Resan 13

När jag hoppade av planet i Stockholm så var det med precis samma känsla som när jag hoppade på det i Singapore. En pirrande känsla av att någonting stort är över, men att det bara var början. Att nu när jag sett en del av världen så vill jag se mer. Asienresan har öppnat ännu fler dörrar än de jag hade öppna innan, det finns så mycket där ute. Resan är inte slut bara för att just den här är över. Min livsresa, den har bara börjat. Och den har börjat bra.

Sammanfattningsvis så har vi varit ute i 77 dagar. 77 dagar i sju olika länder, fyllda av olikheter. 77 dagar är inte mycket i vardagsrutinerna hemma, men omkringresandes på backpackersätt så hinner man med mer än jag innan kunnat föreställa mig. Nu sitter jag på Silverlinjen mellan Stockholm och Kalmar och filosoferar, försöker redan få något slags perspektiv och överblick. Om än lite tidigt att säga så ser jag faktiskt tillbaka på resan. Jag känner, tänker och ser medgång och motgång. Så lite vi visste om backpackerlivet när vi landade i Hong Kong och så mycket vi vet nu. Givetvis så har vissa delar av detta liv även varit tuffa och jobbiga. Som att i timtal åka minibuss ihopträngd med (det kändes som) en flock indonesier på de sämsta vägar jag någonsin sett/känt eller att rädd för sitt liv färdas med nattbuss i Vietnams galet idiotiska trafik. Att ligga vrålsjuk i en indonesisk by i världens hetta utan ac eller ens en fläkt i sikte eller att flänga runt med en stor och tjock 13 kilos backerpackerväska och leta bästa billiga boende i stekande sol. Gråt, tårar, ilska, frustration. You name it. När tårarna rann som bäst var jag inte mitt favorit-jag precis, men det var nödvändigt och skönt och en del av resan. Som jag skrivit om tidigare så finns det många versioner av en själv och även på resan så måste man få lov att inte alltid vara på topp. Superwoman är jag aldrig, och heller inte superbackpacker. Jag tror att motgång stärker och gör en redo för att sedan kunna uppskatta och ta till vara på när det väl blir bra. Allt går verkligen inte alltid som på räls, och det är nog inte heller meningen. Resan gick verkligen inte alltid som på räls, men det gjorde ingenting. Det är det som hände, både motgång och medgång, som gjorde den till just vår och de lärdomarna och stunderna tar ingen ifrån oss.       

Att ha balans i livet är något jag tänkt kring. Balansen ser givetvis olika ut för alla men jag finner en bra balans i att varva resande och flyttande med att vara hemma hos familjen. Jag behöver lite av varje för att uppfylla mig själv och känna mig nöjd. Jag är inte komplett utan de olika delarna och skulle aldrig kunna ge upp varken det ena eller det andra - min familj, det käraste jag har eller min nyfikenhet och lust att resa, flytta, utvecklas och upptäcka. Det är helt enkelt en avvägning av vad man prioriterar och det är därför jag kallar det för just balans. Det känns som om jag nu för tiden har börjat hitta min Fridabalans, som jag åtminstone just nu känner mig nöjd med att vara i. Jag kände mig lika nöjd med att påbörja vår resa som med att avsluta den och det faktum glädjer mig. Att få känna mig lik exalterad över att lyfta mot Hong Kong som över att komma hem till mamma och pappa i Kalmar är lycka. Av renaste, skäraste slag.   

Nu är det över för den här gången. De gigantiska väskorna är inte längre ute i världen utan placerade hos mamma och pappa i Hossmo. Medan vi tänker njuta av sommarsverige så ligger de där, tomma på kläder och annat innehåll men fyllda utav tokmånga minnen, erfarenheter och upplevelser. Nu ska vi i två månader smälta allt vi varit med om innan vi åter igen tar med väskorna på tur. En mellanlandning i Kalmar, tid för eftertanke och återhämtning, innan planet mot Australien lyfter och jag är redo att fortsätta min livsresa.