Egendesignad vardag

Här i Melbourne finns inte familjen, de nära vännerna eller några gamla bekanta. Här finns det man själv skapar, det man med egen kraft och vilja bygger upp. När vi den sista augusti tog våra första Melbournesteg så var alltsammans, tillvaron, som ett blankt, tomt A4-ark redo att fyllas. Undan för undan har vi kämpat för att fylla detta ark, vår vardag, precis på det viset som vi vill. När man är ny i en stad så får man inget serverat, nej här gäller det minsann att ligga i för att få sina dagar på det viset man strävar efter. Jag har designat, knepat, knåpat och kämpat för att bygga upp någonting här. Visat vem jag är för så många människor, provat mig fram i olika situationer (jobbmässigt/språkmässigt), svettats och gråtit över ditt och datt och prestationsångesttänkt över minsta lilla. Att visa sin nya stad vem man är och att göra sig ett namn är krävande och i vissa svaga, små stunder hade jag gärna telepaterat mig till mamma och pappas trygga soffa, där jag inte behöver visa någon vem jag är. Den känslan försvinner dock alltid snabbt och när jag sätter saker och ting i perspektiv blir jag återigen slagen av att vi lever precis det liv vi vill, just nu. Vägen här är givetvis krokig ibland men när det varit sicksackigt en stund så kommer jag alltid till en raksträcka. Som en belöning för all energi jag gett. Då klättrar jag ett snäpp eller två på min självförtroendestege och känner mig sådär lite extra stolt och modig för att vi faktiskt lever livet här.

Med tiden så utvecklas alltsammans, hela kittet, till något mer omfattande och snart kommer inte ett ynka A4-ark att räcka till längre. Plötsligt så är jag någon i Melbourne. Från att ha varit en osynlig fläck på ett vitt ark så är jag istället Frida, levande och personlig. Jag finns. Är en del av olika sammanhang och kretsar. Jag har jobbarkompisar, vänner utanför jobbet, lägenhetsvänner, en invand löprunda, ”min egna” tram och en speciell middagsrutin. Det går inte över en natt och det går inte av sig själv, men med målmedvetenhet och kämparglöd så står man snart där. Ens nya stad har liksom blivit ens nya hem. Både på pappret och i hjärtat.

I trappuppgången till vår lägenhet.

En av våra fikastunder. På helgerna åker vi runt i Melbourne och provar olika kaffe och cafeer.
Vi hittade ett ställe specialiserat på (främst mörk) choklad! A beställde en varm choklad med 72 %
choklad och en intensiv apelsinkaka. Dubbel njutning.

Middagsrutin. I vårt vardagsrum brukar A och jag äta mysig middag runt sjutiden. En del av vår
vardag på Malvern Road.

En söndagsfika hos Svenska Kyrkan. Gemytligt!

Det här trädet springer jag alltid förbi på min löprunda! Det ser inte alls somrigt ut, snarare höstigt. 
När jag flåsar förbi så känner jag mig lite novemberhemma.