Nu sluter jag cirkeln!

Så försvann plötsligt motivationen. Min härliga motivation som brukar ta mig så långt och inspirera mig till att gå till jobbet bland annat. En dag i förra veckan så kunde jag inte längre hitta min vanliga jobbkänsla och från ingenstans så kändes mina jobbtimmar som en enda lång och kämpig uppförsbacke. Bara ett par veckor innan så kändes det lättare än någonsin att jobba många timmar men så plötsligt var det tvärstopp och jag önskade inget hellre än att få sätta mig på Nya Zeeland-planet bums.

Den här känslan är inte ny, jag känner igen den så väl ifrån innan vi lämnade Oslo. Motivationen försvann även på Kaffebrenneriet när jag bara hade någon veckas arbete kvar där. Man kan ju tycka att det borde gå lättare när man vet att man faktiskt strax får sticka iväg, lämna den invanda arbetsplatsen för något nytt, spännande men i mitt fall verkar det vara tvärtemot. Jag blir istället loj och tappar helt intresse. Stör mig på småsaker och blir plötsligt så medveten om att jag faktiskt gör samma sak dag ut och dag in. Går till jobbet för att öppna och plocka fram allting, göra cafét fint och tilltalande. Allting ska skina och tårtorna, kakorna och bröden ska se sådär lite extra ut. Framåt dagen är cafét lite lagom stökigt och uppochnervänt, alltså dags att börja tänka på städning och stängning. Sen sopas och moppas, diskas och plockas det hela eftermiddagen för att allt ska vara klart i tid. När klockan sedan slår fem så stängs dörren och allt ser åter igen strålande ut. Och så där håller det på, som på vilket café som helst. Inget konstigt alls egentligen men förra veckan grabbade känslan tag i mig och blev så påtaglig. Jag som i vanliga fall gillar våra olika rutiner kände mig nu istället instängd i dem och när feelingen utav att ingenting på jobbet spelar så värst stor roll längre infinner sig så är jag visst körd. Då tappar jag. När jag som hela tiden drivs utav prestationskrav möttes utav en softare och mindre engagerad röst i huvudet så sjönk också min motivation och när gnistan inte finns där så är jag tydligen beredd att ge bort mina pass till A och göra något egoboostande istället. Som att träna. Eller skriva. Eller äta sushi. Sjukt motiverad för allt det där nämligen.    

En liten slutsats som jag drar av detta är att även om min prestationsångest ofta är för stor och någonting inom mig som jag aktivt jobbar med så hjälper den mig också. Den pushar mig och får mig till att vilja göra mitt jobb bra. Den uppmuntrar mig och säger att det jag gör spelar roll. En lagom stor dos av prestationskrav är nog det ultimata för att bry sig om det man ägnar sig åt för nu när mina krav på mig själv är som bortblåsta blev det heller inte så intressant att göra ett bra jobb eller ens att jobba överhuvudtaget. Min inre röst som säger att det jag gör är viktigt och att jag därför ska ta det på allvar får mig att leverera. Den gör så att jag kan gå till jobbet med en må-bra-känsla i bröstet, just för att jag vet att jag är duktig. Att jag gör någonting bra. Att jag lägger kraft och energi och framför allt att jag ger så mycket utav mig själv i det jag gör får mig att må bra. Att ha prestationstankar (i lagom mängd) ger mig inspiration och ett driv och med den lagoma prestationsdosen (närmar mig) blir vardagen som en god cirkel. 

Så nu är jag redo att känna inspiration på nytt håll. Precis som jag var med Kaffebrenneriet så är jag nu också klar med Browns. Gillar ändå när känslan infinner sig, känslan av att vara färdig med en stad eller ett jobb. Då är det så lätt att sluta cirkeln och ta nästa steg. Så nu går jag vidare för att börja nästa cirkel, motiverad och med ett jäkla driv. Nu kör vi!