Det sa klick!

Här finns ett hav av människor. Ett gigantiskt hav av nya människor, alla med olika kvalitéer, personligheter och livshistorier. Jag har funderat en hel del kring kemi mellan olika personer och ägnat tanketid åt att jag trivs så oförskämt bra med att jobba ihop med Toni (68 år) och lite mindre bra med Li Li (i min ålder). Som jag skrivit om innan så fascineras jag av människor med berättelser som delar med sig och bjuder in. Toni är en av dem och hennes personlighet fångar mig. Hon vill att jag ska veta vem hon är samtidigt som hon vill veta vem jag är. Hon berättar om livsöden, sin familj, tragedier, julmat, sitt hus, sina rutiner, sina promenader vid stranden. Toni berättar om allt och inget, om viktigheter och oväsentliga ting. Under två månaders tid så har jag fått inblick i Tonis vardag, i hennes liv och hon har lärt känna en del av vem jag är. Vi ger varandra något fint, vi ger varandra av oss själva.

Jag ser fram emot mina öppningspass tillsammans med Toni. De passen där jag vet exakt vilka uppgifter som är mina (Toni gör det hon gjort de senaste tio åren), där oklarheterna därför är få och där jag känner en sådan där bekant ”hemma hos mormor och morfar-känsla” i bröstet. Jag älskar ju den känslan. När klockan slår nio så äter Toni sin scone med sylt och dricker sin kaffe. Då tycker hon att jag också ska ta en morgonfika. Jag säger till Toni att jag alltid äter en rejäl frukost och att jag inte dricker kaffe så tidigt på dagen, därför tar jag en te. Det där upprepar vi komiskt nog nästan alltid. När klockan slår elva tar Toni sin lunchrast. Nästan alltid har hon en banan med sig. Hon tar The Age, tidningen hon alltid läser, och slår sig ner. Efter Tonis är det dags för min rast. När vi jobbar ihop så säger Toni gång på gång att vi är ett bra team och så ler hon så där som hon alltid gör. Innerligt och fylld av energi. Vid ett är Tonis pass slut och då har jag ännu en timme kvar. En ganska tråkig timme, utan gamla Toni vid min sida.

Jag känner en sådan behaglig mysig trygghet med Toni. Det är helt enkelt genuint mysigt att vara runt henne och hon påminner mig så mycket både om A:s mamma Birgitta och om min älskade mormor. Jag hittar så mycket i henne som jag ser upp till och känner mig hemma i. Toni har blivit som en mormorsgestalt för mig här och när vi jobbar ihop så tycker jag att det riktigt känns att vi tycker om varandra. (Att jobba på) Browns i Brighton med Toni är min australiensiska motsvarighet till att vara på mysestund hemma i mormors kök i Smedby.

Om Toni är den som utvecklar och berättar vidare så är Li Li (trevlig asiatisk tjej) en sådan person som inte gärna samtalar kring ämnen eller diskuterar speciellt ingående. De gångerna jag har frågat henne saker om Kina, kultur eller liknande så har jag lyssnat med stort intresse. Andra gånger så har vi inget att dela varandra, mer än lite prat om jobb och kollegor. Jag trivs med Li Li också, hon är en glad och härlig person men det är på ett helt annat plan jämfört med Toni. Efter två månader så har Li Li och jag egentligen inte delat med oss speciellt mycket av varandra, till varandra. Våra samtal är mycket mera basic. På småprata-nivå. Sen kommer vi liksom inte längre. Det tar helt enkelt stopp.

Vissa människor klickar. Vissa människor kan samtala i oändlighet. Vissa stannar vid småprata-stadiet. Vissa har inget gemensamt. Vissa bjuder in. Människor fascinerar mig och att få jobba med olika typer av personer, personligheter och egenskaper är bara ett plus och något att bära med sig. Även om jag får ett större utbyte av att jobba med Toni så är det lärorikt på ett annat vis att jobba med Li Li. Är det däremot någons kök jag kommer sitta i inom de närmsta månaderna och mumsa på något gott så är det ju ingen tvekan om vems. Mormor Toni och jag har helt enkelt någonstans mitt i åldersskillnad, språkbarriär och på-andra-sidan-jorden-grejen funnit varann. 

Toni och jag in action!

Sliten och smygfotad efter ett tufft fredagspass i Brighton.

'

    

         Dejtade ett par timmar med dessa godingar, Jossan (som jag jobbade ihop med ett par gånger på Kaffebrenneriet och som för övrigt kommer ifrån Växjö) och hennes Ollie (London-guy). För några veckor sedan så sprang vi nästan in i varandra på en tram mitt i Melbourne (!) och med tanke på hur liten 
den chansen är så måste det ha varit menat. Ödet förde oss helt enkelt samman och vi klickar tusen gånger om.

Jossan och Ollie är definitivt människor som bjuder in och som bjuder på sig själva. 
Som delar med sig. Allt det där. Vi känner oss lyckliga och nästan lite religiösa både A och jag när vi tänker på att vi träffade dessa härliga två här, bara sådär. Vi delar med oss av ditt och datt, trivs, diskuterar, analyserar och skrattar i varandras sällskap. Det känns naturligt, behagligt, bekvämt och som om vi har hittat någonting som vi kommer att bygga vidare på framöver. 
Nu lämnar de strax Melbourne men jag vet att detta var bara början. Sådant känns och att en
 fortsättning följer tvekar varken A eller jag en sekund på.