Här har jag snart byggt färdigt!

Backpackerväskan ligger uppslängd på översta hyllan i garderoben, ensam och övergiven. Där hade han legat helt och hållet orörd ett bra tag. Tills för någon vecka sedan när jag på jakt efter någon borttappad liten pryl började gräva i min stora väska. Till min förtjusning så fann jag istället för den borttappade prylen två fina linnen. Två linnen som jag i sista sekund panikslängde ner i ytterfacket innan vi begav oss. Två linnen som jag tänkte kunde vara trevliga att använda i vardagen långt där borta. Mycket rätt tänkt. Nu när jag väl hittat dem (bättre sent än aldrig) så är de mycket användbara. Och det är precis just nu jag behöver dem, nu när vardagen fortfarande är ett faktum. Min poäng med det hela är vi har varit så upptagna med att göra oss hemmastadda här så att jag inte har ägnat en endaste liten tanke åt att vi faktiskt har våra stora ryggsäckar uppslängda och intryckta i det stora skåpet över garderoberna. Vi har varit så busy med Melbourne så att vi nästan på glömt att snart ska de där stora, otympliga sakerna fram igen. Det var med lite hatkärlek jag tog fram min kära trotjänare härom veckan. Jag gillar den där stora saken, samtidigt som jag lite grann hade förträngt att han existerar. Jag tror att jag har gått och blivit en smula bekväm och är det något som inte är bekvämt så är det just att packa upp och ner och bära runt på denna stora klumpeduns. 

Biljetterna ifrån vårt liv här är bokade. Den 10 mars är det dags att än en gång byta rutiner och på nytt förändra i stort sett allting. Allt som vi har byggt upp här kommer om ett fåtal veckor förvandlas till att bara vara fina minnen. Verkligheten kommer att bli något annat, något nytt, och vi kommer att vara långt ifrån allt som vi vant oss vid under våra månader här. Som sagt, lite jobbigt blir det att plocka fram och fylla klumpedunsen igen samtidigt som jag vet att när det väl är gjort och vi är på språng så är packandet, kånkandet och bärandet någonting man bara gör utan att tänka. Det får mig inte alltid på glatt humör, men det är alltid värt det. Det är ju faktiskt mitt liv för stunden som jag bär omkring i den där klumpedunsen till ryggsäck och att ta hand om alla mina mer eller mindre viktiga grejer är han en jäkel på.

Medan jag fortfarande glömmer att klumpedunsen snart ska fyllas så går jag bland annat på Australian Open och ser på tennis. Den här vardagen rullar på som vanligt med vetskapen om att snart inte längre existera. Den här vardagen är en bra en, men trots det så är den snart bara ett minne blott. Snart får den ge vika för en ny typ som jag ska lära känna, påverka och känna mig hemma med. Och i och med det så startas än en gång en ny era och det där som jag hela tiden bygger upp ska byggas upp igen. För här i Melbourne har jag snart byggt färdigt.