Skrället och vi

Jag börjar med att sammanfatta med att jag inte vet vart jag ska börja. Så mycket har hänt på så kort tid att jag nog har tappat tidsuppfattningen. Men det ska visst vara måndag idag säger de. Eller min mobil sa det. Så jag litar på den. I min värld kunde det ha varit onsdag eller söndag, påsk eller midsommar. I camparbubblan så känns veckodagarna oväsentliga, det som räknas här är allt vi tar in. Allt vi fångar, upplever och tar med oss. Jag lever just nu inte efter klockans visare eller almanackans datum och dagar, jag lever för det jag är med om för stunden.   

Efter en vecka i campingbilen så känns uttrycket living the dream faktiskt relevant. Men så var det inte när vi först började, gud nej. Galet långt ifrån. För en vecka sedan så började kampen för att vi skulle få till någon typ av vardag med tillhörande rutiner i den här bilhus-saken. Då tyckte vi att bilhus-saken var ett skrälle, att det var så mycket att lära sig och förbereda (kyl, toa, vatten, el, regler, vänstertrafik) och att allting tog så förbannat långt tid när allt vi egentligen ville var att sticka ut på vägarna och segla direkt in i vår dröm. Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att det skulle krävas så mycket tålamod och energi för att ens kunna komma igång. Att sätta sig in bilens funktioner, att förstå sig på campingregler (vart får man övernatta utan att bli bötfälld tex), att inse att i NZ finns det en hel del att utforska och att vi (omgående) måste välja bort ett antal platser gjorde oss frustrerade. Det i kombination med en gnutta otur gjorde våra första dagar här till en enda lång startsträcka. Dessa irriterande dagar så var det vi och Skrället som gjorde vägarna osäkra.

Första eftermiddagen/kvällen så kruisade vi Auckland runt i timtal för att hitta en plats att övernatta på. Inga sura miner men med sjunkande energi så beslutade vi oss istället för att åka över Aucklands stora Harbour Bridge och parkera på andra sidan, dit storstadspulsen inte når. På kvällen insåg vi att en utav stolarna som vi fått med oss ifrån firman vi hyr bilen utav var trasig och att kylen inte heller var på topphumör. Vi bestämde oss då för att dagen efter åka tillbaka till Aucklands flygplats (ca 40 min) för att byta ut stolen och fråga om kylens beteende. Dagen efter susade vi alltså tillbaka exakt samma väg som vi åkt dagen innan och med en utbytt stol och förklaringen att kylen helt enkelt behöver el oftare än vad vi trodde så susade vi iväg igen. Än en gång på samma väg, den enda väg som vi hittills hade åkt. Med mitt drömscenario i bakhuvudet, att vi redan då skulle ha varit långt ifrån Auckland sittandes på någon naturskön rastplats uppe i bergen, så kändes alltsammans lite misslyckat.

Väl iväg igen så var nästa sak att bocka av på listan att vi skulle skaffa kontantkort till våra mobiler.  Vi kände oss nämligen redan irriterat begränsade av att inte ha internet med oss i vanen. Visst kan man köra på måfå, endast följa turistbroschyrernas råd och på så vis inte vara så satans modern och beroende, men grejen just där och då var bara den att vi inte ens hittade till turistinformationen. För att hitta dit behövde vi (komiskt nog) googla. Kontantkorten inhandlades snabbt och smidigt utav en kille som samtidigt tipsade oss om en plats som vi inte fick missa (byn Russell) och informerade oss om att efter halv fyra om eftermiddagarna så skulle vi undvika motorvägen och Harbour Bridge, annars skulle vi få ägna timmar åt att bilköa. Så med vad som kändes som ett uns medvind i segeln så gav vi oss av ifrån Vodafonekillen och Auckland, än en gång.

