Jag målar ständigt upp scenarier i huvudet där jag är på topp dag ut och dag in, och när jag inte klarar det så faller jag pladask. Den bilden jag jobbar hårt för att upprätthålla, den som får mig att känna mig duktig, går i kras. Jag var inte fröken Perfekt. Jag var gnällig, tjurig, bitter, ointresserad, barnslig. Jag var alla de där sakerna jag inte tillåter mig att vara, någonsin. För då händer det som inte får hända, jag blir överfallen. Påhoppad och nedtryckt av det där samvetet. Och den kampen är minsann inte lätt att vinna. Jag går sällan segrande ur striden. Även om jag nog egentligen borde. Tror det handlar om att jag vill så mycket. Jag vill vara den där pigga, glada, vettiga, logiska, seriösa, ambitiösa. Den Frida. Den Frida som är stolt över sig själv och hur hon är. Den Frida som gillar de egenskaper hon visar upp. Det jag jobbar på är att inse att den Frida kan inte jobba dygnet runt. Nej, visst utrymme måste den där trötta, tråkiga, sega Frida också få. För utan henne så skulle på topp-Frida inte existera. Hon hjälper nämligen till att samla energi och nya krafter. Nya krafter till att åter igen kunna vara den personen jag trivs bäst som. Hon stannar ett tag innan hon beger sig och den andra Frida får träda fram. Då åter fylld av entusiasm och härlig energi. Det har den trötta Frida sett till.
Det jag jobbar på är alltså att trivas även när jag inte är på topp, om det så gäller jobb, träning eller socialt. När jag inte är duracellkanin, kommer med analyserande tankar eller är en idéspruta. Utan när jag bara är. Det dåliga samvetet har som sagt förföljt mig och anklagat mig länge för att inte alltid prestera nog. Innan har jag lyssnat men senaste åren har jag börjat ifrågasätta. Jag kan väl inte alltid vara bäst eller till 100 %. Det kan ju ingen. Jag jobbar för fullt med att sänka kraven i vardagen. Ingen kan ge allt hela tiden, även om jag gärna vill tro det. Alla krav skapar enbart en stress och oro kring det jag gör. Jag blir en fånge i min egen vardag, fastkedjad av all prestationsångest. Presterar jag då inte på topp så mår jag heller inte riktigt bra. Även om jag njuter en massa av min vardag så hindrar detta faktum mig ifrån att njuta fullt ut. Jag älskar bekräftelsen av att ha gjort något väldigt bra. Att ha presterat. Varit duktig. Lika många lyckokickar som jag får av att prestera, lika dålig och otillräcklig känner jag mig om jag misslyckas. Rädslan för den smällen gör att jag inte vågar slappna av och vara mer lagom. Bäst att gå all in hela tiden. Inget fel med att sträva högt och att ha ambitioner. Absolut inte. Problemet uppstår när kraven blir för många och för höga. I det läget stjälper de mer än de faktiskt pushar och hjälper. Det jag jobbar för fullt med är att hitta en balans där jag fortfarande presterar bra och gör mig själv nöjd men där det inte är hela världen om jag har en dålig dag. Detta är en balansgång som jag på senaste tiden vingligt börjat vandra längs.
Innan ville jag vara världsbäst på alla mina uppgifter i livet. Som flickvän, reseledare, barista, träningsfreak, vän, dotter. Allt. Nu tänker jag att det faktiskt är bra om jag klarar av alla mina olika kall och att jag då kan vara stolt. Jag behöver inte vara bäst, det viktigaste är att jag gör så gott jag kan. Kan jag applicera den tanken i min vardag så tror jag att den kommer bli mindre prestationsbaserad och mer avslappnad. Slipper jag till viss del perfektionisten i mig så kan jag nog få ut ännu mer av allt. Sen tänker jag absolut inte sluta att ha stora mål och visioner för det. Det ser jag som livet. Det jag däremot tänker sluta med är att låta mig styras och påverkas av orimligt högt ställda krav och prestationstankar i vardagen. Det är livet nämligen alldeles för kort för.
 |
| En gammal bild som visar upp den sidan av mig som jag alltid velat visa. Den pigga och glada Frida. Nu för tiden jobbar jag hårt för att lära mig acceptera alla mina sidor. Det är inte alls lätt och kanske en process som kommer pågå länge. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar