OsLove

Kära Oslo, i helgen vandrade vi än en gång på dina gator.  Vi tog trikken hit och dit, strosade i Majorstuen, Kaffebrennerihängde en hel massa, löptränade i Vigelandsparken, solbadade på Aker Brygge och njöt helt enkelt av allt vi älskar med dig. Precis som min bror Bisse och hans tjej Emma gör nu och som många andra gör och har gjort tidigare. Det är något visst med dig, Oslo. Du har hela paketet, alltifrån jobb- och bostadsmöjligheter till charmighet och trevlighetsfaktor och du passar förbannat bra att mellanlanda i. Vi mellanlandade hos dig i 1, 5 år och skaffade oss en massa härliga minnen och livserfarenhet. Vi var hos dig en tid för att sedan kunna ge oss ut i vida Världen. Du hjälpte oss. Precis som du nu hjälper Bisse och Emma. Nu är Asienresan över och vi tillbaka för att tacka. Vi klappar oss själva på axeln för vår arbetsinsats här men även dig för din gästvänlighet och positivitet. OsLo(ve), vår kärlek till dig är stor.

När jag drack mitt vanliga kaffe på Kaffebrenneriet i helgen så kände jag verkligen att Oslo är ett avslutat kapitel. Det har jag ju vetat ett tag, men där och då kändes det så tydligt. Att vi är klara med Oslo och inte har någon längtan tillbaka. Precis samma känsla är jag helt säker på att Bisse och Emma också kommer att få framöver. När de efter ungefär lika lång tidsperiod som vi hade lämnar Oslo för att ge sig ut i Världen. När de efter sina månader i Sydamerika åter igen är på hemmaplan så kommer de också att känna den där tacksamheten och glädjen över vad de fått uppleva.

Kanske kommer vi att besöka Oslo ihop om några år. Njuta i parken vid Olaf Ryes plass, frukostlyxa müslibröd med brunost, strosa längs Bogstadveien, äta tapas på San Leandro eller italienskt på Olivia. Vi kommer då att ha varit med om mängder av olika upplevelser men ändå gjort samma typ av resa. Vi har allihop slitit järnet i Oslo just för möjligheten att upptäcka olika delar av stora Världen. Och där någonstans möts vi. Mitt i helt olika upptäckter och erfarenheter så är jag säker på att vi kommer att känna en samhörighet. Och jag vet att Oslo kommer att ha en bricka med i spelet. Vi kommer att skåla dyrt Vinmonopolet-vin hos någon bekant som precis påbörjat sin Oslotid och må bra över att vi faktiskt valde att hoppa på tåget. Göra Oslogrejen. Hur slitigt den än var att gå upp 04.40 om mornarna, servera kaffe till en miljon Oslobor på Olaf Ryes plass eller att vareviga dag plocka in och ut den där förbannade uteserveringen så var det värt det. Alltihop. Och jag skulle gjort det igen, utan tvekan. Det var lätt som en plätt att vara svensk i Oslo. Jag vet att jag har sagt det innan men det tål ta mig tusan att sägas igen: Länge leve Oslo och länge leve möjligheterna som Oslo ger.

Bisse och Emma.
Vi började en resa ihop i Oslo. Framöver så kommer våra historier att gå skilda vägar och berättas på olika vis. Hur det än blir och vilka världsdelar vi än besöker i framtiden så kommer jag aldrig att glömma vår start i Oslo. Lycka till i Sydamerika och visa världen att Oslopower is the shit. Någon gång kanske vi åter igen står utanför Johannes Bruns Gate och minns att det var där vi började. Och att det faktiskt var starten på något stort.