Eufori

Egentligen så gick det väldigt fort. Vila vid nästa lyktstolpe utvecklades till vila om ett par kilometer. Pest och pinan försvann och ersattes utav ren och skär glädje. Jag snörade inte längre dojorna i motstånd utan i själslig medvind.  Att flåsa tills jag når mål och eventuellt dör blev mera en slutspurt där jag sedan visste att en stor våg av välmående väntade. Det var inte längre en obarmhärtig kamp från start till mål utan mer en kämpig men behaglig tur mot en tokigt bra känsla.

Jag är inte så tokig märkte jag när jag började träna inför Kalmarmilen. Medan jag travade på till Veronica Maggios dunk så kände jag mig skitskön till mods. Förbannat bra. Till skillnad mot innan så har vi nu börjat arbeta ihop, löpningen och jag.  Jag ger av min energi och tillbaka får jag ännu mer energi och kraft. Utan att jag liksom dör på kuppen.  Det är vad jag kallar samarbete.  Jag tror att vi har utvecklat något slags team, typ.  Jag ger min käre vän av mig själv, kämpar tills svetten sprutar och benen värker, och han levererar tillbaka. Han taggar mig. Han peppar mig. Han liksom vill mig väl. Och efter han har motiverat och hjälpt mig med rundan så ger han mig ett lugn. Han placerar mig i ett chilligt tillstånd där jag mår som allra bäst. Röd som en tomat står jag där. Hjärtat bultar fort. Pulsen är hög. Jag känner mig stark och oövervinnerlig. Lycka över att få känna så blandas med hög-på-livet- känslor och alltihop resulterar i en tacksamhet. En stor eloge till mig själv som kämpar tills jag nästan på stupar och ett bamsetack till löpningen för allt flås, all svett och all ansträngning du utsätter mig för. Min hälsosamma drog. Jag gillar oss.

I två dagar har jag haft sådana moments. Efter löprundan fylls jag av glädjefnatt . Lycka väller över mig. Flåsig, matt och behaglig har jag stått där utanför prästgården i Böda, tittat på Kaffestugan en bit bort, på mysiga-hagen rakt över gatan och på den vackra kyrkan intill och tänkt att fy tusan så bra det blev. Att inte alla vet om det här. Då skulle varenda människa flänga runt med hög puls. Om de bara visste.

Med en euforisk känsla i kroppen fortsatte jag sedan dagarna i Böda. Lycklig över att jag är en av de som vet.