Resan 2.

Jag måste nöja mig. Måste inse att jag omöjligt kan berätta allt även om jag vill. Fast vi bara varit iväg i knappt två veckor så känns det redan som mycket längre. Alla intryck som omgivningen konstant ger gör att varje dag känns så mycket. Att varje dag ta in alla nya upplevelser kräver mycket energi och är något helt annat än det jag har hemma i min strukturerade vardag. Istället för att bli matt av att stå vid kaffemaskinen så blir jag här alldeles mör i kroppen av alla intryck. De fyller mig fullständigt och ibland är jag så full så att jag inte orkar ta in fler. Som när vi sista dagen i Hong Kong redan sett så många skyskrapor så att jag inte längre hajar till eller när vi i 35 graders hetta, i timtal, snirklat och sicksackat oss fram mellan galna mopeder i tokigt röriga Hanoi. I sådana lägen kan jag känna att det är intrycksstopp, att jag helt enkelt inte har möjlighet att motta fler. Det är liksom ingen idé just då eftersom jag ändå inte kan ta till vara på dem. Att hitta balans mellan aktivitet, utflykt och att bara vara på resan är något vi pratar mycket om. I skrivande stund sitter jag och A på en strand i Vietnam (i Halong Bay) som jag liknar vid en lyxig variant av en Robinsonstrand. Här njuter vi av miljön och vilar upp oss inför kommande upplevelser. Även om vi är sådana som vill se så mycket som möjligt av allting så behöver vi och vill ha detta typ av lugn också. Utan att kombinera och mixa olika tempo så kommer vi inte att uppskatta våra 2, 5 månader på andra sidan jordklotet. Och det är omänskligt att tro att man ska hinna se allt av allt. Även om man gärna vill tro det. Det är helt enkelt bättre att välja och vraka, mixa och matcha, just för att få sin bästa reseupplevelse.

Fast varje dag praktiskt taget skenar iväg så känns det som om tiden står still. Jag har egentligen inte så stor koll på hur länge vi rest, vilken dag det är eller hur mycket klockan är. Hemma har jag stenkoll just för att där spelar sådana saker roll. Men när vi reser runt och byter stad, hostel och omgivning ofta så blir tid och rum ett enda skönt virrvarr, Just för att det faktiskt inte spelar samma roll här. Här känner jag att hunger och trötthet berättar mer om tid på dygnet än vad klockan gör. Väldigt skönt att kunna släppa lite på den typen av kontrollbehov även om kulturen här ibland gör kontrollmänniskan i mig sjukt frustrerad, Som exempel så landade vi i Vietnam i tisdags kväll och i onsdags gjorde vi Hanoi. Efter ett intensivt Hong Kong och ett väldigt oorganiserat och stressat Hanoi så kände vi att nu var det dags för det där lugnet jag pratade om innan. Komma ifrån storstadshetsen som på olika sätt visade sig i både Hong Kong och Hanoi. Vi bokade en tre dagar/två nätter lång utflykt i Halong Bay, ett speciellt område i Vietnams ”skärgård” som är med på Unescos världsarvslista. Här tänkte vi njuta av en lugn natt på en båt och en lugn natt i en bungalow på en av öarna i Halong Bay. Det var alltså vårt mål och det vi bokade. I verkligheten blev det inte riktigt den varianten.

Alltihop började med att bussen inte alls kom och hämtade oss på vårt hostel, som vi blivit lovade. Istället kom en liten vietnamesisk tjej och hämtade oss till fots. Hon såg ut som femton, pratade tyst som en mus och presenterade sig som vår guide. Jag började med att försöka få fram information om väderförhållandena, då det var tal om att båtturen Isak bokat skulle ställas in på grund av tornadovarning i Halong Bay. Såklart det gäller vår båt också tänkte vi och oron steg. Tornado låter ju inte skitskoj direkt. Den lilla, lilla tjejen förstod inte ett ord av min fråga och svarade följande: ”You can buy it on the way”. Just dǻ var det inte komiskt det minsta utan enbart megafrustrerande. Man vill ju självfallet tro att företaget är seriöst och har koll på väder, vind och annat väsentligt. Ingen idé att stirra upp sig mer i onödan alltså, även om min puls redan stigit en hel del. Så varför Isak kanske skulle stanna på land medan vi skulle åka utan någon som helst information om tornadon förblev en gåta.

Bussen som skulle hämta oss var inte nära alls. Istället för att bli upphämtade vid hostelet så tog guiden oss på en hyfsat lång promenad, med ryggsäckarna och all annan packning på. När bussen väl kom, en timme efter utsatt tid, så var det en minibuss utan utrymme för väskor, ben eller annat väsentligt. Jag satt 3, 5 timmar med benen på en sån där upphöjd sak som däcken rymms i. Under dessa timmar mot Halong City, där bǻten avgick, så blev den lilla guidetjejen utbytt och istället fick vi en ung kille vid namn Leo om guide. Denna Leo blev sedan ett hett samtalsämne under de här tre dagarna. Det fanns nämnligen inte mycket vett i honom. Men vid hamnen i Halong City var vi fortfarande totalt ovetandes om allt som komma skulle. Vi visste ju ändå vad vi hade bokat, tänkte vi.

