Livsöden

Är det något som jag verkligen fascineras över så är det att få höra om människors liv och livsöden. Bli hänförd, tjusad, förundrad och chockerad. Ibland till och med trollbunden. Helt enkelt få bli en liten del av en annan människas liv. Det tycker jag är fint och stort.

Under våra månader här så är det ett par stycken som har fångat mig och satt spår. Förtrollat mig med sig själva och sina livsberättelser. Senast så var det Ana som hoppade in i vårt hem och som nu känns som en lillasyster. Denna lilla tjej som har varit med om så mycket hemskheter men som utåt försöker vara så självständig och stark. Hon som behöver tröstas och stöttas men som egentligen inte vill visa sig svag för någon i hela världen. När hon öppnade sig för oss, delade med sig av vad som finns där innanför skalet, så hade jag nästan på lite svårt att finna mig i situationen. Allt vidrigt som denna söta, lilla tjej har varit med om är i mina ögon så främmande. Så svårt att ta in. Hon berättade saker som varit hennes verklighet, saker som jag bara ser på film. Efter att en och en annan kall kåre gått genom mig så insåg jag ett och annat. Jag insåg hur stark den här nittonåringen faktiskt är och vilken gnista hon besitter. Jag är helt och hållet full av beundran och när jag lyssnade till hennes berättelser så kände jag, hur konstigt det än må låta, en enorm tacksamhet för allt jag har och har haft. Kanske just för att det är så långt ifrån allt det tuffa som hon har gått igenom. 

Jag har en enorm respekt inför hennes liv såhär långt och att hon står där hon står idag. Det är verkligen inte varje dag som man träffar en människa som är så modig och har en sådan livsglöd som Ana och hur kantstött hon än är så har hon ändå lyckats hålla sig på banan. Hon kunde precis lika gärna ha varit en av dem som lever utanför samhället, sover under någon bro och letar mat i soptunnor. Men hon har (till skillnad från mig) behövt fightats för att inte hamna där och har idag ett bra boende, två jobb och står hyfsat stadigt med båda fötterna på jorden. Det kallar jag inre styrka.  

Vissa människor glömmer man med en gång. Vissa kommer man ihåg om man funderar ett tag. Så finns det de som faktiskt på riktigt följer med en. De som på ett eller annat vis har lyckats göra avtryck. När vi reser ifrån Melbourne så vet jag att de personer som jag har fastnat för här kommer att finnas med mig. Jag vet att jag framöver kommer att tänka tillbaka på var och en av dem och med ett leende konstatera att jag inte glömt dem. Att bli fångad av en människas personlighet, karisma eller sätt att vara är häftigt och hjälper mig att utvecklas till den person jag själv vill vara. Sen tycker jag som sagt att det ligger något vackert över att dela sina livsberättelser med varann. Att få bli en liten del av någon annans inre. Det griper tag i mig.