Sconesfighten

Jag är trött på att vara mitt emellan, så lagom, så anpassad och så slätstruken. Nej, jag vill ta mer plats, inte bara för att, utan för att det jag gör faktiskt engagerar mig och är av betydelse (vilket det inte riktigt är på Browns). Jag vill komma med idéer, påverka och istället för att lyssna, nicka och placera muffinsen där alla andra säger att de ska vara så vill jag själv kunna välja exakt vilka muffins som ska stå vart. Jag är trött på att vara så förbannat medgörlig, på att inte ta någons parti och på att nicka och göra som alla runt omkring mig säger. Jag behöver ett eget café eller vara manager över ett. Det är vad jag behöver. Att vara en i mängden av alla anställda på Browns gör mig inte gott, snarare hämmad. Jag vill inte vara mellanmjölk längre, jag har större planer än så.

På mitt jobb pågår en sconesfight. Den här fejden utspelar sig mellan tant Toni och italienska, temperamentsfulla Giada och är någonting jag inte alls orkar lägga energi på. Just för att Browns bara är tillfälligt så tänds det ingen glöd hos mig. Jag går inte igång för fem öre. Toni säger till mig att spara scones från dagen innan medan Giada säger till mig att slänga dem. Giada slänger dem, gömmer dem och Toni letar efter dem och ägnar sedan större delen av dagen åt att muttra över dem. Den här sconesstriden är alltså på seriöst, blodigt allvar och det tjafsas hej vilt, hit och dit om dessa (för mig obetydliga) små scones. Någonstans mitt i alltihop står jag och är så fruktansvärt lojal så jag vill spy på mig själv. Jag sparar sconesen om jag är med Toni och slänger dem om jag är med Giada och håller helt enkelt med den jag är med för stunden. Det finns en enda anledning till varför jag beter mig så och det är att jag helt enkelt inte bryr mig ett skvatt om de där jäkla sconesen, jag kunde nog inte bry mig mindre. Med tanke på att jag inte har någon åsikt så kan jag heller inte ta någons parti och de där gör mig så slätstruken, så menlös. Nu accepterar jag att vara mellanmjölk en stund till, just för att jag inte direkt har något personligt engagemang här och vet att om tre månader tuffar vi vidare. Då är det ingen big deal. Muffinsen kan stå i vilken ordning och på vilken hylla de vill, kaffen göras efter Browns kriterier och rutinerna vara dåliga om de så vill. Det är inget som berör mig, inget som ger mig en gnista. Snart är jag långt ifrån Browns i vilket fall.

Jag tänker på en dag i framtiden när jag faktiskt bryr mig om vilka scones vi ska spara, vilka muffinsar vi säljer och vilken hylla vi har dem på. En dag när jag gärna diskuterar allt som rör cafét, just för att det faktiskt betyder något. En dag när jag går till jobbet och är personligt engagerad, jag går dit och cafét som jag går till är en del av mig. Jag har inget emot Browns, men har tröttnat på själva grejen. Efter så här långt tid som barista så är det nog. Jag längtar till den dagen då jag också med stort engagemang går in i en kakfight. Inte för att höras eller för att ha rätt. Utan för att det faktiskt spelar roll. 

http://www.brownsbakery.com.au/

http://kaffebrenneriet.no/ 

Redo för annat. Redo att bli nördigt insnöad i cafévärlden. På riktigt.