Storhandling nästa! Vi skulle köpa på oss ett basförråd med mat att ha i skrället. Vi kollade upp namnet på en billig stormarknad och begav oss dit och efter det så skulle vi åka vidare norrut mot en camping som vi spanat in. En liten stund rullade det tusan på oförskämt bra, men mitt inne på Pak n´ Save utbrister A att hans händer är tomma. Hans händer som annars alltid, alltid pryds av ringar och då speciellt utav en ring, nämligen vår förlovningsring. Så mitt i allt matkaos, campingkaos och resvägsplaneringskaos så hade A nu glömt vår förlovningsring någonstans. Efter en stunds funderande så inser vi att den ligger vid Harbour Bridge, på en bänk där vi övernattade och åt frukost samma morgon.  Vid den bänken smörjde A nämligen in mina axlar med solskyddsfaktor och tog i och med det av sig sina ringar (vilket han aldrig gör annars). Så istället för att komma igång med resan, ut och iväg till vår första camping så tvingades vi nu åka tillbaka till punkt 1 (eller om vi ska kalla det punkt 2). I vilket fall så åkte vi åter igen samma väg tillbaka istället för att komma någon vart. Frustrationen steg i samma andetag som energin och motivationen sjönk. Nu i efterhand låter det väl inte alltför illa, men just där och då kändes det som om allting gått emot oss dessa första skitdagar och inne i mataffären förvandlades jag till en uppgiven, negativ och ledsen tjej som plötsligt utbrast att hon saknade sitt rum i Melbourne. Detta insåg jag dock snabbt var ett falskt uttalande. Det var känslorna som talade, inte jag.

I praktiken så innebar detta att vi nu hamnade i bilköerna som vi blivit varnade för och att vi mer eller mindre tvingades att stanna i samma område ännu en natt. I tillägg till detta så sov jag otroligt dåligt första nätterna. Eftersom ingen av oss någonsin tidigare husbilat så tänkte vi inte riktigt på det här med markens lutning när man parkerar för natten. Detta gjorde att jag blev lite halvt ihjälmosad utan att förstå att det var lutningens (och A:s) fel, inte bredden på sängen.  

Nästa dag så skulle det bara vända. Vi skulle komma iväg på vår resa och när vi hittade till en sån där liten by med både själ och hjärta så kände vi båda att det var ett tecken. Efter att ha beställt varsin kaffe på ett café som borde ha hetat A little peace of heaven (är helt säker på att det är sådär som det ser ut i himlen) så skulle vi bara starta upp våra nya mobilkort. Fixa med mobilerna och njuta av en kaffe i himmelriket kunde ju inte gå mer än rätt. Trodde vi. En timme och ett megalångt Vodafone-kundtjänstsamtal senare så var känslan annorlunda. När vi insåg att mobilkillen felinformerat oss om vad vi köpt för avtal och att vi istället för att kunna ta till vara på stunden på drömcafét varit tvungna att ägna tiden åt samtal, avbrutna samtal och frustration över Vodafone blev vi uppgivna. Igen. Innan vi gick därifrån så slängde jag ett litet öga åt den vackra floden som rann precis brevid cafét och önskade att jag kunde ägnat den mer tid. Att inte kunna vara närvarande, i nuet, när vi hittat paradiset på jorden gjorde mig tokig.

Jag visste att det bara var en tidsfråga. Jag visste det egentligen. Att campinglivet var nytt och för oss outforskat och att nya saker tar tid att komma in i. Men där och då, mitt i det där paradiset, så kändes allt så omständigt. Och att det var så jäkla vackert gjorde bara saken ännu värre. Småsaker hade klumpat ihop sig och bildat en väg av hinder och istället för att fortsätta vara lättsam så bröt jag ihop lite. Jag ville komma ut på den där raksträckan som jag drömt om och det var bums. Dag 3 så var Skrällen fortfarande ett skrälle och A och jag fortfarande två förvirrade camping-oskulder, fortfarande i närheten av Auckland. I den stunden kändes det helt befogat att fälla en tår eller två.