Skit i delfinerna!

I skrivande stund så sitter vi på The swedish Bakery and café i Nelson och har just mumsat i oss varsin kaffe med tillhörande fralla. Det känns Svenska kyrkan i Melbourne-likt samtidigt som helheten påminner mig om pensionärsfiket i Kalmar vilket bara kryddar min känsla lite extra.  Den härliga ägarinnan kom just till vårt bord med nybakade små mandelkakor och meddelande på svenska med charmig engelsk accent att: ”De just kom ur ugnen!”. Det vore fel att inte säga att det här är mysigt och passar mig alldeles ypperligt.

Den senaste tiden har varit intensiv och oj så mycket vi har både sett och lärt oss. Husbilslivet rullar på och känns mycket mer behagligt nu än första dagarna. Skrället och jag är numera vänner (puh). Det är däremot inte tiden och jag. Vi har snarare blivit mer åt fiendehållet.  A och jag hade en drömbild av husbilslivet innan vi åkte, en något förskönad och en smula orealistisk sådan. Efter en hektisk tid i Melbourne så såg vi fram emot att rulla omkring i en idyllisk värld, ha massor av tid för skrivande, musik och bloggande och bara ta dagen som den kom. På Nya Zeeland så skulle vi få tid för allt det där som vardagen i Melbourne inte tillät. Det visade sig dock ganska så kvickt att vardagen på Nya Zeeland inte heller innebar så där värst mycket strötid. Tvärtemot så flängde vi nord-ön runt i ett rasande tempo, upplevde mängder men hann knappt med att andas och ta in allt. Och något skrivande eller musicerande fanns det ingen tid alls för.

Att det tar så mycket tid att underhålla husbilsvardagen kom lite som en chock för oss. Att ta hand om hela resekarusellen med planering, matinköp, campingar, måste-se-grejer, tvätt osv. osv. tar upp hela vår vakna tid och det där idylliska livet som vi hade föreställt oss är inte så värst självklart att få till. Efter etapp ett (nord-ön) så bestämde vi oss för en nystart. Vi har på alla sätt och vis haft en kanontid på norra Nya Zeeland (bortsett från tiden då jag och husbilen var ovänner då) men vi har istället för att lyssna på vår egen magkänsla tagit till oss lite för mycket utav vad alla andra sagt. Det som folk pekat ut på kartan och pratat om att man bara inte får missa har gjort oss stressade. Livrädda för att inte få se det som alla andra har sett och som skulle vara så fantastiskt så har vi glömt bort att stanna upp ibland, glömt oss själva lite mitt i allt som bara ska ses. Nya Zeelands-hysterin har slukat oss och när vi faktiskt har hittat en by, strand eller ett café som är lite to die for, så har vi istället för att stanna där och njuta flängt vidare till nästa ställe. Det viktiga var ju som sagt att inte missa något.

Att ta till vara på nuet är vår nya melodi. Ska man göra allt på Nya Zeeland så blir det ingen njutbar resa, det är nu (vecka tre) konstaterat. Vi har som jag skrev haft en oförglömlig tid på nord-ön och vi ångrar ingenting alls. Att det inte blev så mycket utav den där harmoniska, lugna, ta-stunden-som-den-är-tiden innebar å andra sidan att vi faktiskt såg och gjorde i princip allt vi ville, om än med andan i halsen. Det passar säkert vissa att klämma in så mycket som möjligt hela tiden och sedan kunna säga att man varit där och där, men för oss så var det inte värt det. Så när vi i fredags kom till Wellington så bestämde vi oss för att börja resa VÅR resa, istället för att fortsätta någon annans. Nu var det slut med att följa med på en redan gjord och förutbestämd resa. Nu började resan alá oss.

Wellington kryllade av marknader, second hand-butiker, hippa caféer och stämningen var så befriande avslappnad. Där hittade vi ett lugn som inte funnits med oss de första två veckorna och när vi insåg hur mycket vi njöt av att bara vara, släppa tidspress och måste-se-stress så blev det så tydligt. Det var ju så Nya Zeeland skulle vara. Det var som om vi plötsligt kom ihåg hur vi tänkt oss resan. Vi älskar att leta coola, söta caféer att sitta länge, skriva och dricka gott kaffe på och även om det knappt får sägas så prioriterar och uppskattar vi många gånger de stunderna mer än att åka till alla de där bergen, glaciärerna, vulkanerna och vandringslederna som det är så självskrivet att man måste vilja till. Vill vi ägna mycket tid åt caféerna i Wellington och skippa något som många pratar om så är det inget fel. Det är inte självklart att alla vill glaciärvandra, göra 4-dagars hikar eller simma med delfiner även om det på något vis i folkmun ibland kan kännas så givet att ”sådant där vill väl alla”.

Man skapar sin egen resa utifrån vad man själv är intresserad av och om jag faktiskt inte är det minsta sugen på att simma med delfiner (sant) men att jag gärna ägnar tid åt en av mina stora passioner, nämligen caféer, så är det inget konstigt. I början lyssnade vi på allas tips och råd (som var toppen att ha!) men glömde bort oss själva i virrvarret av vad andra människor ville göra. Nu sitter vi lugnt och fridfullt på The swedish bakery and café, A med sin musik och jag med min blogg, och inser att det är inget fel alls med att sitta här precis så länge vi vill. Hela dagen om vi känner för det. Vi väljer att sitta här framför att simma med delfiner (t ex) för att det här får oss att må så jäkla bra. Att göra sin egen resa precis på det sättet man själv vill och blir lycklig utav är ju grejen. Inte att göra det som alla andra gör. Det tog ett tag att få den insikten men nu är vi där. Redo att göra slutet utav Nya Zeeland precis som vi vill. Vi reser nu vidare med mottot ”gör dig själv lycklig” och med ett helt annat lugn i våra resekroppar så tror jag definitivt att södra ön kommer att leva upp till våra drömmar och mål.