LÖRDAG

När jag var yngre så var förändringar min största fiende. Förändringar var bara till besvär tyckte jag. De ställde till det, tvingade mig ur min säkra vardag ut på otrygg mark. Jag ville helst av allt bara ha det likadant, där jag trivdes och visste vad jag hade. I min värld då så var det mest safe att tänka så. Då behövde jag inte utsätta mig. Inte ta några risker.

Jag hade problem med allt som gick i förändringens tecken. Jag jämförde hela tiden min nya vardag med vad jag hade haft innan och trodde ofta att alla andra hade det bättre än mig. Alla mina jämförelser bidrog till att jag i perioder inte kände mig nöjd. Många gånger när jag skulle påbörja något nytt så hade jag bestämt mig redan innan. Inte direkt medvetet men jag gav inte förändringen en chans, jag var skräckslagen. Livrädd att det nya skulle bli dåligt. Jag visste ju vad jag hade och var inte så öppen för att byta ner mig. Istället för att se möjligheterna i en ny klass, skola eller vad det än var så såg jag det bara som något jag var tvungen att göra. Inte som någonting jag själv hade valt. Det ledde till att jag ofta gick och längtade tillbaka till det jag hade innan och därför inte kunde njuta av det jag hade för stunden. Jag hade svårt att leva i nuet och svårt att ta in allt det nya. Ofta krävdes det mycket tid och många tårar innan jag kunde hitta min plats i en ny vardag. Men när jag sen väl hittade den så hittade jag den fullt ut. Då var jag den som inte ville sluta, lämna klassen och som grät mest på skolavslutningen. Och så fortsatte det. Högstadiet, gymnasiet, folkhögskolan. Det blev som en cirkel som jag hade svårt att bryta. När jag väl fann lugnet, trivdes och enligt mig själv mådde som bäst skulle klassen splittras. Och jag skulle börja om på nytt. Plötsligt hade jag bara goda minnen kvar ifrån den gamla klassen som jag jämförde den nya med. Och så var jag där igen. Romantiserandes och i vissa perioder väldigt missnöjd. Just för att jag inte ville, jag var stängd. Jag ville inte ha den nya klassen eller skolan, jag ville ha den gamla. Min gamla klass blev en alltför stadig mall där ingen ny klass i världen passade in. Många och långa perioder mådde jag härligt bra och trivdes med min tillvaro under skoltiden. Det var som sagt när min trygga vardag sattes på spel och jag skulle utsättas för något nytt och farligt som det blev tufft. När jag älskade min vardag så älskade jag den verkligen. När jag inte inte gjorde det så ville jag inget hellre än att göra det igen. Problemet var att det jag ville gripa tag i och hålla fast inte längre fanns kvar, och det hade jag ingen aning om hur jag skulle hantera.

Idag tänker jag nästan enbart positivt kring förändring. Att med fina minnen i bagaget lämna något bakom sig för att ge sig in i något nytt. Idag klingar det fantastiskt hos mig. Visst kan det vara sorgset som fasen att lämna något. Att skiljas ifrån det man byggt upp under en tid. Men numera blir jag inte panikslagen som förr. Skillnaden nu är att jag vill. Att jag vet att det finns så mycket där ute som är så bra och som jag kan få ta del av. Jag känner inte längre någon rädsla inför att byta vardag, snarare enbart en stor förväntan och spänning. Att ha varit med om förändringar och med tiden märkt att det är livet har hjälpt mig. Att det ingår och att förändring öppnar så många nya vägar att gå har fått mig att inse. Att sluta vara rädd. Även om jag har det tokbra i Oslo så längtar jag till nästa helg, då en förändring ska ske. Då vi ska ta nästa steg. Vi ska lämna vår vardag här för att kasta oss rätt in i en ny. Man kan ju aldrig veta om det blir bra eller dåligt och det är kanske just det som är tjusningen. Nu för tiden bestämmer jag ju givetvis mina förändringar själv på ett annat sätt än när jag var yngre. Det ser jag som ett stort privilegium. För tänk åt så många olika håll man faktiskt har möjlighet att gå. Vägarna är oändliga. Förr var jag så kär i den trygghet jag hade skapat och så livrädd för att förlora den. Numera är jag fortfarande kär i tryggheten. Men den trygghet jag har hittat i mig själv tar jag med mig in i de förändringar jag gör. Visst kan det vara jobbigt och bli fel, men jag brukar inte ångra mina val. Nu för tiden är jag nämligen inte rädd för fel. Jag har lättare att anpassa mig och ser det inte som en stor grej om något inte känns hundra procent rätt. Jag vet att vad jag än gör så får jag ut något av det. Istället för att se förändringen som en motståndare så ser jag den nu som en kär vän. En vän som hjälper mig att få ut så mycket som möjligt av allt och att kunna uppskatta det fullt ut. När jag lärde mig hantera min rädsla för förändring så gav det mitt liv en till dimension. Ett djup i vardagen där jag mår jäkligt bra och njuter även i nya sammanhang. En värld av tusentals stigar och spår. En värld jag är fantastiskt tacksam över att jag fick kliva in i. 

Lite yngre, lite mer bunden till det jag kände till och lite mer vilsen i hur jag skulle hantera livets gång.
På den här tiden hade jag ännu inte lärt mig att uppskatta sånt som jag uppskattar idag - såsom förändringar och att påbörja nya spännande kapitel av sitt liv.