A gav 
det betyget: se ovan. Jag har inte visat bilder på det ännu men A har betygsatt
varenda öl han har provat på resan. Ett litet bildkollage ifrån det kommer.

Där stod vår efterlängtade bungalow. Mitt på stranden. Det var bara vi och en familj till som bodde i den lilla bungalowbyn när vi var där. Alltså var hela stranden vår och maten vi åt var till för bara oss. Vi var lyxförpackade på en strand i Vietnam.

Inne i det myggnätet tillbringade vi vår bungalownatt. Kan man kalla någonting för riktigt mysigt så var det rätt läge därinne.

Vi var alltså själva på Halong Bay-utflykten A och jag. Louise tillbringade ett par egendagar i en liten by
och Isak var på en annan båt i Halong Bay. Vi var på budgetvarianten vilket kanske förklarar en del av upplägget vi hade. Men köper man en sista minuten eller får tag på en billig resa/utflykt i något mer civiliserat land så fungerat det ju ändå. Här är som sagt ingenting omöjligt eller förvånande. Det är bara att stänga av och sluta bry sig om man inte vill ägna sin Vietnamvistelse åt att gå runt irriterad. Just här behövde ingenting stängas av. I bungalowvärlden var allt perfecto.

Vi lämnar här bungalowbyn för att återigen hamna i Leos händer. Tyvärr så fångade vi aldrig honom på foto, vilket kanske egentligen inte gjorde så mycket. Jag har bilden av honom tydligt kvar ändå.