Resan 12

Jag har de senaste dagarna funderat kring hur man skapar sin vardag på hemmaplan och hur man gör det på resande fot. Hur man hemma i allmänhet trivs bäst med trygghet (på jobbet, i sina relationer, i hemmet), rutiner och en viss vardagsstruktur och hur man i backpackerlivet dras till samma typ av känslor och beteenden. Att man lika mycket som hemma är vanemänniska och gillar saker man känner till och är bekväm med. Igenkänning ger trygghet. Att vi noggrannt väljer och vrakar när det gäller boenden är självklart men en av faktorerna till det är att vi tycker om hur det ser ut hemma. Och det känns ju (omedvetet?) ändå rätt skönt om det liknar något man är van vid. Att vi håller fast vid att äta bröd och ägg till frukost istället för nudlar och ris känns ju också safe. Att bli glad över att se sitt Starbucks är ju givetvis för att kaffet där är fantastiskt men också för att man vet vad man får. Också jäkligt safe. Som sagt så tror jag att igenkänning ger en slags trygghetskänsla och plötsligt infinner sig den där lilla bubblan man tycker om. Den där bubblan man glatt hoppar in i, där man trots vart man är i världen känner sig bekväm. Lite som hemma. Som en plattform varifrån man sedan ger sig ut i allt det där okända och äventyrliga. En trygg och riskfri grund att stå på. Därifrån kan man med en skön och bekant känsla i kroppen kasta sig ut för att upptäcka, redo för världens alla hörn och allt vad det innebär. 

Nu menar jag inte att man som backpacker egentligen vill ha det som hemma, då kunde man lika gärna ha skippat resan. Herregud så mycket lokala godsaker vi ätit, speciella ställen vi övernattat på och konstiga/tokiga saker vi upplevt. Allt det har jag uppskattat till tusen och det är ju sådant resan är till för. Leva sig in i kulturer och glömma sitt vanliga liv för en stund. Det jag menar är att omedvetet eller inte så finns det där med igenkänning i många av oss, att vi ofta tycker om det som vi har någon slags relation till. I backpackervärlden så är beviset på detta en tjock och tung bok som i princip alla backpackers bär omkring på. Den ovärdeliga Lonely Planet, en bok med gott rykte. Ser man en backpacker så ser man en Lonely Planet. I dessa mycket informativa böcker så finns tips om allt ifrån boenden och restauranger till aktiviteter och bussförbindelser. Lonely Planet listar och raddar upp. Säkra tips. Backpackers läser och tar in. Mycket säkert. Författarna väljer ut hostels och restauranger som de kallar för our pick där man inte ska förvänta sig någonting annat än flockar av just backpackers. Lonely Planet är vår bibel och varför är det så? Jag tror att svaret ligger i tryggheten. Resan blir på inget sätt tristare med hjälp av boken, snarare ofta smidigare och lite enklare på olika sätt. Denna slags manual har underlättat och sparat oss både tid, oro och reskassa. Boktiteln ger lika mycket igenkänning (känt världen över) och trygghet som Starbucks, 7eleven eller Subway gör och även om vi egentligen inte vill stå för att vi följer strömmen så gör vi det. Rekommenderat i Lonely Planet är nästan 100 % safe.  Många väljer utan att tänka på det stigen som redan är trampad och vem vet, kanske är det just den trygga, beprövade vägen som ger den bästa känslan. 

Här sitter vi med en trygg och behändig svensk variant av en Singapore-Lonely Planet. En guidebok som vilken som helst med enda skillnaden att den har Lonely Planet-loggan i ena hörnet. Som jag skrev om innan så är backpackers och Lonely Planet som gjorda för varann och detta faktum utnyttjas väldigt flitigt. A och jag byggde under resan även vi upp en relation till denna trygghet. En ny bekantskap som blev till en nära vän under vår period i Asien.

Att hitta Starbucks där man inte tror att det finns är lycka. Genuin sådan.