Vi började ana lite oråd när Leo i kaoset som infann sig vid hamnen i Halong City gång på gång skrek ut ”1 night on boat, 1 night in hotel” och ville att vi skulle samlas vid honom. Men eftersom vi skulle bo en natt i bungalow så väntade vi på nästa utrop, eftersom det första inte gällde oss. Alltihop hände i en rörig miljö full av turister som skulle slussas ombord på olika båtar. Ovissheten och oorganistionen riktigt kändes i luften. Efter en stund gick vi fram till Leo för att få honom att rätta till sitt misstag, han hade ju säkert bara missat oss på listan. Vi möttes då av en oförsstående min. ”No bungalow”, sa han. Vi var oförstående tillbaka. Vi hade ju kvällen innan bokat en bunglow till natt nummer två. Och plötsligt säger guiden att det inte finns någon. Vi började ana hur saker och ting fungerade och att här skulle vi minsann behöva tjata och stå på oss för att faktiskt få det vi bokat och betalt för. Så många och långa mil bort ifrån alla lagar och den ordning och reda vi är vana vid hemma i Skandinavien.

Båten var helt okej, men vi fick inte checka in i våra rum förrän långt efter det att vi kommit ombord. Detta tyckte vi med många andra var mycket märkligt eftersom vi flera gånger skulle gå av båten för olika typer av sevärdheter och aktiviteter och då behöva lämna våra stora backpackersäckar helt obevakade. Leo lovade givetvis att de var trygga på båten, men vad visste han. Själv var han ju inte kvar. Det var heller varken tajming och struktur när det gällde de olika stoppen. En halvtimme där och en halvtimme där, vilket enbart kändes som press och stress. Leo pratade heller aldrig till hela gruppen (vi var runt 15 pers), utan det var lite som ett lotteri vilka som råkade vara där han var just när han hade någon infomation att dela. När vi väl fick rummen på båten så var de över förväntan. De var till och med nästan som på bilderna vi sett när vi bokade. Enda problemet var att vi betalat extra för att få aircondition och i vårt rum fanns en som inte var inkopplad. Men efter att ha undersökt de andras rum upptäckte vi att alla rum var identiska. Då menar jag att alla rum hade ac utan sladd, vilket alltså betydde att de inte var fungerande. Leo lovade givetvis att lösa problemet, men senare. När A för sista gången sa till vid åttatiden på kvällen så svarade han att vi skulle gå upp och festa lite på båttaket, så skulle problemet ordna sig. Vad han egentligen menade var att om vi drack oss fulla så skulle vi helt enkelt glömma bort den ofungerande ac:n. Att sälja rum med ac för lite extra pengar när alla rum är identiska (utan ac) är ju lite komiskt, om man nu ser det så.

A och jag betalade inte mycket pengar för utflykten och med det i bakhuvudet så tog vi allt som hände med en nypa salt. Vi blev inte irriterade utan såg det hela som en intressant inblick i kulturen här i Vietnam. Att se skillnader och inse hur väl fungerade system vi har hemma är en stor lärdom i sig. Jag drar genast paralleller till mitt jobb som reseledare på Ölvemarks Holiday och förstår mer än någonsin tidigare hur organiserade och bra de resorna faktiskt är. Tider som stämmer, klara besked, en guide som tar hand om resenärerna. Allt som vi svenskar ser som självklarheter är mer som bonusar här. Här kan man inte ta någonting för givet och även om man frågar tio gånger så kan man inte riktigt lita på svaren. Det är helt enkelt en annan sorts struktur och uppbyggnad. Kulturen här tar allting lite mera som det kommer och tycker förmodligen att det är vi som är överkontrollerande och nitiska, medan vi mest ser landet (hittills) som rörigheten själv.

Fortsättning på Halong Bay-utflykten följer – kommer vi att få vår efterlängtade bungalow?

En liten sammanfattning efter de första två veckorna är att Hong Kong borde alla få chansen att åka till. Den staden grep verkligheten tag i mig. Hanoi kännetecknas av tjutande mopeder och nattbuss 18 timmar från Hanoi söderut i Vietnam (till Hoi An) fungerade bättre än väntat. Där vi befinner oss nu, i Hoi An, är lugnet funnet. Här mår vi efter att ha ätit en speciell rätt för just Hoi An i en lugn och nästan lite magisk stämning alldeles vid sidan av floden alldeles perfekt. Det var ungefär det lilla knyta ihop säcken som jag fick till just nu.

Till slut så hittade vi en stor matbutik i Hong Kong och lyckan var därmed gjord.

Vi besökte casino-ön Macao 1, 5 timmars båtfärd från Hong Kong. Inne på ett av de största casinona spelade vi på enarmade banditer. Det var en mäktig känsla att ens en gång få vara där inne.

Här står vi inomhus i ett hotell på Macao som är helt uppbyggt som Venedig.
Vi riktigt andades Italienluft där inne.

Uppe vid Victoria Peak var utsikten oslagbar.

Vi cyklade den vackra ön Cheung Chau runt

 

Efter ett svettigt träningspass i en park på Hong Kong Island så åt vi köttbullar med lingon på IKEA till middag. Skillnaden mot hemma var att här serverades det helt utan potatis. Konstigt tyckte vi först, men efter att ha ätit upp så var vi väldigt nöjda i alla fall.

Louise och jag njuter av färskpressad juice

Hejdå Hong Kong!

Fler bilder kommer snart