ONSDAG

Jag gillar när diskbänken skiner, när mina morgonrutiner är precis som jag vill ha dem, när jag gör strålande intryck på folk eller när jag ger bort en perfekt present. Jag får energi och kickar av att ha saker och ting under kontroll, att prestera och att leva upp till förväntningar jag sätter på mig själv. När jag har kontroll så är jag liksom rustad när något oväntat dyker upp. Om jag däremot inte har ett skimrande kök, lagar en toppenmiddag eller råkar skriva slarvigt i min almenacka så rubbas systemet. Det system jag dagligen bygger upp och som jag skriver reglerna till. Jag snickrar och hamrar och bygger in mig själv i vad jag tror är ett säkert och stabilt hus, men när stormen kommer svajar det rejält. Paniken blir stor när det är ostädat i köket, oorganiserat i resväskan, när papprena inte är ordentligt insatta bakom sina flikar i mappen, när jag ännu inte skrivit min to-do-lista eller om jag av tidsbrist tvingas ställa in en träff med en vän. När någonting bryter min ordning och reda, min struktur, så faller jag pladask. Jag vill ha stenkoll. Totalkontroll över mina saker, min planering, hur jag är och uppfattas och vad jag ska hinna med. Faller någonting så faller jag.

Om 4 dagar ska jag och A ut i världen och inför det krävs det mycket förberedelse. Planering och strukturering är det vi ägnat de sista två veckorna åt, allt för att komma till Asien med så bra förutsättningar som möjligt. Eftersom planering faktiskt är någonting som jag behärskar så skulle detta gå smärtfritt. Den tanken tänkte jag innan jag hamnade i planeringsträsket och insåg att jag helt enkelt kommer att planera ihjäl mig om jag inte taggar ner lite. Innan jag skrivit mina to-do-listor var jag helt urflippad. När jag sen väl skrivit dem klättrade jag på väggarna för att jag inte kunde bocka av alla 50 punkter lite kvickt. Jag ville ha allting inhandlat, alla samtal ringda och alla tusen småärenden fixade bums. När jag insåg att det i praktiken var stört omöjligt så kunde jag fortfarande inte hitta ett lugn i det. När jag var ute och sprang för en vecka sedan så tänkte jag bara packning. Vilka linnen ska jag ha med mig? Vilka färger? Hur många? Ska jag köpa några nya? Men eftersom jag är så stressad kring ämnet så kunde jag enbart fokusera på just frågorna som därför gick runt, runt i huvudet. Några svar fick jag inte fram och efter löprundan var jag ännu mer stressad än innan. Istället för att bli hjälpt av mitt kontrollbehov så har det snarare stjälpt mig. Att inte ha packat klart och vara helt redo inför resan känns ungefär som att ha disk stående eller som när allt ligger huller om buller efter en flytt. Med andra ord jäkligt kaosartat och inte skönt alls. Perfektionisten Frida säger att jag inte får chilla eftersom jag inte har packat klart. Precis som hon alltid säger till mig att jag inte får sätta mig ner och äta innan köket är rent och prydligt. Det hon nu inte verkar ha fattat är att här handlar det om en tvåveckors-packning. Ska jag springa runt som en tokstolle i två veckor då menar hon? Med en krypande oroskänsla och med hjärtat så högt upp i halsgropen det kan komma. Där lägger jag in ett veto.

Jag försöker stoppa hela proceduren. Om jag fortsätter med mitt starka kontrollbehov så kommer jag vara helstingslig hela resan. Och helstingslig är inget jag rekommenderar. Hellre lagom organiserad, ha bra planering men inte låta det gå till överdrift och ta allting lite mera som det kommer. Ta livet med en klackspark kanske är lite att ta i, men jag tänker inte planera och kontrollera mig sönder och samman. Jag letar lite grann och har gjort ett tag efter en mer spontan och avslappnad sida hos mig själv. En som inte blir knäckt när allt inte är tipptopp eller i perfekt prydlig ordning. En som inte blir ett nervvrak när hon inte har exakt kontroll över allting. En som tycker det är härligt och charmigt när det är lite oorganiserat ibland eller när det händer något oväntat. En som faktiskt njuter av livet utan att behöva kontrollera det till punkt och pricka. Jag vet att hon finns därinne och hoppas och tror att 2, 5 månader i Asien kommer att locka fram henne och även många andra nya sidor hos mig. Jag tror att resan är ett ypperligt tillfälle för personlig utveckling. En gyllene chans att lära känna mig själv bättre och faktiskt träna upp de egenskaper jag ser för lite av idag. Jag vill kort och gott sluta vara så rädd för att tappa kontrollen. Jag vill ge mig själv fria tyglar. Jag vill sluta hålla mig inom de ramar jag själv bestämt. Jag vill kliva ur tavlan och måla en större en. En som fortfarande är strukturerad och organiserad, men med större utrymme för spontanitet och lättsamhet. Där jag får leva ut alla mina sidor och inte känna mig begränsad utav kontrollbegär och perfektion. Där jag faktiskt får vara kaos om jag vill.

Vi gjorde en resa till Prag för att få en härligt minne från mammas stora födelsedag. Magiskt blev det.
Under bussresan till och från Prag tänkte jag givetvis mycket Asien. Känslorna blandades av ren lycka och ren struktureringsångest. Var tvungen att skriva en att-göra-lista på baksidan av ett kvitto för att få någorlunda ro i packpaniken. Till saken hör att jag fortfarande hade gott om tid och alltså egentligen hade kunnat sitta på bussen med en rofylld kropp och själ. Tänkt mer Prag och mindre Asien, just då. Jag läste under färden boken Good enough - Bli fri från din perfektionism. Kände igen mig i mycket, träffad helt enkelt, och tänker börja jobba på att släppa mer på kontrollen. Jag ska nämligen också bli good enough.