ONSDAG

Efter att ha flytt Norrköping så kunde jag inte lita på mig själv. Jag hade tappat bort Frida och hade ingen aning om vad hon klarade, ville eller skulle göra. Hade länge tänkt på att gå en turismutbildning så att göra det kändes fortfarande rätt. Men på hemmaplan då, så jag fick vara kvar i tryggheten en stund till. Högalids Folkhögskola (i Smedby) låg nära. Men terminen hade redan börjat. Att halka in efter en vecka kändes jobbigt. Där och då kände jag mig så liten, så maktlös. Allt jag ville var att komma på fötter igen och visa att jag också kunde. Nu skulle jag bara lyckas, gå all in. Jag tog sats och kastade mig ut på något som skulle visa sig bli en lång och inte alls helt okomplicerad resa. En resa jag aldrig hade kunnat föreställa mig. En galen berg- och dalbana av mot- och medgångar. Plötsligt var jag mitt i ett äventyr. Mitt i ett år fyllt av utveckling. Mitt livs år.

Turism- och serviceutbildningen på Högalid var väldigt intensiv och fylld av lärorika studiebesök, resor, föreläsningar och projekt av olika slag. Vid sidan av skolarbetet så drev vi klassen ett café på Kalmar Teater. Allt gick i ett rasande tempo och vi praktiskt taget levde i vår turismsal och på vårt café. Egentligen så passade utbildningen mig underbart bra, problemet var bara att jag var så vilsen efter allt som hade hänt så att jag fortfarande inte kunde hitta någon trygghet i mig själv. Därför fick jag ett väldigt behov av att finna trygghet i andra och när jag inte direkt blev bästa vän med någon så rasade istället min tillvaro igen. Jag hade alltid tidigare haft mina närmsta vänner väldigt nära i vardagen, men efter att de båda flyttat så kände jag mig plötsligt väldigt otrygg och utsatt. Jag hittade inte riktigt min plats och kände mig inte hemma i den jag plötsligt hade blivit. Jag visste inte hur jag skulle bota mig själv och få bort den förtvivlan och frustration jag kände. Hur jag skulle göra för att ta makten över mitt eget välmående. Jag ville kunna glädjas åt allt spännande vi ägnade oss åt och skratta med de andra i klassen, men just då gick det inte. Jag visste inte hur man gjorde.

Då var jag svag och beroende av andra för att känna mig trygg. Jag lät mig påverkas av allt och alla istället för att göra mig själv nöjd. Det var under första terminen på Högalid som jag påbörjade min kamp för att bli självständig. Jag ville inte vara beroende. Jag ville klara mig själv, vilket jag faktiskt inte alls gjorde bra då. Att ta reda på vad just jag mår bra utav och att bygga upp mig själv är något jag har jobbat mycket på och gör fortfarande. Har man hittat sin egen grund att stå på så låter man inte andra bestämma och påverka hur man mår. Då vet man själv vad man mår bra av och står därför mycket stadigare i livet.

På Högalid så träffade jag underbara Mary. Mary som var lugn, trygg och självständig. Allt jag inte var. Mary visade mig vägen. Den var lång och är fortfarande inte slut. Men hon hjälpte mig att påbörja min vandring. Vandringen mot min självständighet. Så nu sitter jag här. 3, 5 år senare. Ensam på ett café med en bok i handen och bara njuter. En bra bit på vägen. Precis som Mary sa. 

Mary - min stöttepelare och inspiratör. Här är vi (på TUR-mässan) i Göteborg 